Novell från Ungskär.
Att baka en sockerkaka.
Med ett leende steg Annika ur sängen. Det robusta trägolvet var lite kyligt, men den vit- och grårandiga trasmattan som farmor en gång hade vävt var skön att gå på. Från kroken på väggen tog hon ner sin varma gamla morgonrock. Med en belåten suck drog hon den på sig och knöt skärpet hårt i midjan.
Hon gick fram till fönstret och drog upp den med åren så blekta rullgardinen. Den protesterade högljutt, innan den mödosamt rullade ihop sig. Annika skulle ha bytt ut den för längesedan, men hon hade inte riktigt haft hjärta till det. Den där gamla gistna rullgardinen hade funnits med så länge hon kunde minnas, och den andades så mycket nostalgi. Den påminde henne om farmor, och dessutom fungerade den fortfarande.
Utsikten var fantastisk. Havet bredde ut sig utanför sovrummet, och solen sken från en klarblå himmel. Det glittrade i havsytan, och nerifrån hamnen hördes dunket från fiskebåtarna som nyss hade kommit iland.
Våren var på gång. Äntligen hade vintern släppt sitt tag om den lilla ön i Karlskronas östra skärgård, och dagsmejan gjorde att snön förlorade mark för varje dag. Snödropparna tittade fram här och var, och till och med krokus hade Annika hittat i trädgården. Hon älskade våren. Den skirande grönskan, och hoppet om en kommande sommar.
I köket laddade hon kaffebryggaren, och snart spred sig en härlig doft i huset. Från brödburken på bänken tog hon några skivor av det grova surdegsbrödet, som hon bredde ett tunt lager med smör på. I kylskåpet hittade hon lite skinka och några tomatskivor.
Annika slog upp kaffet och satte sig vid köksbordet. Hon tog en klunk av den livgivande drycken medan hon slog upp dagstidningen. Det här var den bästa stunden på hela dagen.
Några timmar senare hade Annika installerat sig vid datorn. Projektet som hon höll på med hade deadline om bara några dagar, och det skulle bli många timmar framför datorn. Det gjorde henne ingenting.
När Annika av en händelse hade fått möjlighet till det här jobbet hade hon tackat ja direkt. Arbetet hade gjort att hon fick möjlighet att flytta ut till sitt älskade Ungskär, och hon hade tagit chansen. Sin trerumslägenhet inne i Karlskrona hade hon bytt ut mot en liten övernattningslägenhet, och hon trivdes som fisken i vattnet härute.
Alla sina somrar hade hon som barn tillbringat på ön hos farmor och farfar. Annikas pappa som var uppväxt på Ungskär, missade aldrig en chans att åka ut. Annika fick för det mesta följa med. Tillsammans hade de tagit skärgårdsbåten ut, och Annika hade många fina minnen från det. Hon hade alltid varit pappas flicka. Ett sorgset leende drog flyktigt över hennes mjuka ansikte. Hennes pappa var borta sedan länge.
Plötsligt knackade det bestämt på ytterdörren, och Annika kom tillbaka till verkligheten. Hon skakade lite på huvudet för att få lite ordning på tankarna. Hon reste sig upp från soffan där hon satt. Den bärbara datorn satte hon ner på soffbordet. Konstigt. Lena brukade väl aldrig knacka?
Lena var Annikas bästa väninna på ön. De brukade träffas några gånger i veckan och fika ihop, eller bara prata bort en stund. Ibland gick de långa rundor längs ön. Det var skönt att ha Lena. Hon var så bra på att lyssna, och hon kunde också ge ett klokt råd när det behövdes. Det var Lenas förtjänst att Annika hade tagit sig igenom sorgen efter skilsmässan för så länge sedan.
Andreas hade lämnat Annika för en yngre kvinna, och det hade gjort ont. Vansinnigt ont. Hon hade varit så oförberedd, och hon hade inte kunnat förstå det. Andreas och Annika hade jobbat hårt på att bli gravida, och mitt i detta hade han lämnat henne. Han hade tagit med sig hennes hopp och hennes framtid, och han hade krossat hennes dröm om en egen familj.
Det var många år sedan nu. Med facit i hand kunde Annika se att skilsmässan hade varit det enda rätta. Med distans till förhållandet insåg hon hur olika de hade varit, och ett litet barn hade inte löst deras problem.
Visst hade hon fortsatt att längta efter ett eget barn. Men det hade aldrig blivit så, och nu var det försent. Åren hade gått, och till slut hade hon förlikat sig med tanken. Hon hade hittat andra intressen i livet, och hon tänkte inte längre så mycket på det.
Det var inte Lena. Utanför dörren stod istället en liten flicka i femårsåldern. Hennes ljusa lockar stack fram under den neddragna toppluvan. Hon var röd om kinderna och hennes ögon var blå. Den lilla log mot Annika.
Hej!
Hej?
Annika såg frågande på den lilla medan ett leende spred sig över ansiktet. Flickan var söt.
Affären har stängt. Marie och jag skulle baka, men vi har inget socker. Pappa säger att man inte får fråga andra om man kan få, men hur ska vi annars kunna baka?
Den lilla såg frågande på Annika som nickade instämmande. Visst var det så. Inte kunde man baka utan socker. Annika log inombords. Den lilla hade en härlig energi och framåtanda. Hon skulle komma långt med det.
Klart du måste ha socker om du ska baka. Kom in ska vi se vad vi hittar.
Hon höll upp dörren och släppte in flickan i farstun, och vidare in i köket. De småpratade medan Annika tog fram sockerpaketet och slog upp några deciliter i en plastpåse.
Flickan som presenterade sig som Freja, berättade att pappa, Marie och hon hade lånat en stuga på ön. De skulle stanna några veckor, och Freja hade redan hittat en kompis. Annika räknade snabbt ut att det måste vara Lenas yngsta dotter Olivia.
Hon såg efter Freja när hon försvann ut genom dörren. Det var roligt med lite nytt folk på ön, och hon hoppades att Frejas föräldrar inte skulle banna henne för att hon hade tagit saken i egna händer. Annika trodde inte det.
Några dagar senare var projektet äntligen i hamn. Inskickat och klart. Med en suck satte Annika ner datorn på soffbordet. Hon drog händerna genom det långa blonda håret och sträckte ut sig i fåtöljen. Sedan sjönk hon ihop med en suck. Hon kände hur trött hon var. Det här hade tagit på krafterna mer än hon hade förstått, men nu skulle hon ta ledigt några dagar.
Plötsligt kom Annika att tänka på lilla Freja, och hon log för sig själv. Undrar hur det hade gått med bakandet? Hon skrattade lite för sig själv medan hon mödosamt reste sig upp. Hon kanske också skulle baka lite? Det var längesedan sist. Faktiskt var hon lite sugen.
Sagt och gjort. Tröttheten var som bortblåst och ur skåpet började hon plocka fram ingredienser till en sockerkaka. Efter att ha letat en stund insåg Annika med en suck, att hon skulle bli tvungen att ta en runda bort till affären. Mjölet var nästan slut och skulle inte räcka.
Sagt och gjort. I hallen slängde hon på sig en jacka, och drog på de gamla gummistövlarna. Snön som smälte runt om gjorde att vägen genom byn just nu var full av pölar.
Ute på trappan stannade hon upp ett ögonblick. Solen strålade från en klarblå himmel, och förvånat insåg Annika att våren hade kommit på allvar. Hon hade varit så inne i sitt projekt, att hon inte hade lagt märke till vad som hände utanför fönstret.
På väg till affären fick hon syn på Freja, som kom gående med en kvinna i handen. Kvinnan var i Annikas ålder, och hon såg trevlig ut. Hon skojade med Freja, och de skrattade ihop. Det stack till i hjärtat på Annika. Så gärna hade hon också velat ha en dotter.
Plötsligt fick Freja syn på Annika. Hon släppte kvinnans hand och kom springande mot henne.
Hej Annika!
Hon slog armarna runt hennes midja, och kramade henne. Annika blev glatt överraskad och strök flickan över håret.
Hej Freja! Hur gick det med ditt bak?
Det gick jättebra! Jag bakade en sockerkaka, och Marie hjälpte mig bara lite.
Kvinnan skrattade. Hon räckte fram handen mot Annika.
Hej, Marie heter jag. Dig har vi hört talas om. Vi har nästan fått hålla i den här lilla tjejen för att hon inte ska våldgästa dig igen.
Annika skakade på huvudet och log.
Det är ingen fara. Jag tycker bara att det är roligt.
Annika vände sig mot Freja.
Jag tänkte också baka lite idag. Men jag är inte så bra på det där med sockerkaka, men du kunde kanske hjälpa mig? Om du får?
Annika och Freja såg frågande på Marie, som nickade.
Jajajaja!
Freja kunde inte stå still. Hon hoppade på vägen så vattnet stänkte, och ögonen lyste av förväntan. Annika log. Hon tyckte verkligen om den här lilla tjejen.
Några timmar senare var sockerkakan färdig. Det luktade fantastiskt i det lilla köket. Freja hade de blonda lockarna uppsatta i en liten tofs på hjässan. Hon hade mjöl på näsan, och kinderna glödde av upphetsning. Kaffet var på och på bordet stod ett glas med saft till Freja. Det var dags för provsmakning. I samma ögonblick knackade det försiktigt på dörren.
Annika hajade obemärkt till. Mannen som kom in i farstun fick hennes hjärta att slå snabbare. Han såg kanske inte så bra ut, men han hade något som påverkade Annika starkt. Hans hår var lite längre, och det lockade sig vid öronen. Hans ögon var lika blå som Frejas och hans blick var varm. När han log visade han upp en vit tandrad, och hon skymtade en sned framtand.
Hej pappa! Kom in får du fika!
Freja vinkade åt honom att komma in i köket, medan hennes pappa skakade generat på huvudet. Han sträckte fram handen mot Annika och log ursäktande medan han presenterade sig som Hasse. Annika tog hans hand och flämtade till. Det kändes som om en elektrisk stöt gick genom hela kroppen, och hon drog snabbt tillbaka den. För en kort sekund mötte hon hans blick innan hon med blossande kinder slog ner ögonen. Hans ögon var så blå, och hans blick var så varm.
Vi ska gå hem Freja. Du har varit här jättelänge, och Annika behöver nog få vara ifred en stund.
Det är ingen fara, log Annika.
Hon var inte helt stadig på rösten. Svetten bröt fram i handflatorna och hon knöt händerna. Innerligt hoppades hon att han inte skulle se hur påverkad hon var av hans närvaro.
Om du har tid så är kaffet färdigt.
Hasse visade sig vara lika trevlig som han såg ut. Han var dessutom rolig. Annika kom på sig själv att skratta högt flera gånger. Nervositeten la sig, och stämningen var otvungen. Freja satte i sig flera bitar av sockerkakan, och till slut fick Hasse stoppa henne.
Marie håller på att laga middag därhemma, så du får spara lite plats i magen.
Han skrattade åt sin dotter, och märkte inte draget av sorg som drog över Annikas ansikte. För en kort stund hade hon varit så uppfylld av att få ha Hasse och Freja i sitt kök. Inte en tanke hade hon haft på att han var gift, och att stunden bara var till låns.
Efter en stund tackade Hasse för den goda sockerkakan och reste sig från bordet. Det var dags för Freja och honom att gå hem.
Annika kunde inte släppa tankarna på Hasse. Han hade påverkat henne så starkt. Bilden av honom satt som fastetsad på näthinnan och hans ögon lämnade henne ingen ro. Ett kort ögonblick hade hon anat något djupt därinne, men hon måste ha haft fel. Hasse var gift.
Freja syntes inte till på några dagar, och Annika var tacksam för det.
En eftermiddag när Annika var på väg bort till Lena, sprang hon på Hasse vid affären. Han sprack upp i ett leende när han fick syn på henne. Helst hade Annika velat skynda vidare, men hon hade inte en chans. Han tog hennes hand och höll kvar den aningen för länge. Plötsligt såg han allvarlig ut. Han mötte hennes blick och såg forskande på henne. Så log han.
Skulle du vilja äta middag hos oss ikväll? Du har varit så fin med Freja, och det skulle vara så roligt om du ville komma.
Annika sjönk ner på en av köksstolarna i Lenas kök. Kinderna blossade och ögonen var blanka av rörelse. Lena tittade förvånat på henne.
Men människa, vad är det som har hänt? Du ser helt förstörd ut?
Annika berättade om Freja, och om hur starkt Hasse hade påverkat henne. Hon berättade att hon inte kunde sluta tänka på honom, och att hon nu var hembjuden till dem på middag samma kväll.
Jag vågar inte gå dit, kved hon. Lena hjälp mig, vad ska jag göra?
Men det är väl fantastiskt? Klart du ska gå dit? Vad är du rädd för?
Annika såg strängt på henne.
Lena, han är gift.
Gift?
Lena såg ut som ett levande frågetecken. Så började hon skratta högt.
Du menar Marie! Såklart! Men du, de är inte gifta. Marie är hans syster. Frejas faster.
Det tog en stund innan innebörden av hennes ord landade i Annika. Förvånat såg hon upp på sin väninna medan hon försökte förstå vad hon hade sagt. Lena log mot henne.
Marie åkte hem med båten igår. Det är bara Hasse och Freja kvar härute. Enligt Marie trivs Hasse så bra så han funderar på att stanna ett tag. Det kanske har med dig att göra?
Sakta gick Annika hem från Lenas. Tankarna snurrade för fullt, och en spirande känsla av lycka gick genom kroppen. I hans blick hade hon sett ett gensvar, men hon hade inte vågat tro på det. Hasse hade varit förbjudet område, och nu öppnade sig med ens hela världen. Livet var plötsligt fullt av möjligheter, och med ett leende såg hon lilla Freja framför sig.
Middagen var fantastisk. Hasse och Annika hade bara ögon för varandra, men det var ingenting som Freja noterade. Den lilla pratade oavbrutet, medan hon berömde sig själv i olika moment. Annika hade inte haft så roligt på länge. Hon njöt av situationen, och ögonen glänste av kärlek. Hasse kunde inte se sig mätt på henne. Annika strålade av lycka, och hon hade inte en aning om hur vacker hon var i den stunden.
Några timmar senare sov Freja gott. Annika hade fått läsa en godnattsaga, medan Hasse diskade upp. När Annika försiktigt stängde dörren till Frejas rum, räckte Hasse henne ett glas vin. Han log lite generat och slog ner blicken. Annika noterade förvånad att han var nervös.
Hon satte ner sitt vinglas på soffbordet och la mjukt sin hand på hans axel. Hasse tittade upp och deras blickar möttes. Hans blick var så full av kärlek. Den var så varm att Annika nästan ville gråta. Det här var för bra för att vara sant. Han drog in henne i sin famn, och begravde ansiktet i hennes mjuka väldoftande hår. Annika lutade kinden mot hans bröst och slöt ögonen.
Med ens kände hon sig så lugn. Freja hade kommit in som en liten stormvind i Annikas liv, och väckt upp hennes längtan efter ett barn. Att Freja också skulle föra med sig hennes livs kärlek, hade Annika inte kunnat drömma om. Men nu stod hon här i Hasses och Frejas kök. I sovrummet sov Freja gott, och Hasse och Annika hade kvällen framför sig tillsammans. Djupt inom sig kände hon det så tydligt. Annika hade äntligen kommit hem.