Thomas nya bil och jag
Påskafton har passerat och Påskdagen har gjort sitt inträde. Vi har huset fullt av småfolk, och i kväll kommer resten av Kaosarna.
Det där med bilar har aldrig varit mitt intresse. Jag vill ha en bil för att kunna ta mig fram. Om någonting inte fungerar, då tycker jag att det är besvärligt.
För några år sedan köpte Thomas en ny bil. Han hade pratat om det länge, och till slut blev det av. Det var en vit Ford Kuga, och han var som en liten pojke när han kom hem med den. Den blänkte på uppfarten, och Thomas var så nöjd.
Vid ett tillfälle strax därefter var Thomas iväg med sin gamla bil. Han hade släpet påkopplat, och skulle hämta ved ute på sin gård. Därefter skulle han åka en runda till kyrkogården, där båda hans föräldrar ligger begravda. Han hade köpt med sig ett gravljus och såg fram emot en rofylld stund.
Min Matilda hade lånat min bil, och själv var jag hemma.
Plötsligt ringde Denise i panik. Tåget från Karlskrona där hon hade träffat sin pappa var ordentligt försenat. Denise var bjuden på en fest, och hon insåg nu att hon inte skulle hinna om hon skulle gå hem från tågstationen.
Jag ringde Thomas och frågade skämtsamt om han vågade låta mig låna Forden ner till stationen. Jag hörde i luren hur han tvekade, men han kunde naturligtvis inte säga nej.
Så jag hoppade in i dyrgripen. Jag är inte van vid att köra automat, men på något sätt tog jag mig ner till stationen och parkerade.
Denise hoppade in i bilen. Jag la i backen, och backade ut på gatan igen. Kopplade över till ”drive” läget och försökte köra iväg. Bilen rörde sig inte en tum. Någonting kändes väldigt fel, och hur jag än försökte fick jag inte bilen att röra sig. Jag provade med att starta om den, men ingenting hjälpte.
Så där stod jag. Med en bil som blockerade hela vägen.
Jag har en favoritklänning, som jag en gång för många år sedan köpte på Maxi för 99 kronor ordinarie pris. Den har jag alltid på mig här hemma. Den har en gång varit svart, men har nu antagit en gråaktig ton. Den är riktigt tunnsliten, och nu har det börjat gå hål lite här och var. Jag vet att jag borde slänga den, men jag har inte haft hjärta till det. Jag har letat överallt, men hittar inget motsvarande i affärerna.
Jag hade haft bråttom ner till stationen, och inte brytt mig om att byta om. Jag hade slängt en illröd fleecekofta över klänningen, och till det ett par lila solblekta Foppatofflor. Jag var barfota, och benen var orakade. Detta var i februari månad.
Stackars Thomas hade precis kommit fram till kyrkogården som ligger 2,5 mil från Emmaboda. Han stod där vid sina föräldrars grav, när jag i vild panik ringde. Det var bara för honom att kasta sig i bilen igen. Släpet som nu var fullt av ved krängde, när han i ilfart körde hem för att se vad som hade hänt med hans älskade bil.
Folk började flockas runt bilen. Trevliga människor som ville hjälpa till. Någon erbjöd sig att försöka se vad som var fel, men med min klädsel kunde jag naturligtvis inte gå ur bilen. Det var så hemskt.
Denise fick springa hem. Trots att hon var sen hade hon roligt på festen.
Så kom då äntligen Thomas farande genom centrum med släpet krängande efter. Alla människor stod kvar, och följde nyfiket utvecklingen.
Nu blev jag tvungen att kliva ur bilen.
Thomas satte sig vid ratten. Han startade bilen, och körde utan problem därifrån. Själv stod jag kvar till allmän beskådan.
Jag som var van vid manuell växel, hade helt enkelt tryckt på bromsen samtidigt som jag gasade. Det gick inte så bra.
Sedan den gången har jag inte fått köra Forden. Det gör ingenting. Jag kasar runt i en gammal hederlig Volvo, och är så nöjd med det. Den passar min outfit.
Jag har förmodligen gjort mig känd i Emmaboda, men det gör heller ingenting.
Nu ska jag ta ett tag i mitt liv. För två dagar sedan bjöd jag ungarna på lasagne med ostbågar, idag ska de få kyckling med chips. Det värsta är att jag har glömt att köpa chips
Tur att affären är öppen!
Ha en härlig kväll! / Ingrid