Ruben och jag

Ruben och jag.

Idag har vi varit och hälsat på min mamma Karin i Björkenäs. Mamma är inte så gammal, men hon är märkt av många års sjukdom. Hon försöker hålla modet uppe, och hon blir alltid lika glad när vi kommer. Mamma har en särbo som heter Ruben. Ruben är guld värd, och utan honom vet jag inte hur mamma skulle klara sig. Han hjälper henne med allt möjligt, medan mamma står för maten. Med andra ord så är de bra för varandra.

Ruben och mamma var förälskade redan i tonåren. Mamma har berättat hur de plockade potatis tillsammans på höstarna, och hur snygg hon tyckte att han var. Det blev aldrig mer än så. Mamma flyttade till Eslöv, och gifte sig några år senare. Ruben förblev ungkarl.

Några år efter att vår far hade gått bort, ringde Ruben till mamma och undrade om hon kunde komma och hjälpa honom att putsa några fönster. På den vägen är det.

Jag tycker så mycket om Ruben. Han har funnits med i vårt liv i 19 år nu. Han och jag har alltid kommit överens och haft roligt ihop. Ruben är stark och driftig, men idag vid 78 års ålder börjar han bli trött. Han förstår själv inte varför. Han orkar inte längre gå och hugga i skogen en hel dag, och det bekymrar honom.

Under en period gjorde mamma med Rubens hjälp stora renoveringar på gården. Jag var mammaledig med Felicia som fyller 19 i sommar, och körde ofta hem till Björkenäs och hjälpte till. Jag tyckte det var roligt, och mamma tog hand om Felicia.

Vid ett tillfälle skulle Ruben och jag måla den nyrenoverade panelen på överdelen av det gamla magasinet. Byggnadsställningen var på plats, och med penslar och målarburkar tog vi oss ivrigt an uppgiften. Det var roligt. Solen sken, och det var vår i luften. Mamma servade oss med fika och god mat, och livet var som det är när det är som bäst.

Jag kommer ihåg att Ruben skojade friskt om att jag har förmågan att hamna i situationer som ingen annan hamnar i. Det har han alltid tyckt är så roligt.

Några månader tidigare hade vi bytt taket på gårdens boningshus, och jag hade lyckats trampa igenom alltihop efter att ha stått på fel ställe vid fel tidpunkt.

Vid ett annat tillfälle var vi ute i skogen och högg, Ruben och jag. Ruben fällde en stor gran, och skrek åt mig att jag skulle hoppa undan när granen föll. Jag, som just då stod i mina egna tankar helt avskärmad från verkligheten, fick trädet över foten. Det var inte så roligt just då, men idag kan vi skratta åt det.

Men nu stod vi där på ställningen och småpratade lite, medan vi strök med penslarna över väggen. Det blev så bra.

När vi hade målat en stund gick Ruben ner för att hämta mer färg. Jag  sträckte på mig och tog en liten smygpaus medan han var borta. Jag tyckte att väggen blev så fin. Jag backade några steg, för att verkligen kunna beundra vårt verk.

Ruben har berättat efteråt hur han kom runt knuten, och fick se mig komma farande genom luften. Han blev så fruktansvärt rädd.  Det var 3 meter ner till marken, och jag kan lova att man hinner tänka en del på vägen ner…

Jag hade en otrolig tur. Inte en skråma fick jag i fallet, och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Ruben fick lite mer att reta mig för, och han var nöjd med det. Slutet gott, allting gott.

Idag renoveras det inte längre i Björkenäs. Istället tar vi en kopp kaffe när vi träffas och pratar bort en stund. Det är mysigt det också. Jag vet att både mamma och Ruben uppskattar det. Vi uppskattar det också. Man vet aldrig hur länge vi får behålla dem.

 

Ha en härlig kväll! /Ingrid