Mormor, telefonen och jag.

Halv fem sitter jag här uppkrupen i min sköna soffa. Familjen sover gott, och Elsa är fortfarande ute. Det ryker från kaffekoppen på fönsterbrädan, och livet känns just nu ganska gott.

Det första jag gör när jag kommer ner på morgonen är att öppna upp min mobil. Där kollar jag lite nyheter, och tar en snabbis på Facebook. Jag går in på mejlen, och jag ser om någon, och i så fall vem har ringt. Jag har koll på livet.

Min mormor var född 1898. Hon var 64 år när jag föddes 1962. Under hela sitt vuxna liv levde och arbetade hon på en gård, tillsammans med morfar och två vuxna söner.

På gården fanns det på den tiden ett kontor, där morfar skötte gårdens papper. På skrivbordet låg en vacker brevkniv som han öppnade posten med, och där stod också en gammal svart bakelittelefon.

Jag minns så väl den där telefonen. Framför allt så minns jag när det ringde i den.

När jag vill kan jag se mormor, hur hon skyndade sig in i rummet för att svara. Framför skrivbordet stannade hon alltid upp. Hon tog av sig sitt förkläde och la det på en stol vid sidan om. Med händerna slätade hon till håret över hårnätet, innan hon andäktigt drog ut kontorsstolen. Hennes ögon lyste av förväntan. Hon satte sig väl tillrätta, harklade sig och svarade högtidligt med sitt telefonnummer.

Mormor hade ingen aning om vem som fanns i andra änden av luren. För henne var det ett spännande äventyr varje gång telefonen ringde. Hennes värld var inte lika stor som min. Hon hade inte samma koll.

Jag är 56 år, och jag känner mig inte så gammal. Men när jag tänker tillbaka, så inser jag hur världen har förändrats under de här åren.

Idag kräver vi mer än ett mobilsamtal, för att vi ska tycka att livet är spännande. Vi reser runt jorden, och vi förverkligar oss själva. Vi har full kontroll på varandra via alla sociala medier, och det känns som en katastrof om vi glömmer mobilen hemma.

Vi är ständigt uppkopplade, och vi är ständigt tillgängliga. Jag läser min jobbmejl när det plingar till i mobilen. Inte spelar det någon roll om det är en helgdag, en kväll eller på min arbetstid. Om jag hör att jag får ett sms när jag sitter i ett möte och inte kan läsa det, känner jag mig stressad och funderar på om det har hänt något.

På sin gård tillbringade mormor den största delen av sitt liv. Höjdpunkterna för henne var när hon ibland tog cykeln de sex kilometerna ner till Jämjö för att handla. Förhoppningsvis träffade hon då på någon som hon kunde prata bort en stund med. Hon lyssnade på radion, och det hände att hon träffade någon av sina väninnor.

Detta var mormors liv, femtio år tillbaka. Det är lite spännande att fundera på, hur mina barnbarns liv kommer att se ut om femtio år framåt. Tanken svindlar. Allting går så fort, och världen snurrar på.

Det är spännande att reflektera, även om det också känns lite skrämmande.

Jag är sämst på korta inlägg! Hur jag än övar så blir det alltid längre än vad jag hade tänkt mig.

Nu är huset fullt av liv. Elsa har kommit in, och det börjar bli dags att ta tag i vardagen igen.

Ha en härlig dag! /Ingrid