Sjukhuset i Karlskrona
I tisdags var vi på föräldramöte i Nybro. Alla niorna ska åka till Polen och besöka ett koncentrationsläger i slutet av september. Det är generöst av Nybro kommun. De ska ha en eloge för det.
Samtidigt spelade hennes fotbollslag Emmaboda IS f 03 mot Växjö DFF. De vann matchen med 3-1. Så roligt! Jag tycker att det är så spännande. De har fortfarande en chans att ta hem serien. Nästa match är på torsdag, borta, i Liatorp.
Det här inlägget skriver jag onsdag em. Jag sitter just nu i väntrummet på Rehabklinikens sjukgymnastik på Blekingesjukhuset i Karlskrona. Tanken slår mig. Det är ”min” avdelning. Jag tror till och med att jag såg en skymt av min blivande chef. Hon arbetar på båda sjukhusen i Blekinge.
Min lillasyster Kerstin opererade sitt knä i Karlshamn för två veckor sedan. Hon har fortfarande svårt att köra bil, men är i behov av sjukgymnastik. Jag är ledig, och tog chansen att följa med.
Efter besöket här ska vi gå och äta lunch. Det ska bli mysigt.
Jag har en alldeles speciell relation till det här sjukhuset. I dess omedelbara närhet ligger den byggnad där jag en gång gick på dagis. Under sjukhuset och dess omnejd ligger kulvertarna vilka vi vandrade igenom varje morgon på väg till dagis.
Någonstans ligger också ”mammas jobb” på sterilcentralen, där jag som liten flicka bestämde mig för att bli chef som vuxen. Det blev aldrig så.
Som de flesta av mina högtflygande planer som barn, förblev det en dröm. Något att tänka tillbaka på och le åt idag.
Jag kommer ihåg de blå klänningarna, som sjukvårdspersonalen hade på sig. De vita förklädena, och de små hättorna som satt på huvudet. Jag beundrade dem så. Det var en av anledningarna till mina framtida jobbplaner.
Jag minns respekten för läkarna. Hur deras fruar med vördnad skulle tituleras ”Doktorinnan”.
Jag minns inte att jag någonsin under den här perioden av mitt liv träffade en kvinnlig läkare. Jämställdheten var fortfarande inte så långt kommen på sextiotalet.
Det är skönt att det har ändrats. I dag kan man ha en dialog med sin läkare. De är numera människor som vi andra, med fel och brister. Empati och omsorg.
Dagiset där jag tillbringade några tidiga år är nerlagt sedan länge. Sjukhuset står inte längre för barnomsorgen till sina anställda. Det har kommunen tagit över.
Men det är spännande att få ha varit med på den ”gamla” tiden. Det är roligt att kunna berätta för barn och barnbarn om hur det var. Se deras tvivel, och förstå varför. Det har hänt en del.
Nu är lillasyster färdig. Hon kommer stapplande på sina kryckor. Nu ska vi avsluta den här lilla trippen med en bit god mat!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Samtidigt spelade hennes fotbollslag Emmaboda IS f 03 mot Växjö DFF. De vann matchen med 3-1. Så roligt! Jag tycker att det är så spännande. De har fortfarande en chans att ta hem serien. Nästa match är på torsdag, borta, i Liatorp.
Det här inlägget skriver jag onsdag em. Jag sitter just nu i väntrummet på Rehabklinikens sjukgymnastik på Blekingesjukhuset i Karlskrona. Tanken slår mig. Det är ”min” avdelning. Jag tror till och med att jag såg en skymt av min blivande chef. Hon arbetar på båda sjukhusen i Blekinge.
Min lillasyster Kerstin opererade sitt knä i Karlshamn för två veckor sedan. Hon har fortfarande svårt att köra bil, men är i behov av sjukgymnastik. Jag är ledig, och tog chansen att följa med.
Efter besöket här ska vi gå och äta lunch. Det ska bli mysigt.
Jag har en alldeles speciell relation till det här sjukhuset. I dess omedelbara närhet ligger den byggnad där jag en gång gick på dagis. Under sjukhuset och dess omnejd ligger kulvertarna vilka vi vandrade igenom varje morgon på väg till dagis.
Någonstans ligger också ”mammas jobb” på sterilcentralen, där jag som liten flicka bestämde mig för att bli chef som vuxen. Det blev aldrig så.
Som de flesta av mina högtflygande planer som barn, förblev det en dröm. Något att tänka tillbaka på och le åt idag.
Jag kommer ihåg de blå klänningarna, som sjukvårdspersonalen hade på sig. De vita förklädena, och de små hättorna som satt på huvudet. Jag beundrade dem så. Det var en av anledningarna till mina framtida jobbplaner.
Jag minns respekten för läkarna. Hur deras fruar med vördnad skulle tituleras ”Doktorinnan”.
Jag minns inte att jag någonsin under den här perioden av mitt liv träffade en kvinnlig läkare. Jämställdheten var fortfarande inte så långt kommen på sextiotalet.
Det är skönt att det har ändrats. I dag kan man ha en dialog med sin läkare. De är numera människor som vi andra, med fel och brister. Empati och omsorg.
Dagiset där jag tillbringade några tidiga år är nerlagt sedan länge. Sjukhuset står inte längre för barnomsorgen till sina anställda. Det har kommunen tagit över.
Men det är spännande att få ha varit med på den ”gamla” tiden. Det är roligt att kunna berätta för barn och barnbarn om hur det var. Se deras tvivel, och förstå varför. Det har hänt en del.
Nu är lillasyster färdig. Hon kommer stapplande på sina kryckor. Nu ska vi avsluta den här lilla trippen med en bit god mat!
Ha en härlig dag! / Ingrid