Nu och då.
Idag bryter solen fram i Björkenäs, men enligt SMHI:s app är det regn i antågande,
Det är tidig morgon, och familjen sover fortfarande. Jag älskar den här stunden på dagen. Den är min. Då myser jag med mitt morgonkaffe, och kurar i soffan. Njuter av tystnaden.
Jag minns också hur min mamma när jag som liten kom upp om mornarna, ofta satt vid köksbordet med en bok och en kopp kaffe framför sig. Det var hennes avkoppling.
I morgon är det dags för gökotta. Sedan barnen var små, har vi alltid vid hyfsat väder, tillbringat den vid Hällristningarna i Steneryd. Det är en gammal tradition som ingen av oss vill bryta.
Det känns lite märkligt. Nyss var det mina barn som sprang runt och lekte på berghällarna. Idag är det mina barnbarn.
Åren går så fort. Jag har blivit lite äldre, och energin är inte vad den har varit. Ibland händer det att jag längtar efter att få gå i pension. Även om jag vet, att jag den dagen kommer att sakna arbetet och allt vad det innebär.
När barnen var små var jag mitt uppe i livet. Jag hade stenkoll på gympapåsar, och kvällsaktiviteter. Jag lagade storkok, och fyllde frysen med bakverk. Jag hade huset fullt av barnens små vänner, och höll ordning på det mesta. Energin var enorm. Som hos de flesta småbarnsföräldrar.
På helgerna hade vi ofta gäster, när vi inte själva var bortbjudna. Alla i vår umgängeskrets hade barn i samma åldrar, så barnen uppskattade det lika mycket som vi.
Ibland var jag trött. Det hände att jag längtade efter att barnen skulle bli lite större, så att jag skulle få mer tid för mig själv.
Barnen blev större, och jag insåg förundrad att jag inte längre hade samma plats i deras liv. Andra personer blev viktiga, och mitt ord vägde inte längre lika tungt.
Idag är fyra av mina fem döttrar som ni ser på bilden, utflugna sedan länge. De äldsta är mitt uppe i livet med barn och jobb, där jag en gång var. De är trötta ibland, och längtar säkert stundtals efter att barnen ska bli lite större. Drömmer om egentid.
Ibland kan jag sakna den tiden när barnen var små. När jag var viktigast i världen.
Med facit i hand gäller det att ta vara på det man har, och vara rädd om det. Leva i nuet, och njuta av stunden.
Det är lättare sagt än gjort.
Ha en härlig kväll!/Ingrid
Det är tidig morgon, och familjen sover fortfarande. Jag älskar den här stunden på dagen. Den är min. Då myser jag med mitt morgonkaffe, och kurar i soffan. Njuter av tystnaden.
Så har det alltid varit. När barnen var små smög jag mig ofta upp tidigt om mornarna, bara för att få den här stunden för mig själv.
Jag minns också hur min mamma när jag som liten kom upp om mornarna, ofta satt vid köksbordet med en bok och en kopp kaffe framför sig. Det var hennes avkoppling.
I morgon är det dags för gökotta. Sedan barnen var små, har vi alltid vid hyfsat väder, tillbringat den vid Hällristningarna i Steneryd. Det är en gammal tradition som ingen av oss vill bryta.
Det känns lite märkligt. Nyss var det mina barn som sprang runt och lekte på berghällarna. Idag är det mina barnbarn.
Åren går så fort. Jag har blivit lite äldre, och energin är inte vad den har varit. Ibland händer det att jag längtar efter att få gå i pension. Även om jag vet, att jag den dagen kommer att sakna arbetet och allt vad det innebär.
När barnen var små var jag mitt uppe i livet. Jag hade stenkoll på gympapåsar, och kvällsaktiviteter. Jag lagade storkok, och fyllde frysen med bakverk. Jag hade huset fullt av barnens små vänner, och höll ordning på det mesta. Energin var enorm. Som hos de flesta småbarnsföräldrar.
På helgerna hade vi ofta gäster, när vi inte själva var bortbjudna. Alla i vår umgängeskrets hade barn i samma åldrar, så barnen uppskattade det lika mycket som vi.
Ibland var jag trött. Det hände att jag längtade efter att barnen skulle bli lite större, så att jag skulle få mer tid för mig själv.
Barnen blev större, och jag insåg förundrad att jag inte längre hade samma plats i deras liv. Andra personer blev viktiga, och mitt ord vägde inte längre lika tungt.
Idag är fyra av mina fem döttrar som ni ser på bilden, utflugna sedan länge. De äldsta är mitt uppe i livet med barn och jobb, där jag en gång var. De är trötta ibland, och längtar säkert stundtals efter att barnen ska bli lite större. Drömmer om egentid.
Ibland kan jag sakna den tiden när barnen var små. När jag var viktigast i världen.
Med facit i hand gäller det att ta vara på det man har, och vara rädd om det. Leva i nuet, och njuta av stunden.
Det är lättare sagt än gjort.
Ha en härlig kväll!/Ingrid