Skolavslutning
I dag är det skolavslutning på Paradisskolan i Nybro. Denise slutar åttan. Min lilla minsting börjar nian till hösten. Det är helt galet.
Hon var så fin när hon gav sig iväg, med sin vita klänning och sitt röda läppstift.Tiden har gått så fort. Den lilla börjar bli stor.
Jag fick inte följa med henne i år. Det känns lite vemodigt. Jag hade gärna suttit i en bänkrad i kyrkan och lyssnat på ”Den blomstertid nu kommer” och gråtit en skvätt. Jag tycker det är så högtidligt med skolavslutningar. På något sätt har de alltid varit ett startskott på sommaren.
Barnen är så finklädda. De är så förväntansfulla och lite tagna av stunden.
Jag minns med glädje mina egna skolavslutningar i Torhamns skola. Hur jag steg upp tidigt på morgonen och gjorde mig så fin.
I god tid hade Kerstin och jag varit med mamma inne i Karlskrona och köpt nya kläder. Jag hade valt dem med omsorg. Jag hade provat dem ett antal gånger. Spegeln fick jobba hårt.
Våra skolavslutningar var lite tidigare i juni än vad de är nu. Syrenerna blommade alltid.
Jag brukade plocka en bukett till fröken. Lila och vita blommor.
Fortfarande är doften av syren, för mig starkt förknippat med just skolavslutningar. Även om de nu för tiden sedan länge är överblommade.
Jag kommer ihåg hur vi satt där i kyrkan i våra fina kläder. Hur vi lyssnade på rektorn som höll tal, och hur vi gick upp och sjöng för våra föräldrar som satt längre bak i kyrkan. Hur högtidligt det kändes, och hur nära sommarlovet som vi hade längtat efter äntligen var.
Känslan när vi kom hem. Hur jag bytte om, medan mamma dukade fram den obligatoriska jordgubbstårtan. Hur vi fikade, och hur Kerstin och jag sedan sprang ner till havet och badade.
Berusade av en fantastisk känsla av frihet. Bubblande av glädje och iver. Så lyckliga i vetskapen om att sommarlovet var oändligt.
Det är längesedan nu.
I många år fick jag följa med mina barn till kyrkan, och sitta längre bak som mina föräldrar en gång gjorde. Nu är den tiden förbi. I stället är det min Marie som sitter längre bak, och lyssnar på sina små telningar. Hennes barn går i skola uppe i Örnsköldsvik, och mormor har ingen möjlighet att vara med. Det är jag lite ledsen för.
Men, när lille Karl blir lite större, får mormor gå på skolavslutningar igen. Då ska jag njuta till fullo av ”Den blomstertid nu kommer”. Jag lär gråta floder när den lille står framme i kyrkan med sina små klasskamrater och sjunger. Det längtar jag efter, även om det dröjer ett tag.
Nu ska jag åka ut till Torhamn och njuta av min stora härliga kaotiska familj. Marie och barnen åker hem på söndag morgon. Det gäller att passa på.
Solen skiner, det är en härlig eftermiddag. Jag mår ganska bra, och det är fredag. Livet kan vara sämre!
"Denise slutar trean, 2013"
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Hon var så fin när hon gav sig iväg, med sin vita klänning och sitt röda läppstift.Tiden har gått så fort. Den lilla börjar bli stor.
Jag fick inte följa med henne i år. Det känns lite vemodigt. Jag hade gärna suttit i en bänkrad i kyrkan och lyssnat på ”Den blomstertid nu kommer” och gråtit en skvätt. Jag tycker det är så högtidligt med skolavslutningar. På något sätt har de alltid varit ett startskott på sommaren.
Barnen är så finklädda. De är så förväntansfulla och lite tagna av stunden.
Jag minns med glädje mina egna skolavslutningar i Torhamns skola. Hur jag steg upp tidigt på morgonen och gjorde mig så fin.
I god tid hade Kerstin och jag varit med mamma inne i Karlskrona och köpt nya kläder. Jag hade valt dem med omsorg. Jag hade provat dem ett antal gånger. Spegeln fick jobba hårt.
Våra skolavslutningar var lite tidigare i juni än vad de är nu. Syrenerna blommade alltid.
Jag brukade plocka en bukett till fröken. Lila och vita blommor.
Fortfarande är doften av syren, för mig starkt förknippat med just skolavslutningar. Även om de nu för tiden sedan länge är överblommade.
Jag kommer ihåg hur vi satt där i kyrkan i våra fina kläder. Hur vi lyssnade på rektorn som höll tal, och hur vi gick upp och sjöng för våra föräldrar som satt längre bak i kyrkan. Hur högtidligt det kändes, och hur nära sommarlovet som vi hade längtat efter äntligen var.
Känslan när vi kom hem. Hur jag bytte om, medan mamma dukade fram den obligatoriska jordgubbstårtan. Hur vi fikade, och hur Kerstin och jag sedan sprang ner till havet och badade.
Berusade av en fantastisk känsla av frihet. Bubblande av glädje och iver. Så lyckliga i vetskapen om att sommarlovet var oändligt.
Det är längesedan nu.
I många år fick jag följa med mina barn till kyrkan, och sitta längre bak som mina föräldrar en gång gjorde. Nu är den tiden förbi. I stället är det min Marie som sitter längre bak, och lyssnar på sina små telningar. Hennes barn går i skola uppe i Örnsköldsvik, och mormor har ingen möjlighet att vara med. Det är jag lite ledsen för.
Men, när lille Karl blir lite större, får mormor gå på skolavslutningar igen. Då ska jag njuta till fullo av ”Den blomstertid nu kommer”. Jag lär gråta floder när den lille står framme i kyrkan med sina små klasskamrater och sjunger. Det längtar jag efter, även om det dröjer ett tag.
Nu ska jag åka ut till Torhamn och njuta av min stora härliga kaotiska familj. Marie och barnen åker hem på söndag morgon. Det gäller att passa på.
Solen skiner, det är en härlig eftermiddag. Jag mår ganska bra, och det är fredag. Livet kan vara sämre!
"Denise slutar trean, 2013"
Ha en härlig kväll! / Ingrid