Thomas fina mamma

Helgen närmar sig sitt slut. Vi har haft några underbara dagar i vårt paradis. Tjejerna med sina respektive har varit hemma, och lille Karlis har som vanligt förhöjt vår tillvaro. Mamma och Ruben har varit här på kaffe, och vi har träffat en massa trevliga människor som har varit på sparrissafari.

Nu ska vi åka en runda till kyrkogården i Rävemåla. Det är Thomas mammas födelsedag. Vi ska sätta lite blommor på graven.

Elsa som Thomas mamma hette, föddes den 20 maj 1928 i byn Gunnamåla i Tingsryds kommun. Redan som barn visade hon på en ovanligt hög begåvning.

Jag tycker det är häftigt att hennes föräldrar förstod att uppmuntra den. Att de lät henne studera. Det var inte så vanligt på den tiden. Särskilt inte på landet där behovet av arbetskraft var stor.

Elsa valde att läsa till lärarinna. Det skulle hon sedan komma att jobba som i hela sitt yrkesverksamma liv.

Under sitt första arbete på Gotland, fick hon ett brev från Allan som gjorde militärtjänsten en bit därifrån. De hade känt varandra sedan barnsben. De hade växt upp i byarna intill varandra, och de hade gått i samma klass sedan småskolan.

Allan berättade för mig att han alltid hade tyckt att Elsa var så vacker. Han hade varit så nervös när han skrev brevet. Han hade knappt vågat tro att det var sant när hon svarade att hon gärna ville träffa honom.

På cykel gav han sig iväg de där milen bort, till platsen där de hade bestämt att träffas.

Kärlek uppstod och de blev snabbt ett par. Allan har berättat att han var den stoltaste mannen på hela Gotland. Jag är övertygad om att Elsa var lika lycklig.

Resultatet av det här brevet blev så småningom giftemål, Anders och min Thomas. Ett äktenskap som varade i nästan sextio år, innan Elsa lämnade sin Allan.

Jag fick aldrig lära känna Elsa. När jag träffade Thomas tyckte hon att det var så roligt. Hon var så mån om sina pojkar. Som alla andra föräldrar ville hon alltid deras bästa. Hon var klok, och visste nog att Thomas behövde mig.

Hon ville bjuda på middag. Jag kommer ihåg hur nervös jag var. Det var helt i onödan. Både Elsa och Allan var fantastiskt trevliga. Jag hade inte kunnat känna mig mer välkommen.

Jag kommer ihåg att hon så öppet visade sin kärlek för Thomas. Hon kramade honom flera gånger, och kallade honom för ”älskade barn”. Det tyckte jag var fint.

Det var den enda gången jag fick förmånen att träffa henne. Men jag fick en bild av Thomas mamma. En person att relatera till när vi pratar om henne.

Jag tror att vi hade kunnat bli vänner. Det blev inte så.

Några veckor senare stod julen för dörren. Thomas döttrar Elin och Emma hade kommit ner från Stockholm. Elsa var alltid lika glad över att se dem.

Hon hade lagat en massa mat. Hon hade fejat huset och lagt på juldukar och satt fram tomtar. Jag är säker på att hon njöt av förberedelserna. Barnbarnen var hennes allt. Hon längtade alltid efter dem.

Lille julafton samlades de för sista gången hemma hos Thomas. Alla var där. Thomas, Elin och Emma. Anders, pappa Allan och mamma Elsa. De hade en riktigt trevlig kväll.

Thomas brukar prata om hur han ville hjälpa henne med att bära upp den tunga skinkan, men hon envisades med att göra det själv.

Natten till julafton somnade Elsa in för gott. Helt lugnt i sömnen efter en underbar kväll med alla de sina. Jag är säker på att hon somnade med ett leende på läpparna.

Till jul är det sju år sedan Elsa lämnade oss. Livet går vidare. Nya små personer har kommit till. Det är tidens gång.

Det gäller att ta vara på de sina. Njuta så länge man har förmånen att få ha dem i livet. Så att man en dag kan se tillbaka, och känna att man ingenting ångrar.

Ha en härlig kväll! / Ingrid