Tankar runt en vedhög
I söndags var Thomas och jag på gården hela dagen. Regnet vräkte ner stundtals, och vi var som två dränkta katter. Emellanåt sken solen, ett märkligt väder.
Vi är färdiga med veden. Äntligen.
Den har legat som en klump i magen länge. Hur vi ska hinna med. Det är så skönt att till slut kunna bocka av den. Nu har vi värme i vinter också.
När jag var barn fick vi hjälpa till med mycket hemma på gården, men aldrig med veden. Det var för farligt.
Vedklyven är sylvass, och många människor har mist både fingrar och händer i en sådan.
Förra året lyckades jag klämma tre fingrar ordentligt. Det var i slutet av dagen och jag var trött. I ett kort ögonblick tappade jag fokus, och olyckan var framme.
Jag har fortfarande bekymmer med pekfingret på min högra hand. Det känns ständigt bortdomnat, och nageln är tunn och väldigt skör.
Jag hade tur trots allt. Det kunde ha varit så mycket värre. Jag kunde ha blivit av med hela handen.
När Thomas pappa Allan levde, hade vi aldrig några bekymmer med veden. Han såg ständigt till att vedboden var full. Vi behövde aldrig tänka på det.
Det var en ovärderlig hjälp. Vi var så tacksamma över den, och jag vet att Allan var glad över att han kunde hjälpa till. Han visste hur mycket det betydde, och han gjorde det med kärlek.
Det tror jag är viktigt för oss alla. Att ibland få känna sig betydelsefull.
Jag är väldigt irriterad på min femtonåriga dotter Denise och hennes tvättberg emellanåt.
Men sanningen är den, att jag egentligen tycker att det är ganska roligt att tvätta. Jag känner mig lite duktig när jag tittar ut från min altan, och ser kläderna fladdra på klädstrecket.
Vad ska jag göra med all den tiden, när hon flyttar hemifrån och tvätten minskar med 80%?
Jag klagar också ibland över att jag tycker det är jobbigt att laga mat varje dag, när vi kommer hem från jobbet. Trots det känns det väldigt gott inombords, när Thomas skryter om min mat. När Denise tar om, och när Felicia högljutt beklagar sig i telefon över att hon inte är hemma och kan äta.
Det är en härlig bekräftelse, som får mig att må så bra. Den ger mig energi.
Kanske ska jag sluta klaga.
Ha en härlig dag! /Ingrid
Vi är färdiga med veden. Äntligen.
Den har legat som en klump i magen länge. Hur vi ska hinna med. Det är så skönt att till slut kunna bocka av den. Nu har vi värme i vinter också.
När jag var barn fick vi hjälpa till med mycket hemma på gården, men aldrig med veden. Det var för farligt.
Vedklyven är sylvass, och många människor har mist både fingrar och händer i en sådan.
Förra året lyckades jag klämma tre fingrar ordentligt. Det var i slutet av dagen och jag var trött. I ett kort ögonblick tappade jag fokus, och olyckan var framme.
Jag har fortfarande bekymmer med pekfingret på min högra hand. Det känns ständigt bortdomnat, och nageln är tunn och väldigt skör.
Jag hade tur trots allt. Det kunde ha varit så mycket värre. Jag kunde ha blivit av med hela handen.
När Thomas pappa Allan levde, hade vi aldrig några bekymmer med veden. Han såg ständigt till att vedboden var full. Vi behövde aldrig tänka på det.
Det var en ovärderlig hjälp. Vi var så tacksamma över den, och jag vet att Allan var glad över att han kunde hjälpa till. Han visste hur mycket det betydde, och han gjorde det med kärlek.
Det tror jag är viktigt för oss alla. Att ibland få känna sig betydelsefull.
Jag är väldigt irriterad på min femtonåriga dotter Denise och hennes tvättberg emellanåt.
Men sanningen är den, att jag egentligen tycker att det är ganska roligt att tvätta. Jag känner mig lite duktig när jag tittar ut från min altan, och ser kläderna fladdra på klädstrecket.
Vad ska jag göra med all den tiden, när hon flyttar hemifrån och tvätten minskar med 80%?
Jag klagar också ibland över att jag tycker det är jobbigt att laga mat varje dag, när vi kommer hem från jobbet. Trots det känns det väldigt gott inombords, när Thomas skryter om min mat. När Denise tar om, och när Felicia högljutt beklagar sig i telefon över att hon inte är hemma och kan äta.
Det är en härlig bekräftelse, som får mig att må så bra. Den ger mig energi.
Kanske ska jag sluta klaga.
Ha en härlig dag! /Ingrid