Tidiga visioner
Tidig morgon. Familjen sover. Själv sitter jag som vanligt här i min soffa med datorn i knäet. Det skriver jag visst varje morgon.
I kväll ska jag gå på pensionsavtackning inne på Sjörök i Karlskrona. En kollega som jag har jobbat ihop med i sexton år ska sluta. Det är märkligt vad tiden går.
När man tänker tillbaka så känns tiden inte så lång. Det känns inte så längesedan jag var ung och mina barn var små. I år fyller min äldsta dotter 36. Mitt äldsta barnbarn blir 11 år nästa gång.
Jag har varit med om en hel del utveckling i samhället sedan jag var barn.
Vid ett tillfälle för många år sedan var på studiebesök på LM Ericsson som det hette på den tiden. En man som förevisade olika telefoner berättade med inlevelse om hur framtidens fasta telefoner skulle försvinna. Om hur vi alla skulle kunna ta med oss våra telefoner var vi än befann oss. Det lät som science fiction, och jag trodde inte ett ögonblick på det.
Det tog inte så många år innan vi var där. Inte vet jag riktigt hur det gick till, men en dag insåg jag att mannen på Ericsson hade haft helt rätt i sina visioner. Min hemtelefon var uppsagd och mobilen låg i fickan.
Vår första dator tog upp ett helt skrivbord. Den var stor och klumpig och hade inget internet. När internet väl kom anslöt man korta stunder via ett modem och ett telefonjack i väggen. Jag kommer fortfarande ihåg ringsignalen när den ringde upp.
Idag har jag min Ipad med mig överallt. Den ligger i väskan. Får jag ett tillfälle tar jag upp den och skriver lite. När jag sitter i bilen och väntar på Thomas, eller när vi kör till Björkenäs. Den är liten och behändig. Väger nästan ingenting, och tar ingen plats.
Det hände så fort. Ibland funderar jag på hur yngsta barnbarnet Karls framtid kommer att se ut. Vad han ska få uppleva under sin livstid, och hur världen ser ut när han är lika gammal som jag är nu. Det är en hissnande tanke. Men väl så spännande.
Ha en härlig dag! / Ingrid
I kväll ska jag gå på pensionsavtackning inne på Sjörök i Karlskrona. En kollega som jag har jobbat ihop med i sexton år ska sluta. Det är märkligt vad tiden går.
När man tänker tillbaka så känns tiden inte så lång. Det känns inte så längesedan jag var ung och mina barn var små. I år fyller min äldsta dotter 36. Mitt äldsta barnbarn blir 11 år nästa gång.
Jag har varit med om en hel del utveckling i samhället sedan jag var barn.
Vid ett tillfälle för många år sedan var på studiebesök på LM Ericsson som det hette på den tiden. En man som förevisade olika telefoner berättade med inlevelse om hur framtidens fasta telefoner skulle försvinna. Om hur vi alla skulle kunna ta med oss våra telefoner var vi än befann oss. Det lät som science fiction, och jag trodde inte ett ögonblick på det.
Det tog inte så många år innan vi var där. Inte vet jag riktigt hur det gick till, men en dag insåg jag att mannen på Ericsson hade haft helt rätt i sina visioner. Min hemtelefon var uppsagd och mobilen låg i fickan.
Vår första dator tog upp ett helt skrivbord. Den var stor och klumpig och hade inget internet. När internet väl kom anslöt man korta stunder via ett modem och ett telefonjack i väggen. Jag kommer fortfarande ihåg ringsignalen när den ringde upp.
Idag har jag min Ipad med mig överallt. Den ligger i väskan. Får jag ett tillfälle tar jag upp den och skriver lite. När jag sitter i bilen och väntar på Thomas, eller när vi kör till Björkenäs. Den är liten och behändig. Väger nästan ingenting, och tar ingen plats.
Det hände så fort. Ibland funderar jag på hur yngsta barnbarnet Karls framtid kommer att se ut. Vad han ska få uppleva under sin livstid, och hur världen ser ut när han är lika gammal som jag är nu. Det är en hissnande tanke. Men väl så spännande.
Ha en härlig dag! / Ingrid