Petters vik, Torhamns hamn
När jag skriver det här är det fortfarande förmiddag. Vi har lämnat Tjörn, och kör in mot Göteborg. I den bästa av världar hittar vi en ställplats lite närmare, men jag tror att det blir svårt. Den här veckan är förmodligen varenda liten parkering uppbokad.
Tjörn är fantastiskt vackert. Vi har tillbringat natten på en camping precis vid havet. Med stora gröna ytor, och en liten beläggning av bilar. Den enda nackdelen är att det är så långt in till Göteborg.
Men hittar vi inget annat åker vi tillbaka hit i natt. Mannen i receptionen var trevlig. Han förstod vårt dilemma. Det är inte så roligt att köra runt i en husbil i centrala Göteborg.
I morse ringde min Marie. Hon och Martina var ute och gick i värmen med alla barnen. De har ställt in sin planerade fest i trädgården på fredag. De har fått för många återbud. Karl behöver inte längre sova hemifrån.
Jag tror att Martina i hemlighet drar en lättnadens suck. Det gör ingenting. Det går fler tåg.
I går hade de alla varit nere på stranden vid gården i Björkenäs. De hade alla barnen med sig, och kokt korv i en mattermos.
Åter en Flashback.
När mina barn var små hade vi det ganska tufft ekonomiskt. Det gav inte utrymme för så mycket semesterresor. Istället tillbringade vi våra dagar nere på badplatsen Petters vik.
Jag kommer så väl ihåg hur jag tidigt på morgonen blandade flaskor med saft som jag sedan kylde ner i frysen. Hur jag bredde smörgåsar, och packade ner bullar och småkakor. Bryggde kaffe. Och så den obligatoriska korven. Hur jag kokade vatten och hällde i mattermosen, och la i ett antal råa korvar.
Då kände jag mig som en sådan bra mamma. Mina barn fick varm mat till lunch. Frågan är bara hur mycket näring det fanns kvar i den där korven fram vid lunchtid. Det var inget jag funderade på.
Hela somrarna tillbringade vi sedan nere på stranden, bästisen Ann och jag ihop.
Alla våra barn var i samma åldrar. Vi låg alltid på samma ställe, i varsin brassestol. Vi pratade med de flesta som gick förbi, och med varandra om allt.
Barnen hade roligt. De kunde ligga i vattnet i timmar, medan vi hade koll. Ibland gick vi bort till café Måsen i hamnen och fikade. Det var högtidsstunder.
Det har gått så många år. Anns såväl som mina barn är vuxna idag.
Jag känner inte längre föräldrarna nere i Petters vik. En ny generation har tagit över. Andra mammor sitter på våra gamla platser, i betydligt bättre stolar än de vi hade.
Jag hoppas att de njuter. Jag hoppas att de tar vara på de här åren medan barnen ännu är små. Jag hoppas också att de har en bästis som min Ann, att dela alla minnen med en dag.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Tjörn är fantastiskt vackert. Vi har tillbringat natten på en camping precis vid havet. Med stora gröna ytor, och en liten beläggning av bilar. Den enda nackdelen är att det är så långt in till Göteborg.
Men hittar vi inget annat åker vi tillbaka hit i natt. Mannen i receptionen var trevlig. Han förstod vårt dilemma. Det är inte så roligt att köra runt i en husbil i centrala Göteborg.
I morse ringde min Marie. Hon och Martina var ute och gick i värmen med alla barnen. De har ställt in sin planerade fest i trädgården på fredag. De har fått för många återbud. Karl behöver inte längre sova hemifrån.
Jag tror att Martina i hemlighet drar en lättnadens suck. Det gör ingenting. Det går fler tåg.
I går hade de alla varit nere på stranden vid gården i Björkenäs. De hade alla barnen med sig, och kokt korv i en mattermos.
Åter en Flashback.
När mina barn var små hade vi det ganska tufft ekonomiskt. Det gav inte utrymme för så mycket semesterresor. Istället tillbringade vi våra dagar nere på badplatsen Petters vik.
Jag kommer så väl ihåg hur jag tidigt på morgonen blandade flaskor med saft som jag sedan kylde ner i frysen. Hur jag bredde smörgåsar, och packade ner bullar och småkakor. Bryggde kaffe. Och så den obligatoriska korven. Hur jag kokade vatten och hällde i mattermosen, och la i ett antal råa korvar.
Då kände jag mig som en sådan bra mamma. Mina barn fick varm mat till lunch. Frågan är bara hur mycket näring det fanns kvar i den där korven fram vid lunchtid. Det var inget jag funderade på.
Hela somrarna tillbringade vi sedan nere på stranden, bästisen Ann och jag ihop.
Alla våra barn var i samma åldrar. Vi låg alltid på samma ställe, i varsin brassestol. Vi pratade med de flesta som gick förbi, och med varandra om allt.
Barnen hade roligt. De kunde ligga i vattnet i timmar, medan vi hade koll. Ibland gick vi bort till café Måsen i hamnen och fikade. Det var högtidsstunder.
Det har gått så många år. Anns såväl som mina barn är vuxna idag.
Jag känner inte längre föräldrarna nere i Petters vik. En ny generation har tagit över. Andra mammor sitter på våra gamla platser, i betydligt bättre stolar än de vi hade.
Jag hoppas att de njuter. Jag hoppas att de tar vara på de här åren medan barnen ännu är små. Jag hoppas också att de har en bästis som min Ann, att dela alla minnen med en dag.
Ha en härlig kväll! / Ingrid