Så viktigt i mitt liv

I dag har vi ändrat klockan, och sommartiden har gjort sitt intåg. Äntligen. Det här är min tid, och om jag fick bestämma skulle vi behålla den året om. Jag älskar ljuset, och de långa dagarna som den för med sig.

Idag ska jag åka hem till Björkenäs. Mamma tacklar av alltmer, och jag försöker träffa henne så mycket som möjligt. Så länge jag har chansen.

Den dagen jag inte längre kan besöka henne, vågar jag inte ens tänka på. Det gör för ont.

Ruben ringde igår och undrade om vi skulle komma hem. Han var lite pratsugen, och vi satt en stund i telefon.

De här två personerna är en stor del av mitt liv. Jag bryr mig så mycket om dem, och på sitt sätt månar de om mig.

När jag var barn var min mormor och morfar otroligt viktiga för mig. Vi hade också släktingar och vänner som vi träffade, och som på den tiden var en självklar del av mitt liv. Vi hade grannar som vi pratade med, och det bodde människor i husen runt om som vi alla kände.

Det är snart femtio år sedan. Mormor och morfar är precis som de flesta av de släktingar vi umgicks med då, borta sedan länge. Grannarna är nya, och i husen runt om bor det inte längre så många vi känner.

Helt andra människor är viktigast i livet för mig idag. Mina fem döttrar, mina fem barnbarn och Thomas. Ingen av dem kände jag för femtio år sedan.

Det är märkligt vad människor kommer och går under ett liv. Personer som betyder mycket för oss, men också andra människor runt omkring.

Varje gång det föds in en ny liten person i vår familj är lyckan så oändligt ofattbar. Lika stor är sorgen när någon av dem vi älskar somnar in.

Generationerna växlar, och det är så det ska vara.

När jag var liten trodde jag att jag var odödlig. Det tror jag inte längre.

Detta inlägg blev lite sorgligt, det var inte meningen. Jag hade föresatt mig att skriva ett kort inlägg om min vardag, men jag lyckades dåligt. Igen.

Hoppas att ni får en underbar söndag! /Ingrid