Tankar runt mitt 1988
När jag skriver det här inlägget har jag precis kommit hem. Det är torsdag eftermiddag, och jag har haft en händelserik dag. Jag känner mig trött.
Jag har varit på sjukhuset i Karlskrona och sett mig om på mitt nya jobb. Jag har träffat mina blivande kollegor, och min chef. Jag har fått en rundvandring på avdelningen, och jag har hälsat på flera trevliga människor i personalgruppen.
Alla var positiva till att jag att jag var där. Jag blev så väl omhändertagen. Det känns så bra.
Någon ställde frågan om vilket år jag tog min examen. Jag fick riktigt tänka efter. Det var i juni 1988, och jag insåg med fasa att det har gått trettio år. Trettio år! Vart tog de vägen?
Jag minns så väl den dagen. Det var en härlig sommardag. Mamma hade dukat hemma på gården i finrummet, och många av de mina var där. Marie var sex år gammal, och fortfarande mitt enda barn. Min far var ännu i livet, och jag var lyckligt ovetande om att hans år var räknade.
Jag kommer ihåg att jag var tjugosex år fyllda, och att jag började känna mig gammal. Jag letade intensivt efter rynkor framför spegeln, och jag behövde inte längre visa legitimation på systemet. Det var jag bekymrad över. Jag hade större problem med åldern då, än vad jag har nu.
Jag körde runt i en röd Volvo Amazon med svart galonklädsel. Jag såg knappt över ratten, och den var tungstyrd som en traktor. Då drömde jag om en nyare bil. I dag skulle jag ge mycket för att få äga en röd Volvo Amazon.
Jag hade fått mitt första arbete som socialsekreterare, på socialförvaltningen, distrikt 2 i Lyckeby, Karlskrona. Där arbetade jag ihop med Ulla, som var i samma ålder som jag själv. Med tiden blev hon en nära vän. Vi hade så roligt ihop. Hon var som en frisk fläkt, och jag tyckte så mycket om henne.
Även om jag inte förstod det själv, så var jag fortfarande ung.
Sedan dess har åren gått. Arbetet som socionom har förändrats, och ser idag annorlunda ut mot då. Det var inte alls den hotbilden i arbetet som nu, och det var inte heller lika stressigt som det många gånger är idag. Det var en annan tid.
Tiden rusar utan att vi märker det. Plötsligt inser vi hur åren har gått, och hur livet har förändrats. Det är spännande, men också lite sorgligt. Gamla tider får vi aldrig tillbaka.
Det kan vi inte göra något åt.
Det gäller istället att ta för sig av vad livet har att erbjuda. Att njuta av stunden, drömma om framtiden, och le åt de fina minnen man har.
Det är det som är livet.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag har varit på sjukhuset i Karlskrona och sett mig om på mitt nya jobb. Jag har träffat mina blivande kollegor, och min chef. Jag har fått en rundvandring på avdelningen, och jag har hälsat på flera trevliga människor i personalgruppen.
Alla var positiva till att jag att jag var där. Jag blev så väl omhändertagen. Det känns så bra.
Någon ställde frågan om vilket år jag tog min examen. Jag fick riktigt tänka efter. Det var i juni 1988, och jag insåg med fasa att det har gått trettio år. Trettio år! Vart tog de vägen?
Jag minns så väl den dagen. Det var en härlig sommardag. Mamma hade dukat hemma på gården i finrummet, och många av de mina var där. Marie var sex år gammal, och fortfarande mitt enda barn. Min far var ännu i livet, och jag var lyckligt ovetande om att hans år var räknade.
Jag kommer ihåg att jag var tjugosex år fyllda, och att jag började känna mig gammal. Jag letade intensivt efter rynkor framför spegeln, och jag behövde inte längre visa legitimation på systemet. Det var jag bekymrad över. Jag hade större problem med åldern då, än vad jag har nu.
Jag körde runt i en röd Volvo Amazon med svart galonklädsel. Jag såg knappt över ratten, och den var tungstyrd som en traktor. Då drömde jag om en nyare bil. I dag skulle jag ge mycket för att få äga en röd Volvo Amazon.
Jag hade fått mitt första arbete som socialsekreterare, på socialförvaltningen, distrikt 2 i Lyckeby, Karlskrona. Där arbetade jag ihop med Ulla, som var i samma ålder som jag själv. Med tiden blev hon en nära vän. Vi hade så roligt ihop. Hon var som en frisk fläkt, och jag tyckte så mycket om henne.
Även om jag inte förstod det själv, så var jag fortfarande ung.
Sedan dess har åren gått. Arbetet som socionom har förändrats, och ser idag annorlunda ut mot då. Det var inte alls den hotbilden i arbetet som nu, och det var inte heller lika stressigt som det många gånger är idag. Det var en annan tid.
Tiden rusar utan att vi märker det. Plötsligt inser vi hur åren har gått, och hur livet har förändrats. Det är spännande, men också lite sorgligt. Gamla tider får vi aldrig tillbaka.
Det kan vi inte göra något åt.
Det gäller istället att ta för sig av vad livet har att erbjuda. Att njuta av stunden, drömma om framtiden, och le åt de fina minnen man har.
Det är det som är livet.
Ha en härlig dag! / Ingrid