På okänd mark med min finaste Paola.

Medan min korv stroganoff får puttra en stund på spisen, kryper jag upp i soffan en stund. Minstingen Denise är på fotbollsträning, och det blir sen middag.

Jag har en uppsjö av minnen från min barn- och ungdomstid. Ju mer jag grottar ner mig, ju mer kommer jag ihåg. Det är otroligt vad man hinner med att göra under ett liv. Vissa händelser gör ont, och andra saker minns man med glädje.

En av mina allra finaste vänner heter Paola. Hon har blivit ganska tilltufsad av livet under de senaste åren. Hon har mist många av sina närmaste på kort tid, men på något sätt så har hon tagit sig igenom det. Paola är en fantastisk tjej. Jag ser henne nästan mer som en syster än som en kompis. Hon betyder otroligt mycket för mig.

Paola bodde i grannbyn när vi var barn. Vi var lika gamla, och efter att jag hade flyttat ut till Björkenäs så gick vi i samma klass. Vi åkte buss till skolan ihop, och vi var ofta tillsammans på fritiden.

Jag kommer ihåg att jag redan första dagen i Torhamns skola lyckades riva ner en dörrkarm, och att Paola räddade mig den gången. Det var bara en av många.

När Paola fyllde tretton år bjöd hennes mamma ut henne och mig på en pizzeria i Karlskrona. Det var nytt för mig.

Det var en solig söndagseftermiddag och jag var så förväntansfull. Jag hade aldrig ätit pizza i hela mitt liv. Det kändes exotiskt, men spännande.

Jag kommer ihåg att vi hade så roligt. Paolas mamma körde in oss till Karlskrona, och släppte av oss vid pizzerian. Vi bestämde en tid när hon skulle hämta oss, och sedan vinkade vi iväg henne.

Pizzan var fantastisk. Jag har ätit många pizzor sedan dess, men jag tror inte att någon slår den allra första. Det var en pizza bolognese och den var himmelsk.

Någon timme senare gick vi mätta upp mot stortorget. Det var fortfarande en stund kvar innan Paolas mamma skulle hämta oss, och vi hade gott om tid. Jag kommer ihåg hur vi fnittrade. Uppe på stortorget upptäckte vi ett gäng med motorcyklar. Det var killar i de övre tonåren. De cirklade runt torget på sina bågar och vi tyckte att det var så spännande.  

Vi var tretton år gamla, och så nyfikna på livet.

Så fick vi en idé. En helt galen och vansinnig idé. Vi skrattade åt oss själva, och förfasade oss över vad vi tänkte göra. Vi sporrade varandra, och till slut skred vi till verket. Med varsin fot på en bänk, drog vi förföriskt upp våra kjolar lite i taget. Leende tittade vi på pojkarna som körde förbi.

Plötsligt stannade två av motorcyklarna precis bredvid oss.

Jag blev så vansinnigt rädd.  Jag såg skräcken i Paolas ögon. Vad hade vi gjort? Det här var precis vad vi hade uppmanat dem till, men vi hade inte haft en tanke på konsekvensen. Det var vi alldeles för unga för. För oss var det en rolig lek, men plötsligt blev det allvar.

Det hela slutade med att Paola och jag snabbt fick ner våra fötter på jorden igen. Vi rusade över stortorget medan hjärtat slog i bröstet. Vi sprang, och jag kommer ihåg hur rädd jag var. Paolas mamma dök upp som en räddande ängel, och snart satt vi i tryggt förvar i hennes bil på väg hem.  

Det är ett roligt minne även om det var lite skrämmande. Paola jag pratade om det här i veckor efteråt, och vi tyckte att det var så spännande. Vi funderade mycket på vad som hade hänt om vi hade stannat kvar. I efterhand var vi betydligt tuffare.

Paola och jag delar så otroligt många minnen. Hon har funnits med i nästan hela mitt liv, och hon är också en av de få personer som jag vet alltid finns där.

Idag är Paola lycklig igen. Hon har träffat kärleken, och just nu strålar hon. Det är så härligt. Hon har så tuffa år bakom sig, och jag unnar henne detta så mycket. Hon förtjänar det verkligen.

Nu måste stroganoffen vara klar. Jag hör Denise i hallen. Det är dags att sätta på riset.

Ha en härlig kväll! /Ingrid