Skräpvinden

Nu är påsken över. Det är vardag igen. Min Marie, Andreas och barnen är kvar några dagar till.

Igår var vi hemma hos mamma och röjde. I vanlig ordning var det fullt kaos, men vi hade roligt.

Det där huset som jag har växt upp i rymmer så mycket. Det är så fullt av minnen, kärlek, skrymslen och vrår.

Det finns en större del på övervåningen som är oinredd. Vi kallar den för skräpvinden. Ungar i alla tider, har älskat att rota runt där bland allt som finns kvar efter flera generationer på den här gården. Åtskilliga regniga dagar har Kerstin och jag under uppväxten tillbringat där.

Det är lika spännande idag som det var då. Skillnaden är att som barn hittade man främmande saker som andra hade levt med. I dag hittar man skatter från sin egen barndom. Det är nostalgiskt, men roligt.

Mitt gamla rum på övervåningen är sig likt. Den gamla tapeten är sliten, och golvet knarrar. Men utsikten över havet är lika fantastisk som den var när jag var barn. I dag har jag förstånd att uppskatta den.

För fyrtio år sedan var det här huset så fullt av liv. Mina föräldrar arbetade tillsammans på gården. Det var säkert tungt många gånger, men det var inget som jag och mina syskon märkte av. Kerstin och jag gick i skolan, och vår lillebror var liten.

Mamma var för det mesta inne när vi kom hem, och hon tog sig alltid tid till att lyssna på allt vi hade att berätta.

Hon sjöng ofta, min mamma. Hon sjöng när hon lagade mat, eller när hon arbetade med något annat. Hon var alltid igång, och hon var för det mesta glad. Hon var stark, och den man förlitade sig på.

Min far var mest ute och jobbade. Han hade keps på sig som skydd mot solen, och han ville alltid ha något sött att äta efter maten. Han älskade barn, och han hade en härlig humor. När barnbarnen så småningom började komma, låg han på golvet och lekte med dem.

Idag är vi syskon sedan länge vuxna och utflugna. Min far gick bort alldeles för tidigt. Det är många år sedan nu. Min mamma är märkt av sjukdom, och hon är trött. Hon sjunger inte längre.

Idag är huset tyst. Den hektiska energin är borta, och det enda som finns kvar från den tiden är alla minnen.

Det är märkligt vad livet förändras över tid. Man märker inte hur eller när, plötsligt är det bara ett faktum.

Jag förändras också. Mitt bagage fylls på, och jag lär mig fortfarande nya saker varje dag. Jag är vuxen sedan många år, och jag är den som mina barn förlitar sig på. Precis som jag alltid ringde till mamma när jag hade bekymmer, ringer mina tjejer till mig. Det är tidens gång.

Men någonstans långt därinne finns fortfarande den där lilla flickan kvar. Flickan som ibland sitter på skräpvinden och plockar bland skatter.

Ha en härlig kväll! / Ingrid