Mormors bröd

Idag har det varit en strålande sommardag. Solen har gassat, och jag mår så gott i det.

I eftermiddag stannade jag till på Maxi, innan jag körde ut till husvagnen. Det viktigaste för två dagar i paradiset skulle inhandlas. Jag stod där vid bröddisken och valde, när jag plötsligt kom att tänka på mormor.

Min mormor bakade allt bröd i sitt hushåll. Hon hade en surdeg som hon matade, och hennes bröd var fantastiskt. Jag kan fortfarande i minnet känna smaken av det. Hur det luktade, och hur det ångade om det när hon tog ut det från den varma stenen.

Hon skar tunna skivor, som hon sedan bredde tjockt med smör på. I mormors värld var idealet att vara rund och välmående.
Hon förfasade sig över mig som på den tiden var liten och mager. Jag är helt säker på att hon skulle vara mycket nöjd om hon hade kunnat se mig idag.

Ibland fick jag vara med när hon hade storbak. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var spännande. Brödet bakade hon i en stor rymlig stenugn nere i brygghuset.

Degen knådade hon vant med en otrolig styrka. Det var ett hårt och tungt arbete, men min mormor var stark. Hon var van vid att ta i.

När jag vill kan jag se mormor framför mig. Hur hon med lätthet hanterade så mycket bröd på en gång. Med jämna mellanrum flyttade hon runt på kakorna inne i ugnen för att de skulle bli jämnt gräddade, samtidigt som hon hela tiden pratade med mig.

Som barn var det så självklart. Som vuxen inser jag vilket hantverk det var.

Mormor tyckte om att prata, och hon pratade alltid med mig som till en vuxen. Det tyckte jag om.

På kvällarna när hon lagade mat, brukade jag sitta på en pinnstol i köket. Då berättade hon om alla nyheter som hon hade hört på radion. Hon pratade om hur det hade varit att vara ung i början på seklet, och hur hon hade dansat till ett dragspel i ett gathörn.

Mormor hade inte så många att prata med, och jag tror att det var därför hon pratade så mycket med mig. Tänk om jag medan jag hade chansen hade tagit tillvara hennes skattkista av historier. Det sörjer jag idag. Jag minns fragment, men alldeles för lite.

Det är väl så det är. Livet rusar på och man tar sig inte den tiden. Det är synd. Min mormor var en fantastisk kvinna, och jag tänker ofta på henne. I mitt minne är hon lika levande nu som hon var när hon arbetade med sina brödkakor.

Thomas är färdig med förtältet. Vi ska steka några hamburgare, och äta ute. Vi har inga bord på plats än, men det går bra ändå.
Ni får ha en härlig kväll! / Ingrid