Våra somrar
Fredag kväll. Thomas som är kock i dag, har startat upp grillen. Det kommer att bjudas på grillad pizza, och det doftar ljuvligt. Vi ska äta på altanen, och bara njuta av sommarvärmen.
Själv sitter jag just nu i en gunga, i skuggan under ett äppelträd. Det fläktar skönt.
Packningen som ska med till Björkenäs står i hallen. Maten är inhandlad. Jag är redo.
När jag var liten och vi bodde på Galgamarken i Karlskrona, brukade vi också åka ut till landet. Mamma som var en arbetande ensamstående mamma, hade ingen barnomsorg på helgerna.
Jag kommer ihåg hur vi fick packa varsin liten väska med kläder och lite leksaker. Jag som redan på den tiden gärna ville vara en fin dam, packade i en liten handväska som jag sedan viktigt bar under armen. Väskan var orange med guldspännen på. Jag minns den mycket väl. Den var väldigt fin.
Nere vid Wämöskolan i Karlskrona gick bussen. Mamma följde med oss dit, och såg till att vi kom på. Hon pratade med busschauffören, och instruerade honom om var vi skulle stiga av, och att han var tvungen att se till att vi blev hämtade. Hela bussturen satt vi sedan längst fram hos busschauffören och dinglade med benen..
Jag minns aldrig att jag var rädd. Tvärtom tyckte jag att det var spännande. På sextiotalet var det här inte något som folk tyckte var konstigt eller oansvarigt. Det var en annan tid.
På håll såg vi när vi närmade oss Jämjö, hur mormor och morfar stod och väntade på oss framför sin ljusblå Volvo Amazonkombi.
Min syster Kerstin och jag tillbringade större delen av somrarna ute hos mormor och morfar.
Fortfarande kan jag i minnet känna den där känslan av pirrig förväntan, när jag vaknade på morgnarna och hörde dunket från mjölkmaskinerna ute i ladugården. Snabbt fick jag på mig kläderna och sprang ut.
Jag hade en egen kalv som jag vårdade ömt.
Snörena från höbalarna band jag ihop, och kammade med en borste så det blev som en peruk. Den gick jag sedan runt med på huvudet och kände mig fin i.
Stärkelsemassan som morfar hämtade till korna på stärkelsefabriken, gick utmärkt att laga mat till dockorna med.
På var sida om verandan utanför huset växte två Rhododendronbuskar. Kerstin och jag bodde i varsin med våra små. Under körsbärsträdet hade vi en affär, och nere i brygghuset bakade vi bröd som vi sett mormor göra.
Vår fantasi var det inget fel på.
På kvällen gick vi och la oss i mammas gamla flickrum. Mormor hade bäddat med varsin filt, och ett manglat lakan med spets. Det här var före påslakanets tid. Jag minns fortfarande doften i rummet, och hur skön sängen var.
Finaste mormor. Alltid klädd i en klänning som såg ut som en städrock. Utanpå det ett välstruket förkläde. Det gråa håret var samlat i ett hårnät, och hennes tjocka nylonstrumpor hölls uppe med väl använda strumpeband.
Mormor satt alltid en stund på sängkanten när vi skulle sova. Hon läste med inlevelse sagor om tomtar och troll. Om otyg och jättar. Det var spännande, men också lite skrämmande. Ibland gömde vi oss under täcket, men sagorna slutade tack och lov alltid väl. Det är fantastiskt fina minnen att se tillbaka på.
De vuxna hade sällan tid med oss barn. Vi fick hänga med i vardagen, och vi visste inget annat om.
Vi hade inga aktiviteter, och mamma hade inte så mycket pengar. Vi var sällan iväg, men det spelar ingen roll.
Kerstin och jag hade alltid varandra, och jag tänker tillbaka på min barndom med en sådan glädje.
Nu ropar Thomas att pizzan är färdig. Det börjar bli lite kallt i skuggan. Det är dags att lägga ner datorn och försöka ta mig ur den här gungan. Det blir ett projekt för sig.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Själv sitter jag just nu i en gunga, i skuggan under ett äppelträd. Det fläktar skönt.
Packningen som ska med till Björkenäs står i hallen. Maten är inhandlad. Jag är redo.
När jag var liten och vi bodde på Galgamarken i Karlskrona, brukade vi också åka ut till landet. Mamma som var en arbetande ensamstående mamma, hade ingen barnomsorg på helgerna.
Jag kommer ihåg hur vi fick packa varsin liten väska med kläder och lite leksaker. Jag som redan på den tiden gärna ville vara en fin dam, packade i en liten handväska som jag sedan viktigt bar under armen. Väskan var orange med guldspännen på. Jag minns den mycket väl. Den var väldigt fin.
Nere vid Wämöskolan i Karlskrona gick bussen. Mamma följde med oss dit, och såg till att vi kom på. Hon pratade med busschauffören, och instruerade honom om var vi skulle stiga av, och att han var tvungen att se till att vi blev hämtade. Hela bussturen satt vi sedan längst fram hos busschauffören och dinglade med benen..
Jag minns aldrig att jag var rädd. Tvärtom tyckte jag att det var spännande. På sextiotalet var det här inte något som folk tyckte var konstigt eller oansvarigt. Det var en annan tid.
På håll såg vi när vi närmade oss Jämjö, hur mormor och morfar stod och väntade på oss framför sin ljusblå Volvo Amazonkombi.
Min syster Kerstin och jag tillbringade större delen av somrarna ute hos mormor och morfar.
Fortfarande kan jag i minnet känna den där känslan av pirrig förväntan, när jag vaknade på morgnarna och hörde dunket från mjölkmaskinerna ute i ladugården. Snabbt fick jag på mig kläderna och sprang ut.
Jag hade en egen kalv som jag vårdade ömt.
Snörena från höbalarna band jag ihop, och kammade med en borste så det blev som en peruk. Den gick jag sedan runt med på huvudet och kände mig fin i.
Stärkelsemassan som morfar hämtade till korna på stärkelsefabriken, gick utmärkt att laga mat till dockorna med.
På var sida om verandan utanför huset växte två Rhododendronbuskar. Kerstin och jag bodde i varsin med våra små. Under körsbärsträdet hade vi en affär, och nere i brygghuset bakade vi bröd som vi sett mormor göra.
Vår fantasi var det inget fel på.
På kvällen gick vi och la oss i mammas gamla flickrum. Mormor hade bäddat med varsin filt, och ett manglat lakan med spets. Det här var före påslakanets tid. Jag minns fortfarande doften i rummet, och hur skön sängen var.
Finaste mormor. Alltid klädd i en klänning som såg ut som en städrock. Utanpå det ett välstruket förkläde. Det gråa håret var samlat i ett hårnät, och hennes tjocka nylonstrumpor hölls uppe med väl använda strumpeband.
Mormor satt alltid en stund på sängkanten när vi skulle sova. Hon läste med inlevelse sagor om tomtar och troll. Om otyg och jättar. Det var spännande, men också lite skrämmande. Ibland gömde vi oss under täcket, men sagorna slutade tack och lov alltid väl. Det är fantastiskt fina minnen att se tillbaka på.
De vuxna hade sällan tid med oss barn. Vi fick hänga med i vardagen, och vi visste inget annat om.
Vi hade inga aktiviteter, och mamma hade inte så mycket pengar. Vi var sällan iväg, men det spelar ingen roll.
Kerstin och jag hade alltid varandra, och jag tänker tillbaka på min barndom med en sådan glädje.
Nu ropar Thomas att pizzan är färdig. Det börjar bli lite kallt i skuggan. Det är dags att lägga ner datorn och försöka ta mig ur den här gungan. Det blir ett projekt för sig.
Ha en härlig kväll! / Ingrid