Tankar om hösten.
Det är tidig morgon i Björkenäs. Denise har permission från lumpen, och sover gott på övervåningen. Det är så skönt att ha henne hemma några dagar, jag har saknat henne.
Elsa ligger vid sidan om mig i soffan, och kaffebryggaren puttrar i köket. Det luktar kaffe. Det här är min stund på dagen.
Hösten har kommit för att stanna ett tag. I helgen som gick ändrade vi klockan, och nu är det mörkt både när vi kör till jobbet och när vi kommer hem.
Som barn älskade jag alla årstider. Jag var alltid utomhus, och livet var ett enda stort äventyr. I varje vattenpöl såg jag en möjlighet, och en kotte på marken kunde på ett ögonblick förvandlas till vilket djur som helst. När det regnade ute samlade jag maskar i en burk med hål i locket, eller fyllde mina små grytor med regnvatten som jag sedan kokade kaffe av till mina dockor. Min fantasi var oändlig.
Jag kan fortfarande minnas hur det lät när regnet smattrade mot luvan på min gula regnjacka, och hur galonbyxorna prasslade när jag gick.
På gården i Björkenäs där jag växte upp, innebar hösten ett något mindre arbetstempo för mina föräldrar. Mamma var mer inne, och fyllde kyl och frys med mat och kakor. Ofta hade hon ett storkok på spisen, samtidigt som hon hade full koll på plåtarna i ugnen.
Hon sjöng alltid medan hon arbetade, och hon fyllde hela köket med sin energi. Håret hade hon noga instoppat under en scarves, som hon knöt i nacken.
Jag minns fortfarande känslan av att komma hem från skolan, och veta att mamma var hemma. Värmen i köket, och fatet med bullar som ibland stod på köksbordet och väntade på oss.
Hon tog sig alltid tid att prata med mig om mina små bekymmer, och under många år var det inte mycket som mamma inte visste om mig. Det var en otrolig trygghet, som jag mådde så gott i.
När jag tänker tillbaka på de här åren känns det lite som taget ur Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” . Det är fantastiska minnen från barndomen. Allt var så klart inte alltid så idylliskt som jag kommer ihåg, det är det aldrig, men det har jag lyckligt glömt. Underbara barndom.
Nu hör jag Thomas på övervåningen. Det börjar bli dags att stänga ner, och ta tag i ännu en dag. Frukosten ska dukas fram, och Elsa vill gå ut. Min lilla egna stund på dagen är över.
Ha en härlig kväll!/Ingrid
Elsa ligger vid sidan om mig i soffan, och kaffebryggaren puttrar i köket. Det luktar kaffe. Det här är min stund på dagen.
Hösten har kommit för att stanna ett tag. I helgen som gick ändrade vi klockan, och nu är det mörkt både när vi kör till jobbet och när vi kommer hem.
Jag saknar alltid ljuset under den här årstiden. Många njuter av att få kura ihop sig i soffan med tända ljus, men jag är inte riktigt där. Jag längtar efter sommaren, med allt av det innebär av värme, sol, liv och rörelse. Folk som går över gården för att bada, och som stannar till och växlar några ord.
Som barn älskade jag alla årstider. Jag var alltid utomhus, och livet var ett enda stort äventyr. I varje vattenpöl såg jag en möjlighet, och en kotte på marken kunde på ett ögonblick förvandlas till vilket djur som helst. När det regnade ute samlade jag maskar i en burk med hål i locket, eller fyllde mina små grytor med regnvatten som jag sedan kokade kaffe av till mina dockor. Min fantasi var oändlig.
Jag kan fortfarande minnas hur det lät när regnet smattrade mot luvan på min gula regnjacka, och hur galonbyxorna prasslade när jag gick.
På gården i Björkenäs där jag växte upp, innebar hösten ett något mindre arbetstempo för mina föräldrar. Mamma var mer inne, och fyllde kyl och frys med mat och kakor. Ofta hade hon ett storkok på spisen, samtidigt som hon hade full koll på plåtarna i ugnen.
Hon sjöng alltid medan hon arbetade, och hon fyllde hela köket med sin energi. Håret hade hon noga instoppat under en scarves, som hon knöt i nacken.
Jag minns fortfarande känslan av att komma hem från skolan, och veta att mamma var hemma. Värmen i köket, och fatet med bullar som ibland stod på köksbordet och väntade på oss.
Hon tog sig alltid tid att prata med mig om mina små bekymmer, och under många år var det inte mycket som mamma inte visste om mig. Det var en otrolig trygghet, som jag mådde så gott i.
När jag tänker tillbaka på de här åren känns det lite som taget ur Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” . Det är fantastiska minnen från barndomen. Allt var så klart inte alltid så idylliskt som jag kommer ihåg, det är det aldrig, men det har jag lyckligt glömt. Underbara barndom.
Nu hör jag Thomas på övervåningen. Det börjar bli dags att stänga ner, och ta tag i ännu en dag. Frukosten ska dukas fram, och Elsa vill gå ut. Min lilla egna stund på dagen är över.
Ha en härlig kväll!/Ingrid