Novell

En resa för livet

Det ringer på dörrklockan. Lite smått irriterad torkar jag av händerna på handduken och går för att öppna. Jag väntar ingen. Det är lördag och jag har just satt igång ett brödbak. Det är inte så ofta det händer och jag vill inte bli störd.

Utanför dörren står en man. Jag flämtar till. Med gapande mun stirrar jag på honom. Jag måste se fånig ut, men jag får inte ihop det. Jag är fullständigt överrumplad, och får inte fram ett ljud. Jag blundar ett ögonblick. Han står fortfarande kvar när jag tittar upp igen.

Karin var den som först kom med idén. En helg i Malmö, vikt för shopping och uteliv. Vi andra var inte sena att haka på. Det var längesedan vi gjorde något tillsammans, så det var dags. Linda googlade på olika hotell. Jag kollade upp tågen och Lisa utelivet. Inom en kvart var resan spikad och hotellet bokat.

En gång gick vi i samma klass på gymnasiet. Vi var alltid tillsammans, och hade vansinnigt roligt. Det ena galna upptåget följde på det andra. Det fanns ingenting som vi inte visste om varandra.

Idag är det inte så. Vi träffas ibland. Pratar minnen, men vet inte längre så mycket om varandra. Det är så det är. Tiden förändras och vi med den. Det var väl därför vi alla nappade på det här förslaget. Vi såg det som ett sätt att återskapa lite av den där känslan av gemenskap som vi en gång hade.

Jag måste säga något. Mannen som jag egentligen inte alls känner ler lite osäkert. Väntar. Han har inte en aning om vad som har hänt efter vårt första möte. Han har inte en aning om vad han ställer till med just nu. Han har heller inte en aning om min stora hemlighet. Plötsligt hör jag min dotter som i ett vacuum.

• Hej, vem är du?

Vi åkte en kylig fredag i januari. Snön låg i drivor. Tåget var försenat. Men det spelade ingen roll. Vi hade inte bråttom.  

Vi bokade in på hotellet. Delade en flaska vin på Lindas rum. Lite av den gamla stämningen infann sig. Vi skrattade. Pratade om livet i stort och kände oss som sjutton år igen. Det var en härlig känsla. Jag kommer ihåg att jag kände mig upprymd.

Karin hade bokat ett bord på en dansrestaurang på lördagskvällen. Vi var trötta och fnittriga efter en hel dags shopping, men ändå förväntansfulla. Vi började kvällen uppe hos Lisa. Vinet flödade. Vi skämtade hårt. Stämningen var på topp.

Det var kallt ute. Jag kommer ihåg att jag frös när vi gick över Gustav Adolfs torg.

Det var mycket folk på plats. Det var trångt. Och det var där jag såg honom första gången. Mannen som nu står utanför min dörr.

Jag tyckte att han var så snygg. Hans ögon var gröna. Hans blick var varm, och hans hår var mörkt och lite lockigt. Han är lika snygg idag. Lite äldre, men med samma värme i blicken.

Jag kommer ihåg hur han påverkade mig. Jag kommer ihåg hur hjärtat slog. Och jag kommer ihåg att jag kände mig omtumlad när jag satte mig vid bordet.

Mannen lutar sig fram och ser intresserat på min dotter. Plötsligt ser jag hur han förändras. Jag vet varför. Han tittar frågande på mig. Jag låtsas inte se. Han samlar sig. Sträcker fram handen mot Ebba och hälsar.

• Hej, Lasse heter jag. Och vem är detta?

Ebba är redan såld.

• Vill du komma in?

Jag tar ett steg tillbaka och släpper in Lasse i hallen.

• Det är inte meningen att störa, säger han. Jag är här på ett jobb. Letade upp dig på Google och ville bara se hur du har det.

Han är allvarlig. Söker forskande min blick. Jag förstår inte. Varför har han gjort sig sådant besvär? Efter så många år.  

• Det är lugnt.

 Jag hoppas att min röst inte avslöjar det jag känner. Det är kaos inombords.

• Jag ska bara baka ut mitt bröd. Kom in så länge.

Lasse fyller på något sätt hela lägenheten med sin närvaro. Det är märkligt. Ebba drar med honom in på sitt rum. Det känns olustigt. Jag vill hålla honom tillbaka. Känner mig plötsligt rädd. Vidden av vad detta kan föra med sig överrumplar mig. Jag bakar ut mitt bröd. Jag hör Ebba genom dörren. Jag hör hur hon skrattar. Det knyter sig i magen.

Det var en fantastisk kväll. Jag drack för mycket vin, men vad gjorde det. Vi skrattade och hade roligt. Och den gamla känslan fanns där.

Jag såg honom på håll när han kom mot vårt bord. Det var så självklart. Han sa ingenting. Han tog min hand och tillsammans gick vi upp på dansgolvet. Jag kommer ihåg de andras menande blickar. Jag brydde mig inte. Jag var så uppfylld av den här mannen. Och jag ville aldrig att dansen skulle ta slut.

Det gick som det gick. Kvällen slutade tillsammans med Lasse på mitt hotellrum. Jag kände fortfarande av vinet. Jag var härligt rusig. Hade inga betänkligheter i världen. Inte då. De kom senare.  

Vi hade några fantastiska timmar tillsammans. Jag njöt av hans närhet. Och jag ville aldrig att han skulle gå. Men han gick.

Lasse bad inte ens om mitt mobilnummer. Och här står han nu. Sex år senare. Med min dotters hand i sin.

Jag bjuder på kaffe. Lasse berömmer mitt bröd. Ebba pratar oavbrutet. Det är en märklig situation. Jag känner mig omtumlad. Frustrerad och arg. Jag är arg på Lasse för att han lämnade mig med allt som följde. Inte för att han kunde veta, men ändå. Jag är förbannad över att han bara dyker upp så här i mitt liv. Tar en självklar plats hos min dotter. Det är inte okej.

Samtidigt rusar känslorna i min kropp. Han har samma påverkan på mig idag som den gången. Jag dras till honom. Och med all den kraft jag kan uppbringa kämpar jag emot.

Det tog inte så många veckor efter hemkomsten som jag insåg mitt misstag. Tanken på skydd och graviditet hade aldrig funnits med under timmarna på hotellet. Jag hade bara gett mig hän. Nu fick jag stå för konsekvenserna. Det låter hårt. Men det var tufft i början. Jag var mitt uppe i mitt yrkesliv. Tanken på att bli ensamstående mamma med allt vad det innebar var inte så lockande. Jag var frustrerad. Och jag var ledsen. Kände mig ensam.

Vi har suttit länge vid köksbordet. Pratat om oväsentligheter. Hela tiden ser jag frågan i hans ögon. Ebba springer fram och tillbaka. Hon börjar bli trött, men jag är rädd för att lägga henne. Jag är rädd för vad som ska hända när hon inte längre avleder samtalet mellan oss.

Det var aldrig något problem att bli mamma. Jag älskade min dotter från första stund. Hennes mjuka babyhår och gröna ögon fick mig på fall. Förundrad betraktade jag de små fäktande armarna. Räknade de pyttesmå fingrarna och kände hur hennes hand kramade om mitt finger. Det var en häftig känsla av omedelbar kärlek.

Jag anpassade mig snabbt till min roll som mamma. Tänkte inte så mycket på Lasse längre. I alla fall inte när Ebba var bebis. När hon blev större insåg jag att hon var en kopia av sin far. Det har han också sett. Jag känner det på sättet han tittar på henne. Med förundran.

Ebba var ett snällt barn. Hon har aldrig gett mig annat än glädje. Det är klart att det var jobbigt när hon var bebis. Med nattvak och magknip. Men jag var så inne i det. Och jag glömde det snabbt när den tiden var över.

Jag stoppar om Ebba. Ger henne sitt gosedjur och släcker lampan. Lämnar dörren lite på glänt. Som jag alltid gör. Jag går ut i vardagsrummet där Lasse har sjunkit ner i soffan. Tiden är inne. Jag måste berätta. Det är jobbigt.

Jag har också frågor. Men jag vet inte om jag vill höra svaren. Allt gammalt har flammat upp. Jag är otroligt påverkad av hans närhet. Förbannar min svaghet. Ett tag funderar jag på att be honom gå. Slår bort det.

Det går trögt i början. Att Lasse är Ebbas pappa har han redan förstått. Det räcker med att titta på flickan så ser man det.

• Varför sa du aldrig något? Hans röst är milt anklagande.

Jag känner hur det hettar i kinderna av ilska. Hur vågar han? Hur har han mage att komma hit och anklaga mig? Han som bara försvann och aldrig mer hörde av sig. Han som inte ens bemödade sig med att fråga om mitt mobilnummer. Så mycket värt var det inte. Jag reser mig upp. Kan inte sitta still.

• Hur fan skulle jag kunna säga något? Du bara försvann. Och du verkade inte så intresserad av att höras. Du hade väl fått det du var ute efter.

Jag hör hur bitter jag låter. Men jag kan inte låta bli. Ilskan bubblar i mig och jag börjar gråta. Det gör mig ännu mer förbannad.

• Du kunde ha ringt. Jag var faktiskt inställd på att du skulle göra det. Idiotiskt va? Men det passade väl inte fröken. Och frågan om vem av oss som bara var ute efter sex har jag också ställt mig.

Nu är han arg. Rösten är sammanbiten och han nästan väser fram orden mellan tänderna.

• Jag hade rätt att få veta. Men du slängde väl lappen innan jag försvann ut genom porten.

Nu är det hans tur att låta bitter. Jag tittar frågande på honom. Försöker ta in det han nyss har sagt. Skakar på huvudet.

• Vilken lapp?

Hjärtat slår plötsligt snabbare.

• Lappen jag la på bordet i ditt rum. Med namn, adress och telefonnummer.

Jag fattar ingenting. Tänker tillbaka. Jag vaknade sent den där söndagsmorgonen på hotellet. Det var stressigt, och vi höll på att missa tåget. Jag har aldrig sett hans lapp. Jag måste ha slängt den tillsammans med kvittona från mina inköp.

Lasse reser på sig. Han är upprörd. Han tänker gå.

• Vänta Lasse. Sätt dig.

Jag kan inte hjälpa att tårarna kommer. De rinner fritt. Jag vet inte varför. Men det känns befriande.

Jag berättar för Lasse hur mycket han påverkade mig den gången. Jag berättar om min besvikelse över att han inte ville höra av sig. Och om att jag aldrig har sett hans lapp. Jag berättar om graviditeten, och om hur mycket Ebba har påmint mig om honom. Vi träffades bara en kväll, men han har gjort ett djupt intryck. Lasse lyssnar allvarligt. När jag är färdig säger han ingenting. Han reser sig. Går runt bordet och drar upp mig ur fåtöljen. Kramar mig. Snyftar till. Det är klart. Det är inte varje dag man blir pappa.

Jag känner inte Lasse. Jag vet ingenting om honom, men en sak vet jag. Det som hände mellan oss var speciellt. Det var omtumlande. Och det var stort. Vi har känt det båda två.

Vad som händer framöver vet ingen av oss. Jag antar att Lasse behöver smälta insikten av att ha fått en dotter. Men jag hoppas också. Jag hoppas att vi tillsammans kan bygga något av det här. Att vi kan ta tillvara det som fortfarande finns mellan oss.

Det är mycket praktiskt som måste lösas. Många frågetecken som behöver rätas ut. Men vi har inte bråttom. Vi har tiden för oss, och viljan finns där. Det får räcka så länge.