Semestertider

Ännu en tidig morgon. Det känns lite ovant med soffhörnet, det var ett tag sedan sist. Men kaffet smakar lika gott som alltid, och solen är på väg upp. Familjen sover. Det är min stund på dagen. 

  Semestern är över för i år. I början av sommaren kändes den oändligt lång, men dagarna har gått fort. Det känns trots allt bra. 

Vi har fått en massa gjort under de här veckorna.  Precis innan vi började jobba igen hade Thomas äntligen färdigställt altanen på ena sidan av huset. Det kändes underbart.

Det känns helt fantastiskt att få sitta där när man kommer hem från jobbet, och bara njuta en stund. 

När min äldsta dotter Marie var liten, var det väldigt viktigt för mig att hon skulle få uppleva saker under semestern. 

Jag var drygt 20 år gammal, och levde fortfarande i den självklara förvissningen om att jag skulle bli den bästa mamma som världen skådat. Det tog ett tag innan jag ramlade ner från min egna piedestal, men mina ambitioner var det inget fel på.. :)  

Jag hade en massa energi, var hopplöst impulsiv, och precis som idag ganska intensiv. Jag vet att många har svårt att känna igen mig i den beskrivningen, men det är fortfarande så jag ser på mig själv.   

Jag tänker ibland tillbaka på den tiden. Jag var så ung och naiv,  och tänkte sällan längre än näsan räckte. Förberedelser och planering var ingenting för mig, jag körde på. 

En varm oplanerad sommardag en bit in på 80-talet, ringde en studiekompis från Lund, och undrade vad jag gjorde. Utan att jag kommer ihåg hur det gick till,  hade vi hastigt och lustigt bestämt att Marie och jag skulle komma till Laholm och hälsa på henne i några dagar, och vi skulle komma redan samma dag.

Att Ingrid, som hon också hette, bodde hemma hos sina föräldrar, var ingenting som bekymrade mig.

Sagt och gjort. Jag slängde lite snabbt  ihop en väska med kläder till oss, och gav mig glad i hågen iväg med min ögonsten, i min gamla Volvo amazon. 

Jag minns hur solen sken. Då detta var före luftkonditioneringens tid hade jag rutorna nedvevade.  Jag kände hur vinden fläktade i håret, och upplevde en härlig känsla av frihet. 

Marie sov i bilen, och eftersom jag på den tiden inte hade någon bilradio, sjöng jag för full hals. 

GPS:en var fortfarande långt bort i framtiden.  Ingrid hade gett mig en vägbeskrivning, men att komplettera med en karta i bilen hade jag inte haft en tanke på. 

Jag körde och körde. Jag letade efter en vägskylt, som jag aldrig hittade,  och jag blev allt mer fundersam. 

Det kändes inte rätt, och min skrålsång tystnade efterhand. Till slut stannade jag till på en mack, och frågade lite generat var jag var. Vid det laget hade jag ingen aning, men en olustig känsla av att jag var vilse fyllde mig. 

Jag berättade för killen bakom disken att jag kom från Karlskrona och skulle till Laholm. Ett ögonblick stirrade han förvånat på mig. 

Det visade sig att jag hade kört ända ner till Höör i Skåne. Jag var helt fel, och plötsligt kände jag mig ganska liten. Känslan av äventyr var helt borta, och jag var förutom Marie helt ensam. 

Den unga killen bakom disken var jättefin. Han såg min belägenhet, och var gullig nog att hjälpa mig. Han plockade ner en karta från en hylla på väggen, och ritade noga med en penna upp hur jag skulle köra. När jag ville betala kartan skakade han bestämt på huvudet och vinkade avvärjande med handen.  

Jag minns honom fortfarande med tacksamhet. 

Så kom vi då till slut fram, betydligt senare än vad som var tänkt. Familjen som hade väntat oroligt fick sig ett gott skratt, och Ingrid som kände mig bara skakade på huvudet. 

Vi fick några mysiga dagar i Laholm Marie och jag, den där sommaren i början av 80-talet. Hemresan gick utan problem, och vi kom hem som vi skulle. 

Idag är den här incidenten ett roligt minne, men där och då kände jag mig ganska liten. 

Men inte lärde jag mig något för det. Jag har fortsatt att rusa på genom livet, på gott och ont. Kanske är det bara så jag är. Född till kaos. 

Nu är Thomas vaken, jag hör honom på övervåningen.  Jag ska fixa lite frukost, och dricka ytterligare en kopp kaffe innan vi ger oss iväg till jobb. 

Det är dags att ta tag i dagen. Livet väntar! 

Ha en härlig kväll! / Ingrid