Tankar om våren
När jag skriver detta är det måndag morgon. Jag sitter vid frukostbordet och väntar på Thomas, och klockan är 05:30. Utanför fönstret är det fortfarande mörkt, men ljuset kommer allt tidigare. Det känns fantastiskt. Jag älskar våren, ljuset, och värmen som följer.
Jag har så fina minnen av våren som barn. Jag kommer ihåg när mamma för första gången på året öppnade balkongdörren i vår lilla lägenhet på 47 kvadratmeter på Galgamarken, utanför Karlskrona. Hur den ljumma vinden svepte in i lägenheten, och hur min lillasyster Kerstin och jag stod därute och tittade ut över bakgården. Hur vi fnittrade upprymt, och tyckte att hela världen låg för våra fötter.
Jag minns också när vi slapp de varma strumpbyxorna, och istället fick ta på oss knästrumpor. Det var stort. När jag vill kan jag minnas känslan av hur det kändes när vinden drog över de bara benen. Ofta var den lite kall i början, men vad gjorde det. Känslan av frihet var fantastisk.
I slutet av sextiotalet var gatan vår naturliga lekplats. Vi hoppade hopprep, längdhopprep, och gummiband. Gummiband kunde man köpa i sybehörsaffären, och våra mammor använde det till våra kläder. Man fick en bit på 3-4 meter, och man band ihop ändarna med en knut. Sedan drog man ut det nu dubbla gummibandet så långt det gick, och ställde en person i var ände. Gummibandet trädde man över bredbenta fötter, så att det bildade en rektangel. Sedan kunde man hoppa emellan, och göra olika förbestämda hopp. Man turades om att stå, och var man inne och ensam, kunde man ta två stolar till hjälp. Det gick inte riktigt lika bra, men funkade i nödfall.
Backen ner till Monsunen var full av vitsippor. Där var vi och plockade blommor till våra mammor. Det var alltid lika uppskattat.
Vi lekte affär på berget. Vi lekte datten och kurragömma. Vi sprang, och vi hoppade i vattenpölarna med våra gummistövlar. Det fanns aldrig något dåligt väder, och vi var som kalvar på grönbete. Våra mammor ropade in oss från köksfönstren på kvällarna, och vi suckade alla lika djupt. Alltid.
Vi var sextiotalets barn. Det var en härlig tid att växa upp i. Jag saknar den ibland. Den här sorglösa fina barndomen som numera bara finns i mitt minne. Som aldrig kommer tillbaka, men som jag ibland kan ana i barnbarnens lekar…
Nu har Thomas hämtat tidningen. Kaffet är färdigt, ljuset är här, och det är dags att ta tag i en ny arbetsvecka.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag har så fina minnen av våren som barn. Jag kommer ihåg när mamma för första gången på året öppnade balkongdörren i vår lilla lägenhet på 47 kvadratmeter på Galgamarken, utanför Karlskrona. Hur den ljumma vinden svepte in i lägenheten, och hur min lillasyster Kerstin och jag stod därute och tittade ut över bakgården. Hur vi fnittrade upprymt, och tyckte att hela världen låg för våra fötter.
Jag minns också när vi slapp de varma strumpbyxorna, och istället fick ta på oss knästrumpor. Det var stort. När jag vill kan jag minnas känslan av hur det kändes när vinden drog över de bara benen. Ofta var den lite kall i början, men vad gjorde det. Känslan av frihet var fantastisk.
I slutet av sextiotalet var gatan vår naturliga lekplats. Vi hoppade hopprep, längdhopprep, och gummiband. Gummiband kunde man köpa i sybehörsaffären, och våra mammor använde det till våra kläder. Man fick en bit på 3-4 meter, och man band ihop ändarna med en knut. Sedan drog man ut det nu dubbla gummibandet så långt det gick, och ställde en person i var ände. Gummibandet trädde man över bredbenta fötter, så att det bildade en rektangel. Sedan kunde man hoppa emellan, och göra olika förbestämda hopp. Man turades om att stå, och var man inne och ensam, kunde man ta två stolar till hjälp. Det gick inte riktigt lika bra, men funkade i nödfall.
Backen ner till Monsunen var full av vitsippor. Där var vi och plockade blommor till våra mammor. Det var alltid lika uppskattat.
Vi lekte affär på berget. Vi lekte datten och kurragömma. Vi sprang, och vi hoppade i vattenpölarna med våra gummistövlar. Det fanns aldrig något dåligt väder, och vi var som kalvar på grönbete. Våra mammor ropade in oss från köksfönstren på kvällarna, och vi suckade alla lika djupt. Alltid.
Vi var sextiotalets barn. Det var en härlig tid att växa upp i. Jag saknar den ibland. Den här sorglösa fina barndomen som numera bara finns i mitt minne. Som aldrig kommer tillbaka, men som jag ibland kan ana i barnbarnens lekar…
Nu har Thomas hämtat tidningen. Kaffet är färdigt, ljuset är här, och det är dags att ta tag i en ny arbetsvecka.
Ha en härlig dag! / Ingrid