Tankar runt ett gammalt jobb.
Idag har vi rest partytältet inför onsdagens student. Axel har hjälpt Thomas, medan vi damer och lille Karl har varit nere och badat. Lille Varg har varit på kalas, och Martin och Måns har fixat examenskläder.
Thomas är sliten nu. Det känns lite oroligt. Han som alltid annars är på topp, är trött.
Thomas jobbar sina sista veckor på Auralight nu, och det är mycket som ska avslutas och lämnas över. Dessutom har det varit en massa att fixa inför studenten, samtidigt som jag är på honom och vill ha mina solceller till husvagnen.
Det blir bättre. Snart slutar han på Auralight. Jag hoppas innerligt att han får i alla fall en veckas ledighet, innan han börjar på Varvet som ”pillemaosare”.
Det är skönt att Thomas har ett nytt arbete, när jag med buller och bång äntrar min arbetslöshet i augusti. Jag längtar dit. Jag längtar efter lugnet i husvagnen. Havet, och lite tid för mig själv.
Det här är andra gången i mitt liv som jag slutar ett arbete utan att ha ett annat som väntar. Folk tror inte att jag är klok. De har säkert rätt.
Förra gången jag sa upp mig, sökte jag en tjänst i Ronneby, som kombinerad kurator/LSS- handläggare. Jag tyckte det lät spännande, och blev glad när jag blev kallad på intervju.
Det här med intervjuer är inte riktigt mitt område. Jag försöker, men det vill sig inte.
Även denna gång kom jag i god tid. Jag var uppklädd och välkammad. Jag till och med hittade till rätt ställe.
I ett rum satt en man och två kvinnor och väntade på mig. De var trevliga. Kaffet var framdukat, och ett fat med frallor stod på bordet. När spänningen släppte, kände jag plötsligt hur hungrig jag var. Jag högg in på en fralla med skinka, sallad och tomat.
Föreställ er nu, hur tre personer vill veta allt om mig. Hur de har tusen frågor. Tänk er sedan mig, sittande där med munnen full av en halv fralla. Hur jag trots det försöker göra ett gott intryck. Svara på ständigt nya frågor. Hur nervositeten börjar sätta in, och hur jag tappar både tomat och skinka över både mig själv och på golvet.
Jag berättade att jag hade sagt upp mig. Då frågade mannen framför mig om jag hade samarbetssvårigheter. I den stunden gav jag upp. Det här jobbet var kört. Det fanns ingen återvändo.
På något sätt genomlevde jag resten av intervjun. Med blossande kinder, och en ljus sommarklänning, nu full med flottfläckar.
Jag måste ha varit den enda sökande till det här jobbet. Jag fick det.
Det blev några spännande år i Ronneby. Jag trivdes bra med arbetet, och jag hade fantastiska medarbetare. Trots det valde jag att gå över till Karlskrona när jag fick ett erbjudande om det.
Allting löser sig. Alltid. Det gör det denna gången också. Jag har många tankar, och i september ska jag ta tag i livet igen. Fram till dess ska jag ha en riktigt lång ”oxvecka”
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Thomas är sliten nu. Det känns lite oroligt. Han som alltid annars är på topp, är trött.
Thomas jobbar sina sista veckor på Auralight nu, och det är mycket som ska avslutas och lämnas över. Dessutom har det varit en massa att fixa inför studenten, samtidigt som jag är på honom och vill ha mina solceller till husvagnen.
Det blir bättre. Snart slutar han på Auralight. Jag hoppas innerligt att han får i alla fall en veckas ledighet, innan han börjar på Varvet som ”pillemaosare”.
Det är skönt att Thomas har ett nytt arbete, när jag med buller och bång äntrar min arbetslöshet i augusti. Jag längtar dit. Jag längtar efter lugnet i husvagnen. Havet, och lite tid för mig själv.
Det här är andra gången i mitt liv som jag slutar ett arbete utan att ha ett annat som väntar. Folk tror inte att jag är klok. De har säkert rätt.
Förra gången jag sa upp mig, sökte jag en tjänst i Ronneby, som kombinerad kurator/LSS- handläggare. Jag tyckte det lät spännande, och blev glad när jag blev kallad på intervju.
Det här med intervjuer är inte riktigt mitt område. Jag försöker, men det vill sig inte.
Även denna gång kom jag i god tid. Jag var uppklädd och välkammad. Jag till och med hittade till rätt ställe.
I ett rum satt en man och två kvinnor och väntade på mig. De var trevliga. Kaffet var framdukat, och ett fat med frallor stod på bordet. När spänningen släppte, kände jag plötsligt hur hungrig jag var. Jag högg in på en fralla med skinka, sallad och tomat.
Föreställ er nu, hur tre personer vill veta allt om mig. Hur de har tusen frågor. Tänk er sedan mig, sittande där med munnen full av en halv fralla. Hur jag trots det försöker göra ett gott intryck. Svara på ständigt nya frågor. Hur nervositeten börjar sätta in, och hur jag tappar både tomat och skinka över både mig själv och på golvet.
Jag berättade att jag hade sagt upp mig. Då frågade mannen framför mig om jag hade samarbetssvårigheter. I den stunden gav jag upp. Det här jobbet var kört. Det fanns ingen återvändo.
På något sätt genomlevde jag resten av intervjun. Med blossande kinder, och en ljus sommarklänning, nu full med flottfläckar.
Jag måste ha varit den enda sökande till det här jobbet. Jag fick det.
Det blev några spännande år i Ronneby. Jag trivdes bra med arbetet, och jag hade fantastiska medarbetare. Trots det valde jag att gå över till Karlskrona när jag fick ett erbjudande om det.
Allting löser sig. Alltid. Det gör det denna gången också. Jag har många tankar, och i september ska jag ta tag i livet igen. Fram till dess ska jag ha en riktigt lång ”oxvecka”
Ha en härlig kväll! / Ingrid