Rehabkliniken på Blekingesjukhuset i Karlshamn
Torsdagen innan vi åkte upp till Gothia cup hittade jag ett spännande jobb på nätet. En kuratorstjänst på Rehabkliniken på Blekingesjukhuset i Karlshamn. Det var en tjänst som tilltalade mig väldigt mycket. Jag skickade in en ansökan.
Jag tänkte inte så mycket mer på det. Allt var så hektiskt inför Göteborgsresan. Packningar och Denise utrustning. Husbilen, och Elsa. Kaoset var i vanlig ordning ett faktum.
På lördagen gav vi oss iväg med husbilen, och på söndagen lämnade vi av Denise och bästisen på skolan där de skulle sova.
På måndagen tog vi spårvagnen från ställplatsen som vi turligt nog hade hittat ovanför Lisebergsbyn, till fotbollsplanen där Denise och hennes lag skulle spela sin första match.
Det var så spännande. Alla föräldrar var taggade till tusen, och vi stod tätt tillsammans för att höras bättre. Adrenalinet flödade.
Strax efter avspark ringde min telefon. En fantastiskt trevlig kvinna från Rehabkliniken i Karlshamn presenterade sig. Jag blev alldeles ställd.
Mitt i allt detta liv från matchen, bland alla dessa hojtande föräldrar, bad hon mig att berätta lite om mig själv.
Trots omständigheterna fick jag nog fram det jag ville. Jag tror att det gick bra. Innan vi la på hade vi kommit överens om en tid för en anställningsintervju.
Nu kom nästa problem. Intervjun var kommande fredag förmiddag. Laget skulle stanna kvar i Göteborg till fredag lunch. Denise var plötsligt utan skjuts hem.
Det löste sig.
Våra fantastiska tränare fixade plats åt Denise i en bil , mot att vi tog med oss en väska med matchkläder, drickflaskor och en säck bollar i stället.
Så i god tid fredag förmiddag i förra veckan, var jag på plats på Blekingesjukhuset i Karlshamn. Intervjun kändes bra. Att jag i ren nervositet hade tagit på mig två olika stora örhängen hemma i köket, hoppas jag att de hade överseende med.
Jag var inte mindre intresserad av jobbet när jag gick därifrån. Tvärtom. Det lät otroligt spännande.
Jag visste att det var fyra personer kallade till intervju. Jag tar aldrig ut något i förskott. Då blir jag inte besviken.
Men i måndags runt lunchtid ringde samma trevliga kvinna upp mig igen, och erbjöd mig tjänsten.
Det känns så otroligt bra. Jag tycker att det ska bli så roligt. Med en ivrig nyfikenhet ser jag fram emot att i höst få sätta i gång.
Det blir ingen fåruppfödning som Thomas har drömt om. Inte heller behöver busstrafikens resenärer oroa sig över var de ska hamna, med en förvirrad busschaufför utan lokalsinne.
Istället hoppar jag i sjukhuskläderna .( Även om de idag är långt ifrån lika fina som mammas ljusblå klänning och vita förkläde, som ofta hängde på tork över Kerstins och min garderobsdörr när vi var barn.)
Jag ska sätta tänderna i dessa för mig ännu okända medicinska termerna. Lära känna en massa trevliga kollegor. Förhoppningsvis få göra ett bra jobb, och träda in i en helt ny värld.
Jag är som ett barn på julafton!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag tänkte inte så mycket mer på det. Allt var så hektiskt inför Göteborgsresan. Packningar och Denise utrustning. Husbilen, och Elsa. Kaoset var i vanlig ordning ett faktum.
På lördagen gav vi oss iväg med husbilen, och på söndagen lämnade vi av Denise och bästisen på skolan där de skulle sova.
På måndagen tog vi spårvagnen från ställplatsen som vi turligt nog hade hittat ovanför Lisebergsbyn, till fotbollsplanen där Denise och hennes lag skulle spela sin första match.
Det var så spännande. Alla föräldrar var taggade till tusen, och vi stod tätt tillsammans för att höras bättre. Adrenalinet flödade.
Strax efter avspark ringde min telefon. En fantastiskt trevlig kvinna från Rehabkliniken i Karlshamn presenterade sig. Jag blev alldeles ställd.
Mitt i allt detta liv från matchen, bland alla dessa hojtande föräldrar, bad hon mig att berätta lite om mig själv.
Trots omständigheterna fick jag nog fram det jag ville. Jag tror att det gick bra. Innan vi la på hade vi kommit överens om en tid för en anställningsintervju.
Nu kom nästa problem. Intervjun var kommande fredag förmiddag. Laget skulle stanna kvar i Göteborg till fredag lunch. Denise var plötsligt utan skjuts hem.
Det löste sig.
Våra fantastiska tränare fixade plats åt Denise i en bil , mot att vi tog med oss en väska med matchkläder, drickflaskor och en säck bollar i stället.
Så i god tid fredag förmiddag i förra veckan, var jag på plats på Blekingesjukhuset i Karlshamn. Intervjun kändes bra. Att jag i ren nervositet hade tagit på mig två olika stora örhängen hemma i köket, hoppas jag att de hade överseende med.
Jag var inte mindre intresserad av jobbet när jag gick därifrån. Tvärtom. Det lät otroligt spännande.
Jag visste att det var fyra personer kallade till intervju. Jag tar aldrig ut något i förskott. Då blir jag inte besviken.
Men i måndags runt lunchtid ringde samma trevliga kvinna upp mig igen, och erbjöd mig tjänsten.
Det känns så otroligt bra. Jag tycker att det ska bli så roligt. Med en ivrig nyfikenhet ser jag fram emot att i höst få sätta i gång.
Det blir ingen fåruppfödning som Thomas har drömt om. Inte heller behöver busstrafikens resenärer oroa sig över var de ska hamna, med en förvirrad busschaufför utan lokalsinne.
Istället hoppar jag i sjukhuskläderna .( Även om de idag är långt ifrån lika fina som mammas ljusblå klänning och vita förkläde, som ofta hängde på tork över Kerstins och min garderobsdörr när vi var barn.)
Jag ska sätta tänderna i dessa för mig ännu okända medicinska termerna. Lära känna en massa trevliga kollegor. Förhoppningsvis få göra ett bra jobb, och träda in i en helt ny värld.
Jag är som ett barn på julafton!
Ha en härlig dag! / Ingrid