Njut av livet
Idag skiner solen här i Emmaboda. Det är härligt. Thomas har semester. Han är i skogen med traktor och skogsvagn och kör ut stock. Denise är i skolan. Min lilla Elsa sover gott i stolen borta i hörnet. Det märks att det börjar bli vår. Hon är inte inne så ofta längre. Man får passa på att njuta av henne när man har chansen.
Idag var tanken att jag skulle skriva en novell till fredagens blogginlägg. Det går dåligt med det. Jag får just nu ingenting gjort.
Ibland måste det kanske få vara så. Vi har så mycket krav och så många måsten i våra liv. I bland behöver man stanna upp och tänka efter vad man egentligen vill göra, och lägga lite mer tid på det.
Jag tänker på när mina barn var små under nittiotalet. Jag hade alltid så mycket att göra, och mina barn fick ofta höra: ”Jag ska bara…”
Då tyckte jag att det var så viktigt att tvättkorgen var tom. Att maten stod på bordet vid en bestämd tidpunkt, och att det fanns kakor i frysen om någon spontant skulle dyka upp. Jag lyckades sällan, men det var min absoluta ambition.
Men när jag tänker tillbaka på den här tiden, så är det inte mina tvättade kläder, mina hembakade kakor eller mina middagar som jag minns.
Istället tänker jag med glädje på de gånger när barnen och jag gjorde en fikakorg med en sagobok i och gick till sjön. När vi åkte ut till Ungskär utan ett enda måste, eller när vi låg i sängen och jag läste sagor och sjöng för dem.
Det var det som var det viktiga i livet. Det förstod jag inte då.
Jag har lärt mig så mycket med åren. Jag har lärt mig vad som betyder något och vad som är högst oviktigt. Jag har en helt annan prioritering idag än när jag var ung. Känner jag inte för att städa en dag så sätter jag mig på altanen med en bra bok. Skiner solen går jag ut och njuter av värmen. Om jag är trött på att laga mat så beställer vi en pizza. Det händer inte så ofta, men det finns inte längre någon prestige hos mig. Jag kan stå för att jag är mänsklig, och för att jag är trött ibland. Det kunde jag inte när jag var ung.
Jag kan så väl känna igen mig i mina vuxna döttrar. Två av dem är mitt uppe i småbarnsåren, och båda är lika engagerade i sina familjer. De bakar, och de fixar i trädgården. De går på föräldramöten, och på aktiviteter med barnen. De är mitt uppe i livet.
Jag hoppas och tror, att de tar vara på de här åren. De är så viktiga, och de kommer aldrig tillbaka. En dag kommer även mina tjejer att se tillbaka på den här tiden med ett visst vemod. Jag hoppas då att de kan känna att de har prioriterat rätt saker.
Nu är klockan mycket. Thomas är på väg hem från skogen, och Denise kommer snart från träningen. Det är dags att börja med middagen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid