Tomten och hans nissar

 
Onsdag morgon. Jag är ledig, men uppe. Det är mycket som ska fixas innan vi kommer iväg till Göteborg. Thomas och barnen sover fortfarande. Det är bra. Det blir en lång dag.

Felicia är onekligen lite sliten. Hon har varit i Köpenhamn på skolresa i två dagar. I kväll ska hon på festival med Thomas och mig. Det är tufft att vara ung, och en blivande student.

Det ska bli roligt att komma iväg lite. Få lämna allt kaos här hemma, och ta det lite lugnt.

Jag har alltid varit pigg på äventyr. Som liten brukade jag få följa med min farfar till farmor och hans sommarstuga på Tjurkö. Det tyckte jag om. Vi åkte i hans ljusblå folkvagn. På somrarna var det varmt i bilen, men farfar vevade ner rutorna. Det var den tidens luftkonditionering. Jag satt där bak medan han körde. Jag minns att jag tyckte att vägen var oändligt lång.

Farfars och farmors lilla stuga på Tjurkö var helt fantastisk. Den låg vackert belägen i en skogsdunge, och en liten stig ledde ner till havet där vi badade ibland.

Farfar hade alltid något snickeriarbete på gång. Han ändrade och byggde ut sin älskade stuga, och jag skulle aldrig vara sämre.

Jag fick alla stumpar som blev över. Redan som femåring gick jag in med liv och lust för att tillverka ett hus som jag sedan skulle bo i. Problemet var bara att varje morgon när jag vaknade var mitt projekt borta. Som uppslukat av jorden.

Farfar förklarade för mig att han hade sett tomten samma natt. Att tomten hade tyckt att min byggnation var alldeles fantastiskt fin, och att han hade tagit hem den till sina tomtenissar.

Inte kunde jag bli arg på tomten. I stället lite stolt över allt beröm, började jag om. Inte kunde jag missunna tomtenissarna mina projekt.

Sådär höll det på. Varje morgon när jag vaknade, var mitt påbörjade hus borta. Tomten kom varje natt. Alltid var han lika imponerad.

Jag tycker det var så fint av farfar. Istället för att säga att han städade undan mitt kaos varje kväll när jag hade somnat, gjorde han en fin saga av det istället. Han fick mig att känna mig duktig och viktig.

Jag var djupt engagerad i tomten och hans nissar. Ibland hjälpte farfar mig att skriva små lappar som jag la på min byggnation. Tomten svarade på dem varje gång.

Farfar är borta sedan många år. Han och jag hade en speciell relation, och jag tänker på honom ibland. På hur han med sin fantasi gjorde min värld lite mer spännande.

Idag tror jag inte längre på tomten. Men känslan av stolthet därute på Tjurkö för så många år sedan när tomten behövde min byggnation, kan jag när som helst förnimma. Jag ler så gott, åt den lilla flicka jag en gång var.

Ha en härlig dag! / Ingrid