Tempo 1978
Efter inlägget jag skrev i går, har jag funderat mycket på min tid på Tempo i Karlskrona. Jag jobbade där en sommar, och nästan varje helg under första året på gymnasiet. Jag trivdes bra. Min släkting som hade rekommenderat mig till arbetet, såg till att jag skötte mig. Hon var också en stor trygghet för mig under den första tiden.
På en avdelning arbetade en kvinna som jag här kallar Edla. Edla hette något annat i verkligheten, men jag vill hålla henne lite anonym. För släkt, goda vänners och framför allt hennes skull. Även om hon med all säkerhet är borta idag. I annat fall är hon väldigt gammal.
Edla var barsk. Hon var ofta otrevlig mot sina arbetskamrater, och hon var illa omtyckt. Vi sommarvikarier var rädda för henne. Vi höll oss på avstånd, och ingen ville arbeta på den avdelning där hon härskade.
Så fick jag en förfrågan om att arbeta där en helg. Edla behövde vara ledig, och det fanns ingen att sätta in. Ingen av de unga vikarierna ville utsätta sig för det.
Jag hade inget annat för mig, och tackade efter en stunds överläggning med mig själv ja. Vad jag inte visste då, var att Edla först skulle lära upp mig.
Med en klump i magen gick jag dit den där dagen. Edla var i sextioårsåldern, och hon hade håret i en gammaldags frisyr. Hon var högdragen, och hade en väldigt kort stubin. Hon kunde bli riktigt arg.
Mitt intresse för människor har alltid varit stort. Medan vi jobbade började jag fråga Edla lite om hennes barn, och barnbarn. Hon såg förvånad ut, och tittade misstänksamt på mig. Sedan mjuknade hennes anletsdrag, och hon berättade om sina små ögonstenar. När jag gick hem på kvällen insåg jag förvånad att vi hade haft en trevlig dag.
Jag skulle komma att jobba med Edla många gånger efter den dagen. Jag lärde känna henne, och jag tyckte om henne. Vi fick en fin relation, och Edla frågade alltid efter mig när hon behövde förstärkning. Ledningen som var väl insatt i hennes lynne, gjorde henne oftast till viljes.
Hon berättade historien om sitt liv. Den var inte så rolig, och förmodligen en förklaring till hennes attityd utåt. Ett skal, ett skydd, ett försvar. Det förstod jag inte då, den insikten kom med livserfarenheten.
Det är så lätt att döma människor. Jag är den första att erkänna det. Men ibland behövs det inte så mycket för att komma in under ytan. Några intresserade ord, och kanske lite tid att lyssna. Jag försöker tänka på det, även om det inte alltid är så lätt.
Jag tänker på Edla ibland. Vi fick en bra kontakt, och jag var ofta under åren som följde uppe och hälsade på henne på Tempo när jag hade tillfälle. Hon blev alltid lika glad.
Jag hoppas och tror att hon trots allt var tillfreds med sitt liv som det hade kommit att bli, när jag lärde känna henne. Jag hoppas att hon i många år fick njuta av sina barnbarn, och att hon med åren för sin egen skull lärde sig att dämpa sig lite.
Finaste Edla.
Ha en härlig dag!
På en avdelning arbetade en kvinna som jag här kallar Edla. Edla hette något annat i verkligheten, men jag vill hålla henne lite anonym. För släkt, goda vänners och framför allt hennes skull. Även om hon med all säkerhet är borta idag. I annat fall är hon väldigt gammal.
Edla var barsk. Hon var ofta otrevlig mot sina arbetskamrater, och hon var illa omtyckt. Vi sommarvikarier var rädda för henne. Vi höll oss på avstånd, och ingen ville arbeta på den avdelning där hon härskade.
Så fick jag en förfrågan om att arbeta där en helg. Edla behövde vara ledig, och det fanns ingen att sätta in. Ingen av de unga vikarierna ville utsätta sig för det.
Jag hade inget annat för mig, och tackade efter en stunds överläggning med mig själv ja. Vad jag inte visste då, var att Edla först skulle lära upp mig.
Med en klump i magen gick jag dit den där dagen. Edla var i sextioårsåldern, och hon hade håret i en gammaldags frisyr. Hon var högdragen, och hade en väldigt kort stubin. Hon kunde bli riktigt arg.
Mitt intresse för människor har alltid varit stort. Medan vi jobbade började jag fråga Edla lite om hennes barn, och barnbarn. Hon såg förvånad ut, och tittade misstänksamt på mig. Sedan mjuknade hennes anletsdrag, och hon berättade om sina små ögonstenar. När jag gick hem på kvällen insåg jag förvånad att vi hade haft en trevlig dag.
Jag skulle komma att jobba med Edla många gånger efter den dagen. Jag lärde känna henne, och jag tyckte om henne. Vi fick en fin relation, och Edla frågade alltid efter mig när hon behövde förstärkning. Ledningen som var väl insatt i hennes lynne, gjorde henne oftast till viljes.
Hon berättade historien om sitt liv. Den var inte så rolig, och förmodligen en förklaring till hennes attityd utåt. Ett skal, ett skydd, ett försvar. Det förstod jag inte då, den insikten kom med livserfarenheten.
Det är så lätt att döma människor. Jag är den första att erkänna det. Men ibland behövs det inte så mycket för att komma in under ytan. Några intresserade ord, och kanske lite tid att lyssna. Jag försöker tänka på det, även om det inte alltid är så lätt.
Jag tänker på Edla ibland. Vi fick en bra kontakt, och jag var ofta under åren som följde uppe och hälsade på henne på Tempo när jag hade tillfälle. Hon blev alltid lika glad.
Jag hoppas och tror att hon trots allt var tillfreds med sitt liv som det hade kommit att bli, när jag lärde känna henne. Jag hoppas att hon i många år fick njuta av sina barnbarn, och att hon med åren för sin egen skull lärde sig att dämpa sig lite.
Finaste Edla.
Ha en härlig dag!