Novell

Lisas låtsaskompis

Ida såg sig om i den lilla stugan hon hade hyrt över sommaren. Den låg ensligt, i utkanten av en by med skogen bakom. Förutom en liten gård en bit bort, fanns det inga grannar i närheten. Det passade Ida bra. Hon längtade efter stillheten på landet, och hon hade inget behov av sällskap. Dessutom skulle Lisa komma på besök en vecka, och det såg Ida fram emot. Den där lilla hade en otrolig förmåga att få henne på gott humör. Ida log vid tanken på barnbarnet.  

Lillstugan var tapetserad med en småblommig ljus tapet. Längs det öppna fönstret hängde en skir vit gardin som rörde sig sakta i vinddraget. Köket var litet men hemtrevligt. Några pelargonier stod i fönstret, och på bordet låg en välstruken rutig duk. Det såg inbjudande ut. Ida log. Här skulle hon trivas. Det var hon säker på.  

Hon plockade upp matvarorna ur kassarna. Hon ställde in kylvarorna i kylskåpet, och resten i det lilla skafferiet i hörnet. Irriterat insåg hon att hon hade glömt att köpa kaffe. Inte kunde hon leva utan det.  

Hon hade sett en liten affär längs vägen till stugan. Den kunde inte vara mer än en kilometer bort. Hon tittade på klockan. Om hon skyndade sig skulle hon hinna innan de stängde för kvällen.  

Ute i den lilla boden hittade hon precis som hyresvärden hade lovat, en gammal cykel. Den såg skranglig ut, men det hann hon inte fundera på just nu.  

Det var varmt i luften. Fåglarna kvittrade, och hon njöt av cykelturen. 

Inne i affären hittade hon hyllan med kaffe. Hon suckade lättad. Betalade och gick mot utgången. I dörren mötte hon en man som var på väg in. Mannen var stor och kraftigt byggd, och han var klädd i arbetskläder. På huvudet hade han en skärmmössa. Hans energi var påtaglig. Hans ögon var ljust blå, omringade av mörka ögonfransar. Hans hår som stack ut under mössan var grått och hans ansikte var fårat av väder och vind. Mannen såg bra ut. Han log, och nickade till hälsning innan han försvann in. 

Ida funderade lite på honom när hon cyklade hem. Inte för att hon förstod varför, men han hade sett på henne på ett sätt som det var längesedan någon man hade gjort. Hon hade naturligtvis inbillat sig, men det hade påverkat henne.   

Ida hade varit ensam i många år. Kärleken till Kjell hade slocknat, och gemensamt hade de tagit beslutet att gå skilda vägar. De hade fortsatt att vara vänner, och det hade inte funnits någon sorg i det. Livet hade fortsatt att rulla på.  

Någon vecka senare mötte Ida upp lilla Lisa vid tåget. Konduktören följde henne ut, och glädjestrålande kastade hon sig i mormors famn. Ida skrattade och kramade om den lilla. Det var verkligen längesedan. Lisas mamma Emma var sjuksköterska, och hon jobbade ibland obekväma pass. Lisas pappa reste mycket med firman där han arbetade, och föräldrarna hade ibland svårt att få ihop sina tider. Då brukade Ida passa på att låna sin ögonsten.  

Nu skulle Lisa stanna hos mormor i en hel vecka, och Ida skulle verkligen njuta av tiden.  

Dagarna gick fort. Ida och Lisa var vid stranden och badade. De satt i syrenbersån och fikade, och den lilla pratade oavbrutet. En dag sa hon till Ida: 

• Jag har fått en ny kompis. Han heter Eimer.  

Lisa log mot den lilla. Hennes fantasi var det inget fel på. Att hon hade en låtsaskompis var nytt, men inte så förvånande. Hennes energi var outtömlig och Ida hade lite svårt att orka med. Ibland fick Lisa roa sig på egen hand, och hon hade inga problem med det. Hon kunde leka ute i timmar, och hann knappt komma in och äta.  

Lisa berättade om sin nya kompis. Han var så rolig, förklarade hon. Han skrattade hela tiden. Dessutom kunde han både trolla och vifta på öronen. Han var fantastisk!  

• Du kan gifta dig med honom, mormor.  

Ida såg förvånat på henne. 

• Jag? Men är han inte lite för liten för mig? Det är väl bättre att du gifter dig med honom när du blir stor?  

• Men mormor! Han är jättegammal! Precis som du! 

Lisa skrattade högt där hon satt på sin stol med ett glas saft i handen och dinglade med benen. Bara åsynen fick Ida att dra på munnen. Hon hade tagit för givet att Eimer var en liten kille, men så var tydligen inte fallet. Han var lika urgammal som hon själv. Hon skrattade till och smekte Lisa över de ljusa lockarna. Hon var underbar.  

• Så bra, sa hon. Då kan du väl fråga om jag kan ta över honom när du åker hem? Så har jag också lite sällskap.  

Lisa nickade. Hon lovade att fråga, men hon kunde inte lova något. 

Dagen därpå skulle Ida och Lisa ta sin vanliga biltur ner till havet. Det var varmt i luften. Solen gassade och det skulle bli skönt med ett dopp. Ida fixade en fikakorg, medan Lisa plockade ihop sina strandsaker. Den lilla var uppspelt, och hoppade fram där hon gick.  

Till slut var allt packat, och de hoppade in i bilen. Ida satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Det hände ingenting. Det fanns inte ett liv i bilen, den var stendöd. Ida försökte flera gånger, men utan framgång. Inte ett ljud gav den ifrån sig.  

Hon var helt strandsatt utan bil. Nästa dag skulle hon köra Lisa till stationen, och planen var att hon samtidigt skulle uträtta lite ärenden. Så vad skulle hon göra nu? 

Ida kände hur irritationen steg inom henne. Hon var noga med att inte visa det för Lisa. Hon funderade en stund där hon satt bakom ratten på vad hon skulle göra. Det här måste lösa sig, även om hon inte visste hur. 

• Lisa, jag måste gå in och ringa till någon bilverkstad i närheten, och se om de kan hjälpa oss med bilen. Det blir inget bad just nu.

• Jag fixar det mormor. Du behöver inte vara orolig. Jag kan fråga Eimer. Han kan allting.

• Gör du det, sa Ida och log trött.  Säg till honom att han tar den stora verktygslådan med sig. Det kan nog behövas. 

Ida nickade och försvann bort mot skogsdungen där hon hade tillbringat så mycket tid de senaste dagarna.  

Det var skönt att flickan höll sig sysselsatt ute, så Ida fick tänka ifred. Hon googlade på nätet efter verkstäder i närheten. Hon började ringa runt, men det visade sig inte vara helt enkelt att få någon hjälp. De flesta firmor hade semesterstängt, och de som var öppna var överhopade med arbete.  

Ida gick bort till det öppna fönstret. Hon lutade sig tungt mot fönsterkarmen. Slöt ögonen, och fyllde lungorna med den varma luften. Ida försökte tänka. Letade i tankarna efter olika möjligheter, men kom inte på någon lösning. Det här var inte bra.  

Plötsligt fick hon syn på Lisa borta i skogsbrynet. Ida flämtade till. Bredvid henne gick mannen från affären, med en verktygslåda i handen. Lisa pladdrade på, och mannen skrattade. De såg ut att ha väldigt trevligt.   

Paniken steg. Eimer var ingen låtsaskompis. Han var mannen från affären, som hon hade tyckt såg så trevlig ut. Det måste vara grannen som bodde på gården. Hjärtat slog hårt. Det här var fruktansvärt pinsamt. Lisa hade hämtat hit honom, och Ida hade uppmuntrat henne till det. Dessutom hade hon uppmanat henne att säga till om den stora verktygslådan. Och här kom han nu. Med verktygslådan i högsta hugg.  

Ida försökte skärpa till sig. Hon drog några djupa andetag och gick ut ur stugan. 

Eimer log mot henne. Han visade en jämn vit tandrad, och hans ögon lyste gröna i solskenet. Han sträckte fram handen till hälsning.  

• Jag hörde att ni har fått problem? 

Hans röst var mörk och melodisk. Hans blick var vänlig och hans leende varmt. Ida tog hans hand och rös till trots värmen. Han påverkade henne rent fysiskt, och känslan som hon hade känt i affären var tillbaka.  

• Förlåt sa hon urskuldande. Det var inte meningen att störa dig. Jag har hela tiden trott att du var Lisas låtsaskompis, och jag har skojat med henne om det. 

Eimer såg förvånat på henne, och så brast han ut i ett skratt.  

• Låtsaskompis? Det var en ny titel.  

Han log. Hans blick var så varm. Det klack till någonstans djupt därinne, och Ida kände hur färgen steg på kinderna. Han påverkade henne mer än hon ville erkänna.  

Eimer började undersöka bilen. Snart hittade han felet. Det var en ventil som var trasig, och som tvunget måste bytas ut innan bilen kunde starta. 

Ida hade satt på kaffe och dukat upp i den lilla bersån. Lisa och hon hade bakat bullar samma morgon, och Eimer åt flera stycken. Högljutt berömde han Lisa, och den lilla sken som en sol där hon satt. Solen lyste. Syrenerna blommade för fullt och de doftade fantastiskt. Det var en härlig stund.

Många gånger den närmaste tiden skulle Ida plocka fram den ur sitt minne och återuppleva känslan.  

Plötsligt sa Lisa med viktig röst: 

• Jag har pratat med Eimer mormor. Det är okej för honom att du tar över honom när jag åker.  

Hon tog ett stort bett på bullen, medan hon såg uppfodrande på sin mormor.  

Ida höll på att dö av skam. Hon hade faktiskt bett Lisa att fråga. Färgen steg på hennes kinder. Hon såg ner i bordet, medan hon knöt händerna i knäet. Hett önskade hon att marken skulle öppna sig, och låta henne komma undan. Det gjorde den inte. Eimer räddade henne med ett skratt ur situationen. Han la handen på hennes axel. 

• Det blir tomt när Lisa åker. Jag kan behöva en ny kompis. Men gärna en på riktigt.  

Plötsligt såg han allvarlig ut. Ida såg upp och mötte hans blick. Den var så varm. Där fanns också något mer. Något som hon inte ens i sin vildaste fantasi vågade hoppas på.  

Dagen därpå Hämtade Eimer Ida och Lisa, och tillsammans körde de in till Karlskrona. De såg till att Lisa kom ordentligt på plats i sin vagn, och de stod kvar och vinkade när tåget rullade ut från perrongen. Veckan hade gått så fort.  

De fortsatte bort till Biltema, där Eimer utan någon tvekan i rösten beställde fram de delar han behövde för att laga Idas bil.  

Efteråt körde de bort till ett litet lunchställe, för att få i sig något att äta. Lunchrusningen var över, och det lilla stället var nästan tomt. Tjejen i kassan var trevlig, och stället var mysigt. Snart satt de med varsin pizza framför sig. Båda åt med god aptit.  

Precis som Lisa hade sagt, så var Eimer var rolig. Ida kom på sig själv med att skratta högt flera gånger. Tiden flög iväg. De pratade om allt mellan himmel och jord, och Ida hade inte haft så trevligt på länge.  

När de kom hem fixade Eimer hennes bil. Det tog en stund, men till slut startade den som en klocka.  

Innan Eimer gick, lovade han att komma tillbaka nästa kväll. Ida ville bjuda honom på middag som tack för all hjälp. Det var det minsta hon kunde göra. 

Ida hade svårt att somna den kvällen. Det hade hänt så mycket och hon hade svårt att sortera sina tankar. Hon var så uppfylld av den här känslan av Eimer. Han påverkade henne så starkt, och hon längtade efter att få träffa honom igen. Tiden kunde inte gå fort nog.  

Ingen kunde veta vad det här skulle föra med sig. Ingen kunde veta vad framtiden hade i beredskap, men rent instinktivt kände hon att det här skulle bli något riktigt bra. Kanske var hennes ensamma dagar över. Kanske var Eimer mannen hon hade väntat på. Det skulle hon få veta. Tids nog.  

Den kvällen somnade Ida med ett lyckligt leende på läpparna.