Regn i luften.
I Björkenäs ligger dimman tät nu på morgonen. Det är fuktigt ute, och regnet hänger i luften.
Det är så rofyllt när det regnar. Att bara få sitta i soffan och höra hur det smattrar mot rutan. Sitta inomhus och kura. Dricka kaffet i värmen och inte ha det minsta krav på att behöva gå ut.
Mitt blåa regnställ bestod av byxor och jacka med huva i galon. Det var ganska tjockt och otympligt, och mycket långt ifrån barnbarnens idag så lätta och smidiga regnkläder.
Iklädd full mundering tog jag med min vanliga entusiasm mig an världen i ösregnet. Jag tyckte så synd om alla vuxna som satt inomhus och kurade. Drog sig för att gå ut. Sådan skulle jag aldrig bli...
Fortfarande kan jag minnas hur regndropparna lät mot galonen, och hur jag torkade bort vattnet från ansiktet. Hur den lite råa luften kändes i näsan, och hur det skvalpade längs mina blåa gummistövlar där jag sprang.
Hur de magiska vattenpölarna fascinerade mig. De små ringarna som bildades i pölen när regnet träffade den. Jag hoppade i dem så vattnet stänkte längs mina galonprydda ben, men vad gjorde det. Inte var jag rädd varken för att smutsa ner mig, eller bli blöt.
Maskarna som kröp upp ur marken, samlade Kerstin och jag upp i en burk, med hål i. Vi drömde om husdjur, men mamma stoppade oss abrupt i dörren. Våra maskar fick stanna utomhus.
Då lekte vi affär i en bergsskreva istället. Vi la ut maskarna till försäljning, men tyvärr vägrade de att ligga still och kröp åt alla håll. Vi tröttnade, och maskarna återvände till sitt.
När vi blev lite äldre, fick Kerstin och jag ibland låna familjens roddbåt, till att ro ut och fiska med när det regnade. Vi blev tidigt itutade att fiskarna nappade vid dåligt väder, så vi förväntade oss storfångst där vi satt med våra metspön.
Vi diskuterade ivrigt vem som skulle kunna tänkas köpa all den fisk vi skulle få, och vad vi skulle köpa för vår stora förtjänst. Underbara minnen.
Jag minns aldrig att vi fick en enda fisk, men det berodde förmodligen på att vi pratade och skrattade oavbrutet.
Ibland tappade vi öskaret i havet, och då hade vi fullt upp med att försöka få upp det igen mellan skrattanfallen. Vi vågade inte komma hem utan, för då kanske vi inte skulle få låna båten igen.
Bilden ni ser är tagen förra sommaren. Det är Thomas som provar sin nya jaktkanot, som Bertil och Roger Andersson har byggt. Bilden är tagen många år efter Kerstins och mina båteskapader, men platsen är densamma.
Nu är klockan snart fem på em. Jag ska laga lite mat, och Thomas är tillbaka ute i höladan. Denise och Melker som har passat lilla Edith i eftermiddag, vilar nu på övervåningen.
Älskade lilla Edith. Så underbar och så intensiv. Så lik mig själv som liten…
Ha en härlig kväll!/Ingrid
Det är så rofyllt när det regnar. Att bara få sitta i soffan och höra hur det smattrar mot rutan. Sitta inomhus och kura. Dricka kaffet i värmen och inte ha det minsta krav på att behöva gå ut.
När jag var barn var det annorlunda. Jag var alltid ute, och vädret spelade ingen roll. Energin jag hade var otrolig, och min tro på mig själv enorm. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna uträtta vad som helst, och ingenting var omöjligt. Tänk om jag hade fått behålla bara en liten del av det...
Mitt blåa regnställ bestod av byxor och jacka med huva i galon. Det var ganska tjockt och otympligt, och mycket långt ifrån barnbarnens idag så lätta och smidiga regnkläder.
Iklädd full mundering tog jag med min vanliga entusiasm mig an världen i ösregnet. Jag tyckte så synd om alla vuxna som satt inomhus och kurade. Drog sig för att gå ut. Sådan skulle jag aldrig bli...
Fortfarande kan jag minnas hur regndropparna lät mot galonen, och hur jag torkade bort vattnet från ansiktet. Hur den lite råa luften kändes i näsan, och hur det skvalpade längs mina blåa gummistövlar där jag sprang.
Hur de magiska vattenpölarna fascinerade mig. De små ringarna som bildades i pölen när regnet träffade den. Jag hoppade i dem så vattnet stänkte längs mina galonprydda ben, men vad gjorde det. Inte var jag rädd varken för att smutsa ner mig, eller bli blöt.
Maskarna som kröp upp ur marken, samlade Kerstin och jag upp i en burk, med hål i. Vi drömde om husdjur, men mamma stoppade oss abrupt i dörren. Våra maskar fick stanna utomhus.
Då lekte vi affär i en bergsskreva istället. Vi la ut maskarna till försäljning, men tyvärr vägrade de att ligga still och kröp åt alla håll. Vi tröttnade, och maskarna återvände till sitt.
När vi blev lite äldre, fick Kerstin och jag ibland låna familjens roddbåt, till att ro ut och fiska med när det regnade. Vi blev tidigt itutade att fiskarna nappade vid dåligt väder, så vi förväntade oss storfångst där vi satt med våra metspön.
Vi diskuterade ivrigt vem som skulle kunna tänkas köpa all den fisk vi skulle få, och vad vi skulle köpa för vår stora förtjänst. Underbara minnen.
Jag minns aldrig att vi fick en enda fisk, men det berodde förmodligen på att vi pratade och skrattade oavbrutet.
Ibland tappade vi öskaret i havet, och då hade vi fullt upp med att försöka få upp det igen mellan skrattanfallen. Vi vågade inte komma hem utan, för då kanske vi inte skulle få låna båten igen.
Bilden ni ser är tagen förra sommaren. Det är Thomas som provar sin nya jaktkanot, som Bertil och Roger Andersson har byggt. Bilden är tagen många år efter Kerstins och mina båteskapader, men platsen är densamma.
Nu är klockan snart fem på em. Jag ska laga lite mat, och Thomas är tillbaka ute i höladan. Denise och Melker som har passat lilla Edith i eftermiddag, vilar nu på övervåningen.
Älskade lilla Edith. Så underbar och så intensiv. Så lik mig själv som liten…
Ha en härlig kväll!/Ingrid