Torhamns skola 1972
Vilken underbar dag det har varit här i Emmaboda. Jag har varit hemma hela dagen, och jag har bara njutit. Jag har kokat en stor gryta med Bolognese och tvätten har fått torka ute. Jag känner mig så nöjd.
Tidigare har jag berättat om hur jag som tioåring flyttade ut på landet och började i Torhamns skola. Ibland tänker jag tillbaka på de där åren. Jag minns dem med sådan glädje.
Torhamns skola var en liten skola. Eleverna gick i B-form, vilket betyder att läraren hade två årskurser i samma klassrum. Det var inga problem med det. Vi läste de flesta ämnen ihop, och jobbade mycket i halvklass. När treorna hade gymnastik hade vi matte. När vi hade slöjd hade de något annat specifikt för sin årskurs.
Det var ett system som fungerade väldigt bra. Det var alltid lugnt i klassrummet så länge läraren var där. När han av någon anledning lämnade oss tog vi chansen att prata om annat.
Läraren vi hade var också kyrkans kantor. Det var fortfarande på sjuttiotalet vanligt att man kombinerade de här två tjänsterna på landsbygden.
Kantorn var liten till växten, men otroligt respektingivande. Gjorde man något ofog kunde han bli fruktansvärt arg. Det aktade man sig för.
Torhamns skola var en liten och gemytlig plats. Det fanns inte så många elever, och eftersom vi gick i B-form inrymde den bara tre klassrum. Idag är skolan ordentligt tillbyggd och betydligt större.
I en del av gymnastiksalen var matsalen inrymd bakom ett draperi. Matsalen bestod av två långbord och en lucka i väggen där vår mat-tant med ett alltid lika glatt leende portionerade ut mat till oss.
Jag minns den där matsalen så väl. Den var så liten, och även om vi var få fick vi äta i omgångar.
Ibland hände det att en boll kom infarande genom glipan i draperiet från gymnastiken. Det var ingenting vi reagerade på. För oss var det naturligt. Bollarna krossade en del porslin genom åren, men det blev aldrig allvarligare än så.
Ute på Ungskär fanns det på den här tiden fortfarande en skola för de elever som var bosatta i Karlskronas yttre skärgård. De här eleverna kom upp till fastlandet och Torhamns skola varje fredag, för att ha slöjd och gymnastik. De var inte så många.
De fick alltid gå före oss andra i matkön, och det retade oss. Vi tyckte att det var djupt orättvist.
Första gången jag träffade på de här skärgårdsborna hajade jag till. Ibland dem fanns en pojke i min egen ålder. Han var huvudet kortare än jag. Han var brun som en pepparkaka och hans hår var kritvitt. Jag gick i fjärde klass, och jag blev så förälskad i den här lille killen. Jag har fortfarande kvar mina dagböcker, och jag ler åt den lilla tjejen jag en gång var.
Den lille pojken från Ungskär skulle komma att växa till sig. Hans hår skulle mörkna till blont, och så småningom skulle han komma att bli pappa till mina tre äldsta döttrar.
Den här tiden i mitt liv är så ljus. Jag minns min mellanstadietid med en sådan värme. Vi skrattade så mycket, och vi hade så roligt.
När jag tänker tillbaka på den så inser jag hur fort åren har gått. Det känns längesedan.
Nu är det hög tid för mig att sätta på spagettin. Bolognesen är färdig sedan länge, och Thomas kommer snart hem från jobbet. Denise sitter och pluggar, och hon kan behöva en paus.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Bilden nedan är suddig och gammal. Här står jag tillsammans med en klasskompis, utanför matsalen. Det är jag som står till höger och jobbar hårt på att se cool ut.
