Pengar, förr och nu
När jag föddes, bodde mina föräldrar i en lägenhet på övervåningen i ett privatägt hus på Långö utanför Karlskrona. Där var kallt och dragigt, och den enda möjligheten till uppvärmning var en kamin som stod i rummet. Det fanns ingen toalett, men på gården stod ett utedass. I köket fanns det kallt rinnande vatten.
När jag var fem år gammal, flyttade vi till Galgamarken, till en för den tiden modern lägenhet. Mamma beskriver det som att komma till himmelriket.
Lägenheten var på 47 kvm, uppdelad på två rum och kök. Kerstin och jag delade sovrummet, medan mamma sov på en bäddsoffa i vardagsrummet. På samma sätt bodde de flesta av våra kompisar i kvarteret.
Det fanns toalett, och i badrummet fanns ett badkar där vi kunde bada. Det stod ett litet kylskåp på golvet i köket, och i det fanns ett litet frysfack som rymde några få paket med frysvaror. Mamma tyckte det var så lyxigt.
Galgamarken var på sextiotalet ett ganska nybyggt område. Där bodde många barnfamiljer, och där fanns också en del sociala problem. Jag hade kompisar på gatan som jag idag har förstått inte hade det så roligt hemma. Det var inget jag reflekterade över då.
Mamma jobbade på sjukhuset i karlskrona. Hon fick sin lön varje månad i ett kuvert som hon förvarade i en ask på en skänk i vardagsrummet. Jag kommer så väl ihåg den där asken. Den var av trä, och med sirliga bokstäver hade någon bränt in ”Lövmarknaden”. Ibland när mamma var borta, brukade Kerstin och jag öppna asken och titta på alla pengarna.
Vid ett tillfälle blev Kerstin godissugen. Mamma var inte hemma, så hon kunde inte fråga om en peng. Men min lillasyster var inte den som var den. Hon lånade en hundralapp från mammas lönekuvert. Gick ner till tobaksaffären på hörnet. La hundralappen på disken och sa med bestämd röst: ”Lite blandat för den här.”
På sextiotalet fanns det ett-öres-karameller. För en krona fick man en hel påse med godis. Hundra kronor var otroligt mycket pengar.
Eftersom man på den tiden kände till de flesta i området, kunde damen bakom disken ringa upp mamma och fråga om detta verkligen var riktigt. Kerstin fick slokörad gå hem utan godis.
Vi hade också varsin sparbössa i vårt rum, som mormor hade ordnat till oss på banken. De föreställde Joakim von Anka, och jag kan i minnet precis se dem framför mig. Kerstins var röd, och min var blå.
Mormor var väldigt noga med att vi skulle spara i dem. Varje gång hon kom på besök så vägde hon dem i handen, och förhörde sig om hur mycket pengar vi hade lagt i sedan sist. Hon la också alltid i en peng till oss var. För mormor som hade växt upp så fattigt var det viktigt med en flitigt påfylld sparbanksbok.
Det är längesedan nu. Mormor är borta, och sparbössorna har spelat ut sin roll. Pengarna sparas istället på en internetbank, eller på ett bankkort. Vi ser dem inte längre. Det är en ny tid.
Nu är det dags att börja med middagen. I dag blir det rester, smidigt och enkelt.
Ha en härlig kväll! / Ingrid