Tänkte stoppa ungen i frysen


Idag är jag på internat med mina arbetskamrater.  Vi är på Stufvenäs gästgiveri, som ligger strax söder om Kalmar. Mycket god mat får vi här, och hotellfrukost är det bästa jag vet.  

Ju mer jag skriver på den här bloggen, ju mer kommer jag ihåg. Det är märkligt. När jag började skriva funderade jag på vad jag skulle göra när minnena tog slut. Jag tror inte att jag behöver oroa mig. Det verkar finnas en uppsjö av dem.  

När Marie gick tredje året på gymnasiet, hade hon en klasskamrat som jobbade extra på Blekinge läns tidning. Vid ett tillfälle gick den här tjejen ut i klassen och frågade om någon hade en mamma som kunde tänkas ställa upp på en intervju. Man skulle göra ett reportage om mammor, och man behövde tre stycken.  

Min Marie vore inte min Marie om hon inte med omedelbar verkan hade räckt upp handen och förklarat att hennes mamma var perfekt. Jag hade vid den tiden fyra döttrar och tjejen från tidningen var nöjd.  

Hon kom hem till oss en vacker vårdag, tillsammans med en fotograf och en journalist. Jag hade städat huset från golv till tak. Alla ungarna var nyduschade, och de hade alla nya fräscha kläder på sig.  

Vi fick rada upp oss i soffan, och fotografen tog några idylliska bilder på tomtebolyckan. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för att svara väl på alla frågor de ställde. Jag var eftertänksam och lugn. Jag ville verkligen sälja mig själv som en fantastisk mamma. Även om jag i verkligheten var långt ifrån det. 

Marie, som ville göra det allra bästa av det här reportaget kom plötsligt på någonting. Hon lutade sig fram mot mig och viskade teatraliskt: ”Mamma, berätta om när du tänkte lägga ungen i frysen.” 

Hela min perfekta fasad rämnade i den stunden. Ögonen började lysa på journalisten, och jag hade inte en chans att prata bort det. I det ögonblicket var Marie till salu för en väldigt billig peng.  

När Marie var bebis, var hon överaktiv. Inte ens när hon var nyfödd sov hon. Hon skrek ständigt. Det var väldigt tröttande. Mina föräldrar avlastade oss så ofta de kunde, men de hade sitt.

Vid ett tillfälle var jag så trött på att höra henne skrika att jag tänkte: ”Jag undrar om ungen tystnar om jag lägger henne i frysen.”  

Det var en hemsk tanke, och jag skämdes så mycket över den. Jag tyckte att jag var en förfärligt dålig mamma som hade tänkt den. Idag vet jag att det var helt naturligt. Jag var slutkörd, och då kommer sådana tankar. Som tur är har jag precis som de allra flesta andra föräldrar en tydlig spärr mellan tanke och handling.  

Den här händelsen var ingenting som jag var stolt över. Fram till nu hade det varit en väl bevarad familjehemlighet.  

Några dagar senare var reportaget om oss mammor stort uppslaget i tidningen.  På en av mammornas inslag stod det som överskrift: ”Jag lagar all mat från grunden”. Som överskrift på den andra mammans inslag stod det: ”Mina barn betyder allt.”

Mitt inslag var störst av alla och överst stod det med svart fet stil: ”Jag tänkte stoppa ungen i frysen!” 

Så var det med den hemligheten. På något sätt var det så typiskt för vår familj. Det komiska i det hela var att jag försökte. Att jag verkligen trodde att reportaget skulle kunna bli något annat än vad det blev. Jag borde ha vetat bättre. Då hade jag sluppit anstränga mig helt i onödan. 

Det är härligt. Min familj är underbar, och man vet aldrig vad som kan hända när vi är samlade. Vi lever ett spännande liv, och vi har nästan alltid roligt ihop. Ofta blir det galet, men det skrattar vi åt. 

Ha en härlig kväll! / Ingrid