Träskons tid i mitt liv.
Det är tidig morgon. Thomas har åkt till jobbet, och Denise och pojkvännen Melker sover fortfarande. Jag sitter i vanlig ordning uppkrupen i soffan, medan kaffet puttrar i köket. Det är lugnt och tyst. Det enda som hörs är smattret från tangenterna, och fåglarna utanför.
Det är så roligt att ha kommit igång och blogga lite igen. När jag startade den här bloggen för flera år sedan, gjorde jag det mycket för mina barns skull. Jag ville att de skulle få ta del av min historia, och jag ville berätta för dem om vem jag en gång var. Att jag också har varit liten och lekfull, och inte bara deras mamma.
Det förvånade mig i början att det fanns fler som ville läsa om mina minnen. Jag fick många kommentarer från människor som kände igen sig, och det var jätteroligt. Det sporrade mig, och fick mig att fortsätta.
Idag ska jag skriva lite om träskons betydelse i mitt liv. Jag har inte ägt ett par trätofflor på många många år, och det känns konstigt att tänka på hur viktiga de en gång var.
När jag var barn var våren på gården hektisk. Min far var fullt sysselsatt med vårbruket, och mamma skötte hushållet. Hon sjöng medan hon arbetade, och såg till att det fanns lagad mat både middag och kväll. Hon såg också noga till att det alltid fanns ett antal olika sorters kakor och bullar i frysen. Detta var ett viktigt bevis på att man var en duglig lantbrukarhustru på sjuttiotalet.
En gång varje vår gick vår lilla familj i samlad trupp bort till "Kalle cykel", som hade en cykelverkstad mitt i byn. Bakom disken i ena delen av verkstaden, hade han en vägg full av svarta träskor, som var ett måste inför sommaren. Vi fick alla prova ut vars ett par, och det kändes alltid lite högtidligt. Som ett startskott på sommaren.
Det tog ett tag innan foten vande sig vid den nya toffeln. Det hårda lädret skavde vristen, innan det till slut mjuknade och följde foten. De här träskorna levde man sedan i för sommaren. Man hoppade med dem i höet, och man flängde runt på cykeln medan varma sommarvindar smekte huden.
Man trampade snett ibland, det gjorde ont, men det hörde till.
Först slet man ut gummisulan under träskon. Efter det sprang man på bara träbotten på toffeln, och slet ner även denna. Idag kan man fundera på hur bra det här var för fötterna, men det var inget man tänkte på då.
På sjuttiotalet kom inte bara platåskorna, utan också platåträskorna. Dessa var fullständigt livsfarliga, men ett måste i mitt liv. Jag var ung, och så modemedveten man kunde bli på landsbygden under de här åren. Att trampa snett med en platåträsko är inte att leka med, det kan jag lova er.
Men jag överlevde även denna epok av mitt liv utan några större skador. Kanske hade jag mer tur än jag förtjänade, för särskilt försiktig har jag aldrig varit.
Nu har ungdomarna vaknat. Det slamrar av porslin i köket, och jag hör dem småprata. Det är dags för dem att åka till skolan, och det är dags för mig att gå upp och vila. Energin är en bristvara, men det blir förhoppningsvis bättre.
Om du har läst ända hit, så tack! Du ska veta att jag uppskattar det!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Det är så roligt att ha kommit igång och blogga lite igen. När jag startade den här bloggen för flera år sedan, gjorde jag det mycket för mina barns skull. Jag ville att de skulle få ta del av min historia, och jag ville berätta för dem om vem jag en gång var. Att jag också har varit liten och lekfull, och inte bara deras mamma.
Det förvånade mig i början att det fanns fler som ville läsa om mina minnen. Jag fick många kommentarer från människor som kände igen sig, och det var jätteroligt. Det sporrade mig, och fick mig att fortsätta.
Idag ska jag skriva lite om träskons betydelse i mitt liv. Jag har inte ägt ett par trätofflor på många många år, och det känns konstigt att tänka på hur viktiga de en gång var.
När jag var barn var våren på gården hektisk. Min far var fullt sysselsatt med vårbruket, och mamma skötte hushållet. Hon sjöng medan hon arbetade, och såg till att det fanns lagad mat både middag och kväll. Hon såg också noga till att det alltid fanns ett antal olika sorters kakor och bullar i frysen. Detta var ett viktigt bevis på att man var en duglig lantbrukarhustru på sjuttiotalet.
En gång varje vår gick vår lilla familj i samlad trupp bort till "Kalle cykel", som hade en cykelverkstad mitt i byn. Bakom disken i ena delen av verkstaden, hade han en vägg full av svarta träskor, som var ett måste inför sommaren. Vi fick alla prova ut vars ett par, och det kändes alltid lite högtidligt. Som ett startskott på sommaren.
Det tog ett tag innan foten vande sig vid den nya toffeln. Det hårda lädret skavde vristen, innan det till slut mjuknade och följde foten. De här träskorna levde man sedan i för sommaren. Man hoppade med dem i höet, och man flängde runt på cykeln medan varma sommarvindar smekte huden.
Man trampade snett ibland, det gjorde ont, men det hörde till.
Först slet man ut gummisulan under träskon. Efter det sprang man på bara träbotten på toffeln, och slet ner även denna. Idag kan man fundera på hur bra det här var för fötterna, men det var inget man tänkte på då.
På sjuttiotalet kom inte bara platåskorna, utan också platåträskorna. Dessa var fullständigt livsfarliga, men ett måste i mitt liv. Jag var ung, och så modemedveten man kunde bli på landsbygden under de här åren. Att trampa snett med en platåträsko är inte att leka med, det kan jag lova er.
Men jag överlevde även denna epok av mitt liv utan några större skador. Kanske hade jag mer tur än jag förtjänade, för särskilt försiktig har jag aldrig varit.
Nu har ungdomarna vaknat. Det slamrar av porslin i köket, och jag hör dem småprata. Det är dags för dem att åka till skolan, och det är dags för mig att gå upp och vila. Energin är en bristvara, men det blir förhoppningsvis bättre.
Om du har läst ända hit, så tack! Du ska veta att jag uppskattar det!
Ha en härlig dag! / Ingrid