Rabarberkräm
I går kväll när jag kom hem från jobbet kokade jag rabarberkräm. Det är första gången i mitt liv som jag gör det. Det var inte så svårt som jag trodde, även om den inte blev lika god som mammas.
Vi fick en del rabarber av Martina och Martin häromdagen. Jag hade tänkt använda dem till paj, men ångrade mig när jag hörde hur varmt Thomas pratade om sin mammas rabarberkräm.
Sagt och gjort. Jag ringde till mamma, och fick instruktioner om hur jag skulle göra.
Jag gjorde allt efter konstens alla regler, och snart hade vi en rykande gryta med kräm på bänken för att svalna.
Thomas var som ett barn på julafton. Han var först i grytan och hojtade i vida ordalag att krämen var himmelsk. Det betyder inte så mycket. Det tycker han om allt jag gör. Oavsett.
Jag är inte så intresserad av det här med att koka och safta. Mamma suckar och skakar på huvudet. Själv är hon en högklassig husmor, och hon förstår inte att jag aldrig lär mig.
Min äldsta dotter Marie, går i mormors fotspår. Hon är en fena i köket, och för henne är ingenting omöjligt. Hon älskar att sylta och safta, och hon är duktig på att ta hand om allt naturen ger.
Maries hallon-lakritsmarmelad är min absoluta favorit. Ibland har hon med sig några burkar när hon kommer hem, och då är det fest.
Jag är inte så duktig med blommor och trädgårdar heller.
Martinas stora lördagsnöje är att få åka in till Blomsterlandet och köpa växter, jag vet knappt var det ligger.
Matildas och Axels balkong är för närvarande full av odlingar. Tomater, physalis, paprikor och annat.
Mina döttrar är väldigt olika mig. Det är märkligt, men det är bra. Jag hade önskat att jag hade haft lite mer av deras kreativitet.
Som tur är får jag glädje av det ändå. Mina döttrar vet att jag är hopplös.
I farstun står en påse nyplockad fin nypotatis från Torhamn. I källaren står två burkar marmelad, och Matilda har lovat mig lite tomater.
Det passar mig bra. Det känns som en rättvis arbetsfördelning. Medan tjejerna sliter på olika håll, kan jag sitta på min altan och läsa en bra bok.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Vi fick en del rabarber av Martina och Martin häromdagen. Jag hade tänkt använda dem till paj, men ångrade mig när jag hörde hur varmt Thomas pratade om sin mammas rabarberkräm.
Sagt och gjort. Jag ringde till mamma, och fick instruktioner om hur jag skulle göra.
Jag gjorde allt efter konstens alla regler, och snart hade vi en rykande gryta med kräm på bänken för att svalna.
Thomas var som ett barn på julafton. Han var först i grytan och hojtade i vida ordalag att krämen var himmelsk. Det betyder inte så mycket. Det tycker han om allt jag gör. Oavsett.
Jag är inte så intresserad av det här med att koka och safta. Mamma suckar och skakar på huvudet. Själv är hon en högklassig husmor, och hon förstår inte att jag aldrig lär mig.
Min äldsta dotter Marie, går i mormors fotspår. Hon är en fena i köket, och för henne är ingenting omöjligt. Hon älskar att sylta och safta, och hon är duktig på att ta hand om allt naturen ger.
Maries hallon-lakritsmarmelad är min absoluta favorit. Ibland har hon med sig några burkar när hon kommer hem, och då är det fest.
Jag är inte så duktig med blommor och trädgårdar heller.
Martinas stora lördagsnöje är att få åka in till Blomsterlandet och köpa växter, jag vet knappt var det ligger.
Matildas och Axels balkong är för närvarande full av odlingar. Tomater, physalis, paprikor och annat.
Mina döttrar är väldigt olika mig. Det är märkligt, men det är bra. Jag hade önskat att jag hade haft lite mer av deras kreativitet.
Som tur är får jag glädje av det ändå. Mina döttrar vet att jag är hopplös.
I farstun står en påse nyplockad fin nypotatis från Torhamn. I källaren står två burkar marmelad, och Matilda har lovat mig lite tomater.
Det passar mig bra. Det känns som en rättvis arbetsfördelning. Medan tjejerna sliter på olika håll, kan jag sitta på min altan och läsa en bra bok.
Ha en härlig dag! / Ingrid