Novell

Att lösa ett problem.  

Britta sjönk ner i soffan. Hon la upp benen på soffbordet och puttade en kudde bekvämt bakom nacken. Hon studerade ingående sitt nya körkort och ett belåtet leende spelade på hennes läppar. Minna hade verkligen varit lättlurad. Utan att ha en aning om det hade hon hjälpt Britta att bli fri.

Äntligen skulle hon kunna sova gott om nätterna igen. Britta drog en belåten suck. Hon skulle försöka vila en stund. Det kunde hon behöva. De senaste veckorna hade tagit ordentligt på krafterna.

Britta var sextiotre år gammal. Som ung hade hon sett bra ut, och det hade hon haft förstånd att utnyttja. Under hela sin uppväxt hade Britta varit lat, och hon hade aldrig haft några planer på att skaffa sig ett jobb när hon blev vuxen. Sin försörjning tänkte hon ordna på annat sätt.

När hon som tjugoåring mötte Olle i en bar, insåg hon direkt att han var mannen i hennes liv. Inte för att hon hyste några varmare känslor för honom, utan mer för att hans plånbok var välfylld. Han hade inga barn, och ingen gammal fru som stod i vägen. Han var helt enkelt perfekt.

Olle hade passerat trettiofem. Han hade ett eget företag som blomstrade, och framtiden såg ljus ut.

Britta hade skickligt spelat sin roll. Med uträkning och charm hade hon hållit honom på avstånd, och spelat svårfångad.

Hon hade lyckats över förväntan. Olle hade fallit handlöst för Britta och han hade fastnat ordentligt på hennes krok. Snart lindade hon honom runt lillfingret.

Bröllopet hade varit storslaget. Det var Britta som hade planerat det, och Olle hade som vanligt öppnat plånboken och betalat. Britta skröt för sina vänner om sitt nya liv, och hon ville med bröllopet visa upp vilken fantastisk värld hon nu levde i.

Britta hade fått ett bekvämt liv. Olle hade skämt bort henne, och han hade alltid behandlat henne som en drottning. Hon fick ofta dyra presenter och paret hade åkt utomlands minst två gånger om året. Barn hade Britta sett till att det inga blev. Det var hon inte intresserad av.

All sin tid hade Britta tillbringat med att shoppa dyra märkeskläder, som sedan blev hängande i garderoben. Hon bytte ut inredningen i huset med jämna mellanrum, och hon sparade inte på slantarna. Det stod alltid en dyrbar bil på uppfarten till hennes förfogande, och det hon frågade efter det fick hon.

Britta hade med tiden blivit ganska odräglig. Vännerna hade försvunnit efterhand och till slut var hon förutom Olle ensam. Det gjorde henne bitter.

Så hade Olle sålt firman. Den gick inte längre så bra. Britta vägrade att lyssna. Hon ville inte höra talas om det. Siffror och papper var ingenting som låg i hennes intresse. Så länge Olle såg till att Britta hade det hon behövde, så brydde hon sig inte.

Strax därefter hade Olle gått bort i en massiv hjärtinfarkt. Sjukvårdspersonalen som snabbt hade varit på plats hade ingenting kunnat göra. Han var redan borta.

Verkligheten hade abrupt kommit ifatt Britta. Företaget hade gått dåligt länge, och Olle hade fått sälja det för en spottstyver. Han hade tagit lån för att finansiera sin dyra fru, och hela sparkapitalet var förbrukat. Olle hade vid sin död varit helt barskrapad.

Britta blev tvungen att sälja det vackra huset för att bli av med skulderna. Det hade gjort ont i hjärtat, och hon hade förbannat Olle som hade satt henne i den här situationen.

När huset var borta stod hon plötsligt utan försörjning. Med det lilla hon fick i änkepension efter Olle kunde hon inte leva det liv hon var van vid.

Hon hade börjat ta krediter och livet flöt på.

Så kom verkligheten ifatt henne. Kronofogden bankade på dörren, och hon blev av med allt av värde. Det gjorde henne ilsken. Britta skällde på alla som la sig i hennes pengar, men ingen lyssnade längre på henne. Hon blev till slut tvungen att gå i personlig konkurs.

Under åren med Olle hade Britta slutat att bry sig om sitt utseende. Många goda viner och ett utsvävande liv hade satt sina spår. Hon hade gått upp ett antal kilo, och håret hängde numera i gråa testar runt ansiktet. Att ge sig ut på äktenskapsmarknaden igen och hitta en rik man skulle bli svårt. Det insåg hon.

Till slut resignerade Britta. Hon sa upp sin lägenhet som var alldeles för dyr i hyra, och hyrde ett litet förfallet torp i Sidensjö utanför Örnsköldsvik. Inte för att hon kände en enda människa däruppe i norr, men torpet var billigt och resten kunde kvitta. Hon kände inte längre någon i Karlskrona heller.

Britta vaknade upp ur sina funderingar av att det knackade på dörren. Utanför hördes ett litet fnitter. Yrvaket kom Britta till sans. Hon reste sig mödosamt från soffan och gick bort och öppnade den vackra ekdörren. Utanför stod Minna. Bredvid henne stod ett antal resväskor. Hon log med hela ansiktet.

• Jag ville bara säga adjö, och tacka så mycket för allt som du har gjort för mig. Du anar inte hur lycklig jag är!

Minna kramade henne hårt, innan hon försvann bort med sina väskor till en väntande taxi. Hon vinkade glatt från fönstret i bilen. Britta såg föraktfullt efter henne. Minna skulle bara veta.

Flytten till Norrland hade inte blivit så tokig trots allt. Torpet låg väldigt avsides djupt inne i skogen, men under en promenad hade Britta träffat på Minna. Minna bodde bara en bit ifrån Brittas, i ett vackert hus som var smakfullt inrett.

Första gången de hade träffats hade de båda stannat upp och stirrat på varandra. Likheten mellan dem hade varit slående. De var båda lite överviktiga med grått kort hår. Till och med frisyren hade varit snarlik. Ansiktsformen var densamma och de hade båda blå ögon. De hade skrattat åt det.

Detta hade blivit början till en ny vänskap. Så sakta lärde de känna varandra, och efterhand började de ge varandra förtroenden.

Minna berättade att hon hade ärvt en stor summa pengar av sin farbror. Hon var numera ekonomiskt oberoende, och hon hade sagt upp sig på det dataföretag där hon tidigare hade arbetat.

 

Britta hade aldrig yppat ett ord om sin egen situation. Hon bidade sin tid. Hon funderade mycket på om det fanns någon möjlighet för henne att komma över Minnas pengar. Britta var desperat. Hon hatade att leva fattigt, och fanns det minsta möjlighet så skulle hon ändra på det. Kosta vad det kosta ville.

 

Britta började fundera på olika sätt att få Minna till att skriva ett testamente till Brittas fördel. Nästa steg skulle vara att få Minna att försvinna.

 

Britta svävade ut i sina tankar. Hon funderade på om hon själv skulle kunna ta livet av Minna, men det kändes obehagligt. Hon hade aldrig dödat en annan människa. Kanske skulle hon anlita någon? Men hur hittade man i så fall någon som åtog sig sådana uppdrag? Inte på gula sidorna direkt.

 

Britta hade inte behövt fundera så mycket. Allt skulle gå som på räls för hennes del, och på en kort stund skulle hela hennes liv förändras. Det var som en dröm. Hon fick nästan nypa sig i armen för att förstå att det var sant.

 

En dag berättade Minna en historia som inte var så rolig. Hon hade för något år sedan träffat på en man på nätet, och den här mannen hade visat sig vara minst sagt obehaglig.

 

Han hade jagat henne land och rike runt, och hela hennes liv gick just nu ut på att fly. Hon hade försökt byta namn och bostad, men han hade hittat henne varje gång. Hon hade aldrig träffat honom i verkligheten. Istället flyttade hon runt, ständigt på flykt. Det var helt galet. Tårarna hade runnit nerför Minnas kinder.  

• Jag orkar inte fly mer. Han får komma när han vill. Jag orkar inte bry mig längre. Vad betyder en massa pengar om du inte har din frihet? Inte ett dugg!

• Det löser sig, sa Britta.

• Det löser sig aldrig, så länge jag är den jag är. Jag får ta det.

Det var då det hände. Tanken slog ner som en blixt från en klar himmel. Britta flämtade till. Kunde hon verkligen föreslå det? Hon tittade forskande på väninnan medan hjärtat bankade upphetsat i bröstet.

• Jag kan ta din karl, sa hon. Om du vill kan vi byta identitet, med allt vad det innebär. Rätt och slätt. Du blir jag, och jag blir du. Ingen kommer någonsin att märka det. Vi bränner våra pass med våra fingeravtryck, och förnyar våra körkort med varandras identitet. Sedan är det klart. Vi är så lika att ingen märker skillnad.

Britta var upphetsad. Hennes ögon glödde när hon uppfodrande såg på väninnan. Minna blev alldeles förskräckt.

• Vad är det du säger! Det kan vi väl inte göra, det förstår du väl! Aldrig i livet!

• Vi behöver inte bestämma det nu, sa Britta.

Nu började operation övertalning. Britta var upphetsad, och ville komma åt Minnas pengar så snabbt som möjligt. Hon saknade sitt gamla liv. Den här chansen skulle aldrig komma tillbaka. Att Minna skulle hamna i Brittas personliga konkurs hade Britta inga betänkligheter över. Det gällde att sko sig själv. Minna fick ta ett eget ansvar.

Hon tjatade på Minna, men Minna var tveksam. Hon drog sig undan och ville vara ifred. Britta var otålig. Beslutet dröjde, och efter några dagar var Britta rädd att allt skulle gå i stöpet. Att Minna skulle säga nej.

Men efter en lång tvekan sa Minna ja. Hon var redo att byta identitet med Britta. Men hon var noga med att påtala vilka problem Britta stod inför. Britta fnös. Inte var hon rädd för en karl.

Några dagar senare var allt klart. Väninnorna var nu helt överens. Britta skulle i fortsättningen vara Minna, och Minna skulle vara Britta. När Minna väl hade vant sig vid tanken, kunde det inte gå fort nog.

Båda anmälde med några dagars mellanrum sina körkort som borttappade. Minna fick ett nytt i Brittas namn, och tvärtom. Passen brände de upp i ett oljefat i skogen.

Minna skulle lämna allt hon ägde, och bara ta med sig sina egna personliga saker. Det var överenskommelsen. Hon skulle tillfälligt flytta in i Brittas nedgångna torp, medan Britta installerade sig i hennes vackra hus.

Minna var så lycklig. Hon log oavbrutet, och hon tyckte att det här var fantastiskt. Plötsligt blev hon allvarlig. Hon såg på Britta med sina stora blå ögon.

• Men vad ska du göra om han kommer? Han kanske tvingar dig till allt möjligt. Du ska veta att han inte är att leka med.

Britta hade bara skrattat.

• Var inte orolig du. Jag kan nog handskas med bångstyriga karlar.

Det här låg några veckor bakåt i tiden nu. Britta hade installerat sig i Minnas vackra hem. Kontona var välfyllda, och hon skulle kunna leva ett bra liv framöver. Den personliga konkursen med allt vad den innebar var borta, och återigen kunde hon göra det som föll henne in.

Innerst inne föraktade hon Minna. Britta log lite hånfullt när hon tänkte på hur Minna skulle reagera när hon insåg att hon befann sig i en personlig konkurs. Men Britta brydde sig inte. När nu Minna var så dum, så fick hon skylla sig själv. Var och en fick se om sitt eget hus. Och Britta hade definitivt sett om sitt.

När taxin hade försvunnit bakom kröken tog Britta med sig Ipaden till soffan. Snabbt slog hon koden till Minnas bank-konto. I flera dagar hade hon suttit i soffan och bara njutit av siffrorna på skärmen. Det var helt fantastiskt. Britta hade aldrig trott att man kunde ha så mycket pengar.

Plötsligt flämtade hon till. Med glasartad blick stirrade hon på skärmen utan att förstå. Det måste vara ett misstag. Något problem med bankens hemsida. Det var helt galet. Det fanns inte ett öre på något av Minnas konton.

Britta skakade på huvudet. Hon förstod ingenting. Hon måste ringa banken.

I samma stund knackade det uppfodrande på dörren. Britta som fortfarande var i chock gick för att öppna. Utanför stod en man i hennes egen ålder. Han tittade nästan förvånat på henne.

• Så där är du ju. Som jag har jagat dig!

Han höll upp en polisbricka. Britta flämtade till. Hela tillvaron gungade och hon förstod ingenting. Lilla rara Minna som hade varit så lätt att lura. Vad hade hon gjort?

• Vi har alla bevis vi behöver, fortsatte polisen. Du får följa med till polisstationen.

• Men, vad har jag gjort?

Mannen som Minna hade pratat om med en sådan skräck i rösten skrattade torrt.

• Det är ingen idé. Ge upp. Du vet så väl vad du har gjort.  

Nu lät mannen föraktfull. Britta fattade fortfarande ingenting. En stund senare satt hon i baksätet på en polisbil på väg in till stationen.

Minna, eller Britta som hon nu hette gick ner till stranden på den lilla ön i Karibien. Äntligen var hennes bekymmer över.

Minna hade aldrig tänkt sig att det skulle bli så här. Från början hade Minna tyckt om Britta, och hon skulle aldrig ha drömt om att lägga över alla sina problem på henne. Så elak var hon inte.

Men Britta hade varit falsk. Falska människor var det värsta Minna visste.  

Britta hade velat lura Minna. Hon hade tjatat på henne om det här identitetsbytet, och Minna hade från början sagt nej.

Britta hade trott att hon var så smart, när hon till slut övertalade Minna till att säga ja.

Efteråt hade Minna kollat upp Britta och insett i vilken ekonomisk katastrof hon levde i. Det var först då som Minna förstod vidden av väninnans svek.

Britta ville bara åt Minnas pengar och hon struntade fullständigt i hur livet skulle bli för Minna. Men Britta skulle få som hon ville. Hon skulle få sitt identitetsbyte. Nu var Minna riktigt förbannad. På stående fot hade hon bestämt sig för att ge Britta det hon bad om.

Några år tidigare hade Minna haft problem med sin ekonomi. Lite försiktigt hade hon börjat plocka en del pengar från it-företaget där hon jobbade. Det var inte så stora summor från början, men med tiden hade det växt till stora belopp. Till slut hade Minna känt sig tvungen att säga upp sig. Hon visste att sanningen skulle komma ifatt henne, och det kändes pinsamt.

Sture Karlsson hade jagat henne länge. Hon hade blivit en mästare på att hålla sig undan, men det hade varit jobbigt. När arvet från hennes farbror hade dykt upp hade hon bestämt sig för att använda pengarna till att göra sig oskyldig på firman. Hon skulle ta sitt straff, och sedan få några bra år i slutet av livet.

Det hade inte blivit så. Britta hade kommit i hennes väg. Britta hade tjatat sig till det här identitetsbytet och hon hade fått vad hon förtjänade. Det var Minna helt på det klara med. Däremot ville hon fortfarande göra rätt för sig på firman. Det hade blivit en heders-sak. De hade alltid behandlat henne väl, och de förtjänade inte det här.

Så hon tömde alla konton som Britta nu förfogade över. Det var inga problem för Minna. Hon var väl bevandrad i datorns värld, och hon skulle med lätthet ha kunnat göra sig en förmögenhet genom att kapa andra människors konton. Det skulle hon aldrig göra. Minna var i grunden en hederlig människa.

Till sist hade hon betalat in skulden till firman med en ordentlig kompensation. Äntligen hade hon fått göra rätt för sig. Det kändes bra.

När hon slutligen gav sig iväg i taxin mot flygplatsen i Sundsvall hade Minna känt sig så fri. För första gången på flera år hade hon sett på framtiden med tillförsikt. Den var plötsligt väldigt ljus.