Renovering av kök och olika perspektiv.
Ännu en tidig morgon. Det är onsdag, och jag är ledig. Det är skönt. En helt oplanerad dag ligger framför mig, och solen skiner. I alla fall just nu. Jag ska snart resa mig ur soffhörnet och gå ut i köket och sätta på kaffe, men inte riktigt än.
Våren 1972 planerade vi vår flytt till Björkenäs. Mamma väntade vår lillebror, och mina farföräldrar installerade sig i det lilla "undantaget" som på den tiden tillhörde gården.
Jag var tio år, och såg fram emot att flytta ut på landet. Jag skulle få ett eget rum, och det kände jag ingen som hade. Det var fantastiskt.
Trapphuset upp till övervåningen var på den tiden oinredd, men min far la många timmar på att klä in och måla den innan vi kom.
Min farmor Olga tapetserade Kerstins och mitt sovrum, och vi fick själva välja tapeter. Med värme minns jag de där stunderna då jag satt på en pall i rummet, och pratade med Olga medan hon jobbade med tapeterna. Det var fantastiskt att få se blommönstret växa fram på väggen, och jag längtade så efter att få flytta in.
Dåtidens kök i Björkenäs, bestod av grå målade, ganska tunna köksskåp med skjutluckor på överskåpen. Diskbänken var låg, och mamma gillade inte alls de mörka gamla balkarna i taket.
Trots det bestämde sig mina föräldrar för att vänta något år med renoveringen av köket. De hade en nyfödd bebis, vi hade nyligen flyttat ut, och det var mycket att göra på gården.
Kerstin och jag acklimatiserade oss snabbt i vårt nya hem. Vi hade massor av skrymslen och vrår att undersöka, och den sommaren flög fram.
Fram på hösten blev det lite lugnare på gården, och mamma var mer hemma. Det blev kallare, och vi började leka allt mer inomhus.
En sen eftermiddag hade min syster Kerstin kommit på en ny lek. Hon tog fart från farstun och sprang ut i köket. Väl där kastade hon sig på knäna på golvet, och åkte kana. Hon var så lycklig, och tyckte det var så roligt.
Rätt som det var fick hon lite för mycket fart, och kanade rätt in i grytskåpet. Knäet träffade den tunna luckan, och gick rätt igenom. Det blev ett stort hål. Kerstin fick visserligen bannor, men luckan var och förblev trasig.
Så renoveringen av köket blev betydligt tidigare än mina föräldrar hade tänkt. De rev ut allt det gamla, och det enda de lämnade kvar av inredningen var vedspisen. Balkarna i taket försvann, då ett nytt undertak spikades på och kläddes med vita plattor. Ett ljust 70-tals kök i furu monterades, och på golvet la de en fräsch ljus plastmatta. Köket blev fantastiskt fint, och jag vet att mamma gladde sig mycket åt det.
Idag, 50 år senare, har Thomas och jag åter renoverat köket. Det enda vi har behållit av den gamla inredningen är vår vedspis. Den vill vi inte bli av med.
Till skillnad från mamma så älskar vi de mörka gamla balkarna i taket, och en av de första projekten vi gjorde var att plocka fram dem igen. De är ojämna, och vissa är sågade i, men vi bara älskar dem. Mamma förfasar sig, och tycker att det är hemskt.
Vi har satt in en ljus inredning, och ett ljust trägolv. Jag njuter av mitt nya kök, och kan idag förstå hur mamma kände sig när hon gick runt och smekte med handen över de nya skinande bänkskivorna, den där hösten 1972.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Våren 1972 planerade vi vår flytt till Björkenäs. Mamma väntade vår lillebror, och mina farföräldrar installerade sig i det lilla "undantaget" som på den tiden tillhörde gården.
Jag var tio år, och såg fram emot att flytta ut på landet. Jag skulle få ett eget rum, och det kände jag ingen som hade. Det var fantastiskt.
Trapphuset upp till övervåningen var på den tiden oinredd, men min far la många timmar på att klä in och måla den innan vi kom.
Min farmor Olga tapetserade Kerstins och mitt sovrum, och vi fick själva välja tapeter. Med värme minns jag de där stunderna då jag satt på en pall i rummet, och pratade med Olga medan hon jobbade med tapeterna. Det var fantastiskt att få se blommönstret växa fram på väggen, och jag längtade så efter att få flytta in.
Dåtidens kök i Björkenäs, bestod av grå målade, ganska tunna köksskåp med skjutluckor på överskåpen. Diskbänken var låg, och mamma gillade inte alls de mörka gamla balkarna i taket.
Trots det bestämde sig mina föräldrar för att vänta något år med renoveringen av köket. De hade en nyfödd bebis, vi hade nyligen flyttat ut, och det var mycket att göra på gården.
Kerstin och jag acklimatiserade oss snabbt i vårt nya hem. Vi hade massor av skrymslen och vrår att undersöka, och den sommaren flög fram.
Fram på hösten blev det lite lugnare på gården, och mamma var mer hemma. Det blev kallare, och vi började leka allt mer inomhus.
En sen eftermiddag hade min syster Kerstin kommit på en ny lek. Hon tog fart från farstun och sprang ut i köket. Väl där kastade hon sig på knäna på golvet, och åkte kana. Hon var så lycklig, och tyckte det var så roligt.
Rätt som det var fick hon lite för mycket fart, och kanade rätt in i grytskåpet. Knäet träffade den tunna luckan, och gick rätt igenom. Det blev ett stort hål. Kerstin fick visserligen bannor, men luckan var och förblev trasig.
Så renoveringen av köket blev betydligt tidigare än mina föräldrar hade tänkt. De rev ut allt det gamla, och det enda de lämnade kvar av inredningen var vedspisen. Balkarna i taket försvann, då ett nytt undertak spikades på och kläddes med vita plattor. Ett ljust 70-tals kök i furu monterades, och på golvet la de en fräsch ljus plastmatta. Köket blev fantastiskt fint, och jag vet att mamma gladde sig mycket åt det.
Idag, 50 år senare, har Thomas och jag åter renoverat köket. Det enda vi har behållit av den gamla inredningen är vår vedspis. Den vill vi inte bli av med.
Till skillnad från mamma så älskar vi de mörka gamla balkarna i taket, och en av de första projekten vi gjorde var att plocka fram dem igen. De är ojämna, och vissa är sågade i, men vi bara älskar dem. Mamma förfasar sig, och tycker att det är hemskt.
Vi har satt in en ljus inredning, och ett ljust trägolv. Jag njuter av mitt nya kök, och kan idag förstå hur mamma kände sig när hon gick runt och smekte med handen över de nya skinande bänkskivorna, den där hösten 1972.
Ha en härlig kväll! / Ingrid