Vid ett vägskäl
Det är mycket just nu. Felicia fyller år om några veckor. Den 13 juni tar hon studenten.
Det är så många saker som måste fixas. Det ska beställas ett plakat, med det rätta fotot. Maten till gästerna ska planeras, och ett partytält ska inhandlas. Bord och stolar måste hyras, och toalettfrågan ska lösas.
Vindarna blåser, och det gäller att hålla i hatten.
Just nu står jag inför ett vägskäl i mitt liv. Det har hänt saker som jag inte kan påverka, men som har gjort att jag har varit tvungen att fatta ett beslut. Det har jag gjort. Om det var rätt eller fel kan bara framtiden utvisa.
Jag har sagt upp mig. Utan att ha något som helst nytt att komma till, har jag kastat mig ut i tomma intet efter 16 år på samma arbetsplats. Utan fallskärm.
Någon tycker jag är modig. Andra funderar över mitt förstånd. Jag har en viss förståelse för det. Men trots allt, så känns det väldigt bra.
Jag ska lämna alla mina fina kollegor. Det är det värsta. Det gör ont. Vi är en sådan otroligt sammansvetsad arbetsgrupp. Jag kommer att sakna alla så mycket. Finaste ni.
Vi har skrattat så mycket. Vi har slitit hårt, och vi har alltid satt brukaren i centrum.
Vad jag ska göra nu har jag ingen aning om. Världen står öppen. Jag föreslog för Thomas att jag skulle köra buss. Han skrattade gott och sa: ”Med ditt lokalsinne bir det spännande. Resenärerna kommer aldrig att veta var de hamnar.”
Så busschaufför kanske inte är yrket för mig. Jag får hitta på något annat. Det är spännande.
Hade jag varit nu som när jag var liten, hade jag varit övertygad om att arbetsgivarna skulle stå i kö för att få anställa mig. Idag tror jag inte riktigt det.
Däremot är jag helt övertygad om att det löser sig. Det gör det alltid. Även om det just nu känns lite snårigt så kommer jag att hitta min väg. Det är jag säker på.
Felicia är hemma. Denise och hon sitter på Denise rum och småpratar. Thomas är ute, och Elsa är med honom. Middagen är färdig. Det är dags att samla familjen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Det är så många saker som måste fixas. Det ska beställas ett plakat, med det rätta fotot. Maten till gästerna ska planeras, och ett partytält ska inhandlas. Bord och stolar måste hyras, och toalettfrågan ska lösas.
Vindarna blåser, och det gäller att hålla i hatten.
Just nu står jag inför ett vägskäl i mitt liv. Det har hänt saker som jag inte kan påverka, men som har gjort att jag har varit tvungen att fatta ett beslut. Det har jag gjort. Om det var rätt eller fel kan bara framtiden utvisa.
Jag har sagt upp mig. Utan att ha något som helst nytt att komma till, har jag kastat mig ut i tomma intet efter 16 år på samma arbetsplats. Utan fallskärm.
Någon tycker jag är modig. Andra funderar över mitt förstånd. Jag har en viss förståelse för det. Men trots allt, så känns det väldigt bra.
Jag ska lämna alla mina fina kollegor. Det är det värsta. Det gör ont. Vi är en sådan otroligt sammansvetsad arbetsgrupp. Jag kommer att sakna alla så mycket. Finaste ni.
Vi har skrattat så mycket. Vi har slitit hårt, och vi har alltid satt brukaren i centrum.
Vad jag ska göra nu har jag ingen aning om. Världen står öppen. Jag föreslog för Thomas att jag skulle köra buss. Han skrattade gott och sa: ”Med ditt lokalsinne bir det spännande. Resenärerna kommer aldrig att veta var de hamnar.”
Så busschaufför kanske inte är yrket för mig. Jag får hitta på något annat. Det är spännande.
Hade jag varit nu som när jag var liten, hade jag varit övertygad om att arbetsgivarna skulle stå i kö för att få anställa mig. Idag tror jag inte riktigt det.
Däremot är jag helt övertygad om att det löser sig. Det gör det alltid. Även om det just nu känns lite snårigt så kommer jag att hitta min väg. Det är jag säker på.
Felicia är hemma. Denise och hon sitter på Denise rum och småpratar. Thomas är ute, och Elsa är med honom. Middagen är färdig. Det är dags att samla familjen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid