Vårnovell

Den finaste presenten

Det var en härlig vårdag. Solen sken från en klarblå himmel. Nerifrån hamnen hördes dunket från fiskebåtarna som just hade kommit iland.  

Tilda slängde över sig en kofta och gick ut på den gamla stentrappan utanför huset. Hon vände upp ansiktet mot solen och njöt av de redan så varma strålarna.  

Hon spanade ner mot hamnen. Långt där borta skymtade hon Mattias. Han stod och pratade med Anton. Han gestikulerade ivrigt. Tilda log trött. Hon kände honom så väl. Även på det här avståndet kunde hon se att fångsten hade varit god.  

Tillbaka inne i köket började hon duka fram frukost. Mattias hade varit igång några timmar, och han skulle vara hungrig när han kom hem.  

Snart spred sig en härlig doft av nybryggt kaffe i det hemtrevliga köket. Mattias bullrade i farstun och Tilda log medan hon skakade på huvudet. Han var som han var.  

• Hej älskling!  

Mattias fångade in henne i en kram. Han luktade starkt av fisk och hav. Plötsligt höll han henne en bit ifrån sig, och sa bekymrat. 

• Du ser blek ut mitt hjärta. Du behöver ut i solen lite.  Kan du inte ta lite ledigt? Det är ett härligt väder.  

Han såg forskande på henne. Förvånat kände Tilda hur tårarna steg i ögonen.  

• Jag är bara trött.  

Hon log och försökte se piggare ut än hon kände sig. 

• Kom så äter vi.  

En stund senare var Mattias på väg ut genom dörren igen. Garnen skulle redas upp och båten sköljas av. Än hade han några timmars arbete framför sig.  

Tilda satt kvar vid köksbordet. Det blev tyst i huset när Mattias försvann ut. 

I hela sitt liv hade Tilda känt honom. De hade växt upp tillsammans på den här lilla ön. Deras föräldrar hade umgåtts flitigt, och de hade gått i samma klass uppe i den gamla byskolan på den norra delen av ön. Det var många år sedan nu. Skolan var nerlagd sedan länge, och användes idag enbart till fester och andra arrangemang.  

I tonåren hade de blivit ett par. Det hade aldrig varit den där himlastormande kärleken, utan mer en trygg och härlig känsla av samhörighet. Deras kärlek hade växt sig starkare för varje år som hade gått. Fortfarande efter tjugo år tillsammans hade de ett varmt och innerligt förhållande.  

De hade aldrig fått några barn. Det var Tildas stora sorg i livet. För många år sedan hade de gjort undersökningar inne på sjukhuset, men läkaren hittade inga fel på någon av dem. Det hade inte hjälpt. Barnet uteblev. 

Med tiden hade hon förlikat sig med tanken. Ibland hade de pratat om att adoptera, men det hade inte blivit så. Tilda visste inte riktigt varför.  

Nu planerade hon sin fyrtioårsdag, och tiden hade runnit ut. Det var på ett sätt skönt. Hon kunde släppa tanken.  

Tilda reste sig upp med en suck. Lilla Karin väntade på henne, det visste hon.  

Medelåldern på ön var hög, och många av de gamla öborna behövde hjälp för att kunna bo kvar hemma.  Tilda hade fått en anställning i kommunens hemtjänst, och hennes område var Ungskär.  

Tilda älskade sitt jobb. De gamla var så tacksamma, och hon visste att de uppskattade hennes besök.  

Karin närmade sig de nittio, men hon var fortfarande förvånansvärt pigg. Hon öppnade luckan till vedspisen. Med spiskroken rörde hon om i glöden, innan hon la in några vedträn. Hon slog igen luckan med en smäll. Tungt hängande på sin rollator plirade hon på Tilda med sina pigga ögon.  

• Lite kaffe tro?  

Det lilla huset var städat, och Tilda var klar för dagen. Hon brukade alltid ta en kopp kaffe med Karin efteråt, men idag kände hon sig inte i form. Hon skakade på huvudet.  

• Inte idag Karin, men tack i alla fall. Jag känner mig inte så pigg. Jag ska gå hem och sova en stund. 

Några timmar senare vaknade hon av att Mattias satt på sängkanten. Han smekte henne över håret med en bekymrad rynka i pannan.  

• Hur är det med dig egentligen? Jag känner inte igen dig riktigt. Du kanske skulle ringa vårdcentralen? 

Tilda log mjukt mot sin man.  

• Det är ingen fara älskling, jag är bara trött. Det är mycket nu med festen och allt.  

Det var inte riktigt sant. Tilda var orolig. Hon kände inte igen sig själv, och det hade hon inte gjort på länge. Tröttheten var förlamande, och hon var nedstämd. Hon grät för minsta lilla, och hon hade just nu inte ork för någonting.  

Tilda skulle fira sin fyrtioårsdag om några veckor. Släkt och vänner var inbjudna, och det hade blivit större än vad hon hade tänkt sig från början. De hade pratat om hur alla skulle kunna få plats, och till slut hade de bestämt sig för att ha festen uppe i skolan.  

Tilda hade alltid tyckt om att ha folk omkring sig, och hon hade sett fram emot sin dag. Men inte längre. Nu visste hon inte hur hon skulle orka med den.  

Dagarna gick. Festen närmade sig, och Tilda hade fullt upp. Från början hade hon tänkt att laga all mat själv, men nu hade Mattias sagt ifrån. Tilda måste vara rädd om sig.   

Det fick bli catering. De avtalade med en firma att de skulle köra ner maten till Torhamn, och där skulle Mattias sedan hämta den med båten.  

Tårtorna vägrade hon att släppa ifrån sig. Tilda älskade att baka, och utan att medge det så var hon lite stolt över att hennes bakverk var så uppskattade av öborna.  

Frida var Tildas närmaste väninna på ön. Precis som Mattias hade hon funnits med under hela Tildas liv. Frida var gift med Anton, och de umgicks flitigt alla fyra. Frida hade en härlig humor. Hon kunde skämta om vad som helst, men hon kunde också vara allvarlig. Hon kunde bevara en hemlighet, och hon fanns alltid där när Tilda behövde henne.  

Frida hade varit uppe på fastlandet några veckor. Hennes dotter hade varit sjuk, och Frida hade hjälpt henne med den lille sonen. Det gjorde Frida gärna. Även om hon försökte att inte prata så mycket med Tilda om det, så tindrade ögonen på henne när barnbarnet kom på tal.  

Nu var hon hemma igen. Det kändes skönt. Tilda hade saknat henne.  

Dagen före födelsedagen var inne, och förberedelserna uppe i skolan pågick för fullt. Mattias och Anton bar bord och stolar, medan Tilda och Frida plockade fram bestick och porslin.  

De la vita manglade linnedukar på långbordet, och dukade med det vackra porslinet. Tilda hade varit en av dem i hembygdsföreningen som hade tyckt att det var onödigt dyrt att köpa in. Porslinet användes inte så ofta, och det hade funnits billigare alternativ. I dag var hon glad över att hon hade blivit nerröstad.  

I de tunna glasen satte de blå servetter med båtar på. Det blev en fin brytning mot allt det vita.

Mattias hade satt ut björkris i hörnen av lokalen, och på borden stod små vasar med vårblommor i.  

Tilda kände sig nöjd, och log mot de andra. Frida såg forskande på henne.  

• Har det hänt något när jag var borta? Du är dig inte riktigt lik. 

Tilda log mot väninnan. Hon hade verkligen ansträngt sig för att inte visa hur dåligt hon mådde, men Frida hade sett igenom det.  

• Jag mår inte så bra. Jag ska ringa vårdcentralen när det här är över.  

Hon svepte med handen över lokalen. I samma ögonblick kände hon hur rummet började snurra, och hon famlade efter en stol att hålla sig i. Mattias var snabbt framme och fångade upp henne. Ett illamående sköljde genom kroppen. Hon frigjorde sig ur Mattias famn, och skyndade ut på toaletten.

Hon kräktes våldsamt.  

Mattias såg orolig ut när hon kom tillbaka. Hon förekom honom. 

• Jag ska ringa vårdcentralen i morgon och boka en tid.  

Frida som hade stått tyst sa fundersamt. 

• Du kanske ska vänta med det. 

Både Tilda och Mattias tittade förvånat på henne. Det var inte likt Frida. Hon var alltid så mån om alla, och hon brukade vara den första som rekommenderade ett läkarbesök.  

• Jag tycker att ni ska börja med att köpa ett graviditetstest.  

Tilda stirrade på henne med vidöppen mun medan det hon hade sagt sakta sjönk in. Gravid? Det kunde inte vara möjligt. Mattias och hon hade gett upp det hoppet för längesedan. De hade försökt i så många år. Tilda visste att chanserna minskade ju äldre man blev.

Tankarna rusade runt i huvudet, och hon kunde inte hantera den anstormning av känslor som sköljde över henne. Tilda började gråta.  

Frida kom fram och la armen om henne. Hon visste så väl hur mycket Tilda hade längtat under alla dessa år. 

Hela natten låg Tilda vaken och funderade. Tröttheten var som bortblåst. Var det möjligt? Hon vågade inte tro det.  

Nästa morgon körde Mattias över till fastlandet och köpte en test. Tilda försökte koncentrera sig på den kommande festen, men hennes tankar var på annat håll. Hon försökte intala sig själv att det naturligtvis var omöjligt, men ett litet litet hopp brann djupt därinne. Hon tittade ständigt på klockan och fick ingenting gjort. Kom han inte snart?  

När Mattias väl kom mötte hon honom på stentrappan. Kinderna glödde av anspänningen, och hon såg sammanbiten ut. Hjärtat slog hårt i bröstet och hon svettades trots att vinden var kylig.  

Tillsammans stod de så i det lilla badrummet. Testet var utfört och nu väntade de bara på resultatet. Tilda mådde nästan fysiskt illa. Hon frös och svettades om vartannat och pulsen var skyhög.  

Sakta framträdde det ett litet plus på stickan. Tilda trodde nästan att hon skulle svimma. Hon höll sig hårt i handfatet. Hon var gravid.  

Efter alla dessa år av längtan skulle Mattias och hon bli föräldrar. Tanken svindlade. En känsla av ofattbar lycka drog genom kroppen, och tårar av glädje rann nerför hennes kinder. Hon kramade Mattias hand hårt. Hon mötte hans blick och såg hur rörd han var. Det här var stort. Under resten av sitt liv skulle Tilda komma ihåg det här ögonblicket. Ibland skulle hon komma att plocka fram det ur minnet, och varje gång skulle den här känslan av obeskrivlig lycka komma över henne.  

Festen var lyckad. Tilda strålade hela kvällen, och hon skålade i Pommac. Maten var fantastisk och gästerna skröt med hennes tårtor. Tilda njöt av all uppvaktning, men på något sätt var hon inte riktigt närvarande. Det här nya som hade hänt pockade på. Hon kunde inte sluta le.  

Samma natt låg hon i sin säng med händerna försiktigt över magen. Det kändes fortfarande så overkligt. Det var svårt att ta in att det verkligen var sant. Hon log ut i mörkret.  

Det här var den finaste födelsedagspresent Tilda någonsin hade fått. Aldrig hade något varit i närheten av detta. Hennes innersta önskan hade efter alla dessa år slagit in. En ny liten människa skulle komma till världen. En liten individ som skulle förändra hela deras liv. En liten mix av dem båda. Tilda snyftade till av rörelse. 

Äntligen var deras längtan över.