Och snön faller...

Jag sitter på min altan, medan elden sprakar gemytligt i kaminen. Jag har bryggt mig en stor kopp kaffe. Det luktar underbart, och värmer gott. Utanför faller snön. Den ligger i drivor på vägarna och det är skönt att få kura inomhus.

Det får mig att tänka på en annan vinter för så många år sedan. Jag var förlovad med Loffe som var fiskare. Tillsammans med vår då drygt ettåriga dotter Marie, bodde vi i en liten inredd lägenhet i ett magasin ute på Ungskär. Detta var i början av 1984, och på den tiden bodde det fortfarande en hel del bofasta personer kvar på ön. Det var en tid full av framtidstro.

Uppe i Torhamn vid Yttre Park där skärgårdsbåten la till, hade vi vår gamla Volvo Amazon parkerad. Den var av 1968 års modell, och lät som en traktor. Den startade alltid, och jag har ångrat så många gånger att vi några år senare sålde den.

Vintern -84 var isande kall. Isen låg tjock över fjärden. Tidigt på året kunde vi ta sparken, och sparka oss upp till fastlandet. Det var långt, men det gav en känsla av frihet och det var härligt!

Så kom då äntligen den dagen då isen var tillräckligt tjock för att hålla som bilväg. Innan man ens hade hunnit att med enris staka ut en väg över isen, var vår gamla Amazon utkörd och parkerad utanför vår lägenhet. Inte kunde vi vänta, det var så otroligt spännande!

Samma eftermiddag skulle jag besöka mina föräldrar på fastlandet. Jag satte fast Marie i bilbarnstolen, och gav mig iväg. Jag kommer fortfarande ihåg vilken fantastiskt vacker dag det var. Solen strålade från en klarblå himmel, och i min värld kunde ingenting gå fel. Det blev inte så. Precis allt blev fel.

När jag hade kört en stund kände jag inte igen mig. Jag såg inga bilspår på isen, den var orörd. Jag visste att isen var svag i rännan där skärgårdsbåten för bara någon vecka sedan hade slutat att gå. Det var fruktansvärt skrämmande. Jag var vilse på isen, och hade inte en aning om var jag var. Marie sov i sin bilstol, och jag var så rädd. Så utlämnad och så ensam. Det här var flera år innan mobiltelefonen gjorde intåg i mitt liv, och ingen hjälp fanns att tillgå.

Jag kommer ihåg att jag stängde av motorn. Att jag lyfte ut Marie, och tog sikte mot kyrkan i Torhamn som jag skymtade långt borta. Bilnycklarna satt kvar i bilen, och båda dörrarna var öppna. Det var ingenting jag tänkte på. Min enda tanke var att få Marie i säkerhet.

När jag hade gått en stund körde det upp en bil vid sidan om mig. Det var skepparen från skärgårdsbåten som var på väg från Ungskär in till Karlskrona. Jag kommer ihåg att han var alldeles uppriven, och att han skrek åt mig. Han hade sett min bil, och lättnaden över att se mig där på isen gjorde att oron gick över i ilska. Jag hade varit så nära rännan. Hade jag fortsatt bara några meter till, så hade bilen gått igenom isen.

I den stunden bröt jag ihop. Jag var bara 22 år, och inte alltid så vuxen som jag själv trodde. Den snälle skepparen lugnade ner sig, och körde upp Marie och mig till mina föräldrar. Loffe fick hämta bilen som stod övergiven mitt på fjärden.

Det har passerat många år sedan den här resan över isen, men jag tänker på den ibland. Vad var det som fick mig att stanna bilen i grevens tid, så att vi tack vare det klarade oss välbehållna? Ingen vet. Kanske var det en slump, eller också var det helt enkelt inte meningen.

Nu är kaffet urdrucket, och brasan har falnat. Det är hög tid att börja med middagen.

Ta det lugnt om ni ska ut på vägarna, och var rädda om er så kanske vi ses igen!

Ha en härlig kväll! /Ingrid