Tv:ns intåg.
Det är onsdag kväll. Halva veckan är avverkad, och snart är det helg igen.
På fredag kväll får vi finbesök. Martina och Martin ska till Göteborg på dop, och vi ska få njuta av Måns, Varg och lille Karl. Det ska bli roligt.
Denise har precis gett sig iväg på fotbollsträning, och Thomas skissar på en ritning på datorn. Jag har landat i soffan, med min Ipad. Tv.n står på, och katten Elsa sover gott i sin stol.
Jag minns när min mormor och morfar skaffade sin första tv. Två av mina morbröder bodde hemma, och Kerstin och jag var ofta återkommande gäster på gården som de drev. Samma gård driver Kerstin idag tillsammans med sin Bengt.
Det var så spännande. De placerade tv.n i rummet innanför köket, som användes till kontor. Rummet var litet och väldigt långsmalt. Det var trångt, men vad gjorde det.
Vi var många som skulle få plats i det där lilla rummet. En liten soffa stod mot en vägg vid sidan av tv.n, och i den trängdes mina morbröder. Morfar satt i kontorsstolen bredvid skrivbordet, och mormor satt i en köksstol som hon bar in från köket. Kerstin och jag låg på mage på golvet, med hakorna stödda i händerna.
Jag kommer ihåg den där känslan av spänning jag kände när det var dags för sändning. Mormor satt så andäktigt på sin köksstol. Hennes hår var ordentligt samlat i ett hårnät, och händerna så hårt knutna i knäet över förklädet. Morfar rätade alltid till sina hängslen, och harklade sig lite innan han satte sig tillrätta.
Det var nytt, och det var spännande. Kerstin och jag var uppspelta, och vi tyckte att det var så häftigt. En helt ny värld öppnade sig, och det kändes som att nästan vad som helst skulle kunna hända.
Det är många år sedan nu. Utvecklingen har rusat på, och idag är tv.n självklar. Ingen tycker längre att det är så märkvärdigt.
Men jag kan fortfarande minnas den där känslan. Känslan av gemenskap i det lilla rummet innanför köket. Hur Kerstin låg där vid sidan om mig, och hur vi delade något stort. Det var en annan tid, ett annat liv, och världen var fortfarande begränsad.
Det är fantastiska minnen. Minnen från en svunnen tid. En tid som mina barn aldrig kan förstå, och som mina barnbarn aldrig ens kan föreställa sig. För hur kunde vi klara oss utan datorer, spel och mobiltelefoner? Det kommer de förmodligen aldrig att förstå.
Nu har Thomas lagt ner datorn. Elsa har vaknat till liv och vill ha mat. Det är dags att runda av.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
På fredag kväll får vi finbesök. Martina och Martin ska till Göteborg på dop, och vi ska få njuta av Måns, Varg och lille Karl. Det ska bli roligt.
Denise har precis gett sig iväg på fotbollsträning, och Thomas skissar på en ritning på datorn. Jag har landat i soffan, med min Ipad. Tv.n står på, och katten Elsa sover gott i sin stol.
Jag minns när min mormor och morfar skaffade sin första tv. Två av mina morbröder bodde hemma, och Kerstin och jag var ofta återkommande gäster på gården som de drev. Samma gård driver Kerstin idag tillsammans med sin Bengt.
Det var så spännande. De placerade tv.n i rummet innanför köket, som användes till kontor. Rummet var litet och väldigt långsmalt. Det var trångt, men vad gjorde det.
Vi var många som skulle få plats i det där lilla rummet. En liten soffa stod mot en vägg vid sidan av tv.n, och i den trängdes mina morbröder. Morfar satt i kontorsstolen bredvid skrivbordet, och mormor satt i en köksstol som hon bar in från köket. Kerstin och jag låg på mage på golvet, med hakorna stödda i händerna.
Jag kommer ihåg den där känslan av spänning jag kände när det var dags för sändning. Mormor satt så andäktigt på sin köksstol. Hennes hår var ordentligt samlat i ett hårnät, och händerna så hårt knutna i knäet över förklädet. Morfar rätade alltid till sina hängslen, och harklade sig lite innan han satte sig tillrätta.
Det var nytt, och det var spännande. Kerstin och jag var uppspelta, och vi tyckte att det var så häftigt. En helt ny värld öppnade sig, och det kändes som att nästan vad som helst skulle kunna hända.
Det är många år sedan nu. Utvecklingen har rusat på, och idag är tv.n självklar. Ingen tycker längre att det är så märkvärdigt.
Men jag kan fortfarande minnas den där känslan. Känslan av gemenskap i det lilla rummet innanför köket. Hur Kerstin låg där vid sidan om mig, och hur vi delade något stort. Det var en annan tid, ett annat liv, och världen var fortfarande begränsad.
Det är fantastiska minnen. Minnen från en svunnen tid. En tid som mina barn aldrig kan förstå, och som mina barnbarn aldrig ens kan föreställa sig. För hur kunde vi klara oss utan datorer, spel och mobiltelefoner? Det kommer de förmodligen aldrig att förstå.
Nu har Thomas lagt ner datorn. Elsa har vaknat till liv och vill ha mat. Det är dags att runda av.
Ha en härlig kväll! / Ingrid