Nycklar på vift
I går eftermiddag körde jag in till Willys och handlande innan jag körde hem från jobbet. Jag tog en kundvagn, och en självscanner. Jag tycker det är så smidigt.
Jag tog tre plastkassar och la nycklarna i botten på kundvagnen. Så långt var allt gott och väl. När jag var färdig, betalade jag mina varor och gick ut till bilen. Väl där insåg jag bestört att nycklarna var borta. Puts väck.
Så där stod jag, med en full kundvagn, men utan nycklar. Det var hett ute, och jag hade en massa kylvaror.
Efter att ha plockat ur alla kassarna två gånger, konstaterade jag trött att nycklarna var och förblev borta. Det hjälpte inte hur mycket jag än letade.
Jag hade tur den här gången. Någon vänlig person hade hittat nycklarna på en hylla i affären och lämnat in dem i förbutiken. Jag skänkte den personen en varm tanke, och kunde lättad köra hem.
Det drabbar mig ibland. En gång för många år sedan hade jag handlat innan jag körde till jobbet. Frysvarorna hade jag lagt i ett frysskåp som stod i köket på min arbetsplats. Det var smidigt.
Några timmar senare var jag ute i en affär och skulle använda en rekvisition för jobbets räkning. När jag då behövde min legitimation, så hittade jag inte min plånbok. Hur jag än letade i väskan så var plånboken borta. Då slog det mig, att den kanske hade hamnat i frysen tillsammans med mina varor.
Jag ringde runt till mina kollegor i specialistteamet, men ingen svarade. Till slut fick jag tag i en tjej som jag hade hälsat på i korridoren, och som jobbade på myndighetskontoret som biståndshandläggare.
Tjejen blev alldeles tyst när hon förstod mitt ärende. Att jag verkligen ville, att hon skulle leta i frysen efter min plånbok. Hon hittade den direkt. I många år skrattade hon sedan gott åt det.
Vid ett annat tillfälle kom Denise och jag hem, efter att ha kört 100 mil från Örnsköldsvik. Jag var helt slut, och längtade bara efter sängen. Då undrade Denise var jag hade lagt hennes nycklar. Jag hade ingen aning.
Jag letade runt, men kunde inte hitta dem. Vi räknade snabbt ut att de var inomhus, eftersom vi hade låst upp ytterdörren med dem.
Det fanns inte så många ställen att leta på, men hur vi än lyfte på allt som gick att lyfta på så var nycklarna borta.
Till slut rotade jag igenom soporna i ren desperation och hittade dem där. Så typiskt mig.
Det är lite så vårt liv ser ut. Vad som helst kan hända, och ingen dag är den andra lik. Vi lever i vårt kaos, och hanterar det eftersom.
Just när saker och ting händer är det inte så roligt, men efteråt skrattar vi ofta gott åt alla tokigheter. Det är som det är.
Nu ska jag ta tag i min dag. Jag ska plocka ihop en massa saker som Thomas ska ta med sig till Björkenäs och husvagnen. Det är så skönt att det äntligen är fredag. Som jag har längtat!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag tog tre plastkassar och la nycklarna i botten på kundvagnen. Så långt var allt gott och väl. När jag var färdig, betalade jag mina varor och gick ut till bilen. Väl där insåg jag bestört att nycklarna var borta. Puts väck.
Så där stod jag, med en full kundvagn, men utan nycklar. Det var hett ute, och jag hade en massa kylvaror.
Efter att ha plockat ur alla kassarna två gånger, konstaterade jag trött att nycklarna var och förblev borta. Det hjälpte inte hur mycket jag än letade.
Jag hade tur den här gången. Någon vänlig person hade hittat nycklarna på en hylla i affären och lämnat in dem i förbutiken. Jag skänkte den personen en varm tanke, och kunde lättad köra hem.
Det drabbar mig ibland. En gång för många år sedan hade jag handlat innan jag körde till jobbet. Frysvarorna hade jag lagt i ett frysskåp som stod i köket på min arbetsplats. Det var smidigt.
Några timmar senare var jag ute i en affär och skulle använda en rekvisition för jobbets räkning. När jag då behövde min legitimation, så hittade jag inte min plånbok. Hur jag än letade i väskan så var plånboken borta. Då slog det mig, att den kanske hade hamnat i frysen tillsammans med mina varor.
Jag ringde runt till mina kollegor i specialistteamet, men ingen svarade. Till slut fick jag tag i en tjej som jag hade hälsat på i korridoren, och som jobbade på myndighetskontoret som biståndshandläggare.
Tjejen blev alldeles tyst när hon förstod mitt ärende. Att jag verkligen ville, att hon skulle leta i frysen efter min plånbok. Hon hittade den direkt. I många år skrattade hon sedan gott åt det.
Vid ett annat tillfälle kom Denise och jag hem, efter att ha kört 100 mil från Örnsköldsvik. Jag var helt slut, och längtade bara efter sängen. Då undrade Denise var jag hade lagt hennes nycklar. Jag hade ingen aning.
Jag letade runt, men kunde inte hitta dem. Vi räknade snabbt ut att de var inomhus, eftersom vi hade låst upp ytterdörren med dem.
Det fanns inte så många ställen att leta på, men hur vi än lyfte på allt som gick att lyfta på så var nycklarna borta.
Till slut rotade jag igenom soporna i ren desperation och hittade dem där. Så typiskt mig.
Det är lite så vårt liv ser ut. Vad som helst kan hända, och ingen dag är den andra lik. Vi lever i vårt kaos, och hanterar det eftersom.
Just när saker och ting händer är det inte så roligt, men efteråt skrattar vi ofta gott åt alla tokigheter. Det är som det är.
Nu ska jag ta tag i min dag. Jag ska plocka ihop en massa saker som Thomas ska ta med sig till Björkenäs och husvagnen. Det är så skönt att det äntligen är fredag. Som jag har längtat!
Ha en härlig dag! / Ingrid