När det brann bakom vår vedspis

I början av nittiotalet var elledningarna i Torhamn fortfarande luftburna. Det blåste en hel del och träden föll över ledningarna. Det var ofta strömavbrott under den mörka årstiden.

Vi hade tre barn på den tiden. Marie 9 år, Martina 2 år, och lilla Matilda som var 6 månader gammal.

Det var besvärligt att klara vardagen med ständiga strömavbrott. Huset blev snabbt utkylt, och det var svårt att laga mat till de små.

Till slut tröttnade vi och köpte en vedspis. Den skulle hjälpa oss med både värme och mat vid de här tillfällena.

Vedspisen installerades enligt konstens alla regler. Eftersom det var en trävägg bakom där spisen skulle stå, satte vi dit en form av skiva som skulle skydda väggen från värme.

Det var en fantastisk känsla när vi eldade i den där spisen första gången. Den spred en härlig värme och vi var så nöjda.

Några dagar senare var jag och barnen och fikade hos en av mina svägerskor. Vi brukade träffas ganska ofta, och vi hade alltid mycket att prata om, Gunilla och jag.

När jag kom hem igen insåg jag förvånat att hela huset var alldeles rökfyllt. Jag tyckte det var konstigt. Men sotaren hade sagt till mig att om det rök in så skulle jag stoppa tidningspapper i en lucka i källaren och tända på. Det hade med draget att göra.

Så här i efterhand kan jag inte fatta hur dum jag var. Det var hög tid för mig att lämna huset, men istället väntade jag på att tidningspappret i källaren skulle åtgärda problemet. Så jag la Martina som hade somnat i sovrummet, medan jag lagade en portion mat till Matilda. Där satt vi i all denna rök.

Då hörde jag ett konstigt ljud som jag inte kände igen. Det kom från väggen bakom spisen. Plötsligt sprack det upp en spricka i väggen. Då blev jag rädd. Då som först förstod jag att det här inte var som det skulle.

Jag skickade iväg Marie med sina småsyskon in till grannen. Jag ringde Loffe på jobbet, och sedan ringde jag brandkåren. De var snabbt på plats.

Allt var kaos. Brandmännen frågade om jag hade något av värde i huset, som de skulle bära ut. Väggen bakom vedspisen hade självantänt, och de var oroliga för att branden skulle ta sig i trossbotten. Då skulle huset snabbt vara övertänt.

Inne i huset hade jag lådor med foton och filmer på barnen. Jag hade minnessaker som betydde mycket, och en del smycken som var värdefulla. Själv hade jag fått med mig ut en bankbok, och ett skolfoto på min bror.

Jag kunde inte tänka. Det var kaos inombords, och ingenting fungerade. Jag hade inte en aning.

En sak som jag förundrades över vid det här tillfället, var alla dessa främmande människor som plötsligt fanns i vår trädgård. Där var folk från dagstidningarna, men också en massa privatpersoner som jag inte kände. En främmande man var på väg upp för trappan, men blev stoppad av en brandman. Jag vet inte hur han tänkte. Skulle han ha gått in i vårt hus?

Jag funderade mycket på det efteråt. På något sätt slutade alla normala regler att gälla, och vår tomt var plötsligt en allmän plats. Det fanns ingen hänsyn, och det var ingen förutom brandmännen som frågade hur vi mådde. Det är märkligt.

Allt gick bra. Brandmännen gjorde ett fantastiskt jobb, och huset klarade sig. Barnen och jag fick åka en runda in till sjukhuset, men det var ingen fara med oss.  

Vi fick bo hos mina föräldrar några nätter, innan vi kunde återvända hem. Det tog ytterligare ett antal månader med olika hantverkare, innan huset var som förut igen.

Vi blev väldigt positivt bemötta av vårt försäkringsbolag. Mannen vi träffade därifrån var både förstående och trevlig. Ingenting var omöjligt, och lite knepiga situationer som uppkom löste han. Själva kunde vi koncentrera oss på att lägga det här bakom oss.

Dagen efter branden kom den sotare som hade godkänt installationen av vedspisen. Han var väldigt påverkad av det som hade hänt. Sotaren hade inte gjort något fel. Vi hade installerat vedspisen efter de regler som gällde, och det var det han hade godkänt. Efteråt ändrade man reglerna och kravet är i dag att väggen bakom en eldstad ska vara murad.

Martinas tofflor stod på yttertrappan, och jag kommer så väl ihåg när sotaren rörd sa: ”De där små tofflorna hade kunnat vara tomma idag.”

Jag tyckte det var så fint av honom att komma.

Det här tillfället ligger nu långt bak i tiden. Vad jag tog med mig av detta var omtanken från försäkringsbolaget. Värmen från sotaren. Respektlösheten från allmänheten, och framför allt att det är helt omöjligt att tänka klart i en sådan här situation. Sedan den dagen har jag allt av värde i en speciell låda. Jag hoppas bara att jag har sinnesnärvaro nog att få den med mig ut om det skulle hända igen.

Ha en härlig kväll! /Ingrid