Potatis-lov
Det är tidig morgon i Björkenäs. En lampa i fönstret ger ett mysigt sken, och utanför är det mörkt.
Det är jag, Elsa och datorn som kurar i soffhörnet. I köket hör jag kaffebryggaren puttra, och känner den fantastiska doften av kaffe i näsborrarna. Min stund på dagen.
Barnen sitter åter i skolbänkarna efter en veckas läslov. Denise har varit hemma några dagar från lumpen, och det har varit mysigt att få rå om henne lite.
När jag var barn fanns det inget läslov.. Däremot fanns det på landet en oskriven regel att du, om du hade någon koppling till en lantbrukare, kunde få 3 dagars potatislov. Det här kollades noga, upp och du kunde bara få ledigt om du kunde redogöra för var du skulle plocka potatis.
Potatisplockningen var något man såg fram emot hemma hos oss. Några kvinnor från byn kom och hjälpte till, och över hela åkern hördes det många härliga skratt och sorl. Man pratade med varandra över korgarna, och ventilerade det som hände i världen, men också det som hände i det lilla. Min far körde runt på åkern och lastade fulla korgar på vagnen bakom traktorn.
Vi barn fick personliga lappar som vi la i våra korgar, och som sedan genererade vår lön. Jag tror vi fick några kronor per korg.
Vid 10- tiden på förmiddagen kom mamma med fikakorg, och vi slog oss ner i kanten av åkern. Det var alltid lite råkallt, men kaffet värmde gott och kakorna smakade ljuvligt! Samma sak var det på eftermiddagen.
Så fina minnen.
När potatisen var upplockad firade vi med potatisfest. Alla som hade varit med på åkern bjöds in med sina respektive, och jag tror att de flesta såg fram emot det här lika mycket som Kerstin och jag gjorde.
Mamma dukade i stora rummet med det noga rengjorda finporslinet. Glasen var dekorerade med servetter, och överallt brann ljusen i stakarna. Jag minns att min far var särskilt upprymd, och såg fram emot det här. Det var inte så ofta det hände något, och potatisfesten var ett härligt avbrott i vardagen.
Gästerna kom genom finingången och det brann marschalller på trappstegen upp till huset.
Jag kan så tydligt minnas vilken fantastisk stämning det var, och hur det pirrade i hela kroppen av förväntan.
Jag minns värmen i rummet, och jag minns alla skratten. Mamma brukade ta med sig alla barn ut i höladan, där de hoppade bland höbalarna. Det tror jag många av dem minns, och ser tillbaka på som ett fint minne. Det var viktigt för mamma att alla skulle trivas.
Det är många år sedan vi firade någon potatisfest i Björkenäs nu. Stora rummet är idag kallt och avstängt, med tanke på elpriset.
Men ibland när jag öppnar dörren in dit, kan jag fortfarande se allt framför mig. Alla ljusen och våra finklädda gäster. Jag kan höra skratten, och diskussionerna runt bordet. Se Maj-Britt, Rosita. Ing-Marie och Yvonne och alla andra framför mig, vilket härligt gäng vi var. Jag känner mig så priviligerad över att jag har fått uppleva detta.
Nu är Thomas vaken.Jag hör honom på övervåningen. Kaffet är urdrucket, och det är dags att lämna minnenas värld och återgå till vardagen. Jag hade gärna stannat kvar en stund till.
Ha en härlig kväll!/Ingrid