Tiderna förändras...

Idag är det onsdag. Dagarna går, och utanför fönstret grönskar det alltmer. Thomas jobbar hemifrån idag, och har lagt beslag på mitt soffhörn. Han är djupt försjunken i sin dator, och inget särskilt trevligt sällskap. Men det gör ingenting. Huset är stort. Jag får plats.

I morse ringde min äldsta dotter Marie, och vi pratade en stund. Marie hittade kärleken i Örnsköldsvik för många år sedan, och blev kvar där. Det har varit tufft många gånger, att ha henne så långt bort, men jag hoppas och tror att hon tar familjen med sig och flyttar ner så småningom.

Vi pratade om Björkenäs, och om havet som ligger bara några hundra meter från gården. Med dagens mått är det ett fantastiskt läge, men så har det inte alltid varit.

När min fars farmor och farfar, Maria och Peter Petersson, under andra halvan av artonhundratalet kom tillbaka till Sverige efter några år i Amerika, letade de med ljus och lykta efter en gård där de kunde starta upp sitt nya liv. De hittade till slut ett ställe som de gärna ville köpa, men tyvärr var priset för högt. Min far skojade ofta om att de fick "nöja sig", med gården i Björkenäs.

Havet på den tiden hade ett syfte. Fisket. Gunnar som min farfar hette, byggde tillsammans med två grannar en sjöbod nere vid havet, som de ägde varsin tredjedel i och förvarade sina garn och fiskeredskap i. Sjöboden finns fortfarande kvar, men vår tredjedel har vi lånat ut till Bertil Andersson som bygger båtar där idag.

I början av nittonhundratalet användes stranden här nere till att svalka och tvätta av sig, efter långa hårda arbetspass på gårdarna runt omkring. Då var det drängar och pigor som passerade över gården.

När jag var barn brukade Kerstin och jag sommartid börja dagen med ett dopp. Det var inget konstigt. Det var inget som vi uppskattade eller tänkte på, det var bara självklart.

I köket stod köksbordet mot en vägg, och inte vid fönstret mot havet. Utemöblerna hade vi på framsidan av huset, mot vägen. I vårt stora rum på nedervåningen har det från början funnits tre fönster, men det mot havet har man byggt igen. Havsutsikten saknade helt betydelse.

Under hela min uppväxt har det gått folk över gården för att komma ner och bada. I våra yngre tonår brukade Kerstin och jag sitta i det öppna fönstret på hennes rum, med ena benet dinglande utanför. Vi spelade hög musik, och kände oss väldigt tuffa. Idag kan jag med ett leende fundera över om folk som gick förbi verkligen tyckte det... ;)

Även idag går folk över gården för att bada. Det tycker jag är roligt. Även om man inte nu som förr känner alla, så är det många som stannar och pratar. Det är trevligt!

Varma sommarkvällar går Thomas och jag ner med varsin stol och sätter oss i sanden med ett glas vin. Njuter av stillheten, och utsikten. Pratar om framtiden, och alla projekt som vi aldrig kommer att hinna med. Stunder av lycka.

Det som en gång var en besvikelse för Maria och Peter Petersson, blev för Thomas och mig en dröm som slog in. Vi älskar vårt Björkenäs, och gör vad vi kan för att få njuta av havet.

Det är märkligt hur tiderna förändras.

Ha det gott! / Ingrid