Tältbion

Den här bloggen har inte riktigt blivit som jag hade tänkt mig. Jag trodde länge att jag skulle använda den till att skriva ner lite vardagshändelser, och funderingar runt det.  

Så har det inte blivit. Många är de minnen som har poppat upp under resans gång, och här kommer ännu ett.  

Jag var 19 år det här året. Jag sommarjobbade på Ekliden, ett äldreboende i Karlskrona. Det var ett jobb som jag trivdes väldigt bra med. På den tiden hade man möjlighet att umgås med de gamla på ett helt annat sätt än vad man har idag.  

I mitt minne sken solen hela den sommaren. Det var förmodligen inte så.  

När vi växte upp fanns det i Björkenäs en campingplats. Den finns fortfarande kvar, men i mindre regi. På campingen fanns det en festplats som hette Lanternan. Den var alltid välbesökt. 

Från valborgsmäss fram till september månad anordnades där dans varje onsdag och lördag.

Somrarna innan vi blev gamla nog för att själva gå dit, brukade Kerstin och jag sitta på den gamla stentrappan utanför vårt hus och lyssna på musiken. Vi funderade mycket på vad som hände där borta. 

Den lilla dansbanan låg inbyggd precis vid havet. Intill låg ett litet café, och en korvkiosk. De här kvällarna var det alltid kö dit. När jag vill kan jag i minnet känna av den förväntansfulla stämningen i luften. Doften av grillat från korvkiosken, och höra musiken från dansbandet. Det är fina minnen.  

En kväll den här sommaren träffade jag Per på Lanternan. Per var lång, och jag tyckte att han var så snygg. Han hade blont lockigt hår och snälla ögon. Dessutom skrattade han ofta. Jag sken som en sol hela kvällen, och jag ville att den aldrig skulle ta slut. Det gjorde den naturligtvis. Alldeles för fort.  

Jag har alltid varit en glad och positiv person. Jag är impulsiv, men kan också vara ganska blyg. När dansen var slut hade Per fortfarande inte frågat efter mitt telefonnummer. Inte heller hade han frågat om vi skulle träffas igen.  

Så innan vi skildes åt tog jag mod till mig och frågade jag honom lite försiktigt om han hade lust att träffa mig på tältbion i Torhamn måndagen därpå. Jag kommer ihåg att han skrattade. Att han såg förvånat på mig och nickade lite.

 Vi bestämde att vi skulle mötas strax innan filmen började. Lycklig begav jag mig hemåt.   

Dagarna som följde var jag helt odräglig hemma. Jag pratade om Per hela tiden. Mamma lyssnade tålmodigt, medan Kerstin tyckte att jag var hur jobbig som helst. 

Så kom då äntligen den där måndagen. Jag kommer så väl ihåg den vita tunna sommarjackan, och de svarta Puss & kram jeansen jag hade på mig. Jag var uppspelt, och rosig om kinderna. Jag kände mig fin och förväntansfull.  

I god tid för att inte behöva stressa och bli svettig, gav jag mig av på min cykel den dryga milen ut till idrottsplatsen där tältbion höll till.  

Per mötte mig när jag kom. Jag parkerade min cykel, och jag kommer ihåg att han frågade om jag ville ha popcorn. Jag var så otroligt nervös.  

Snart satt vi bänkade inne i tältet. Filmen körde igång, och jag försökte koncentrera mig på handlingen.  

Inte hade jag haft en tanke på vad det var för film som skulle visas den kvällen. Mina tankar hade kretsat runt annat. Inte heller hade jag lagt märke till att jag var den enda tjejen på bion. Tältet var fullt av män i alla åldrar, och de följde alla handlingen med glada skratt och tillrop.  

På bioduken visades en dansk gladporr. Jag var totalt oförberedd på det. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig detta. 

Idag hade jag kunnat ta det med ett skratt. Den gången kunde jag inte hantera det. Kinderna blossade av skam, och jag kommer ihåg hur dum jag kände mig. Vad skulle han tro? 

Det hade varit mitt förslag med en dejt på bion, och det skulle bli en dejt som gick till historien. I pausen skyllde jag på huvudvärk och cyklade hem. Jag träffade inte Per mer efter det. Den heta kärlekslågan drunknade i skam, på den gamla träbänken framför bioduken.  

Mamma och Kerstin fick lite lugn och ro hemma, och livet återgick till det normala igen. 

I hela mitt liv har jag hamnat i sådana här situationer. Jag rusar på, utan att tänka mig för. Det märkliga är att jag aldrig har lärt mig. Men det är roliga minnen. Det här biobesöket som var så pinsamt den gången, skrattar jag gott åt idag. Jag kan tycka att det trots allt var lite roligt att det hände.  

När jag blir gammal kommer jag att ha många minnen att leva på. 

Ha en härlig kväll! / Ingrid