Mormor, telefonen och jag.
Halv fem sitter jag här uppkrupen i min sköna soffa.
Familjen sover gott, och Elsa är fortfarande ute. Det ryker från kaffekoppen på
fönsterbrädan, och livet känns just nu ganska gott.
Det första jag gör när jag kommer ner på morgonen är att
öppna upp min mobil. Där kollar jag lite nyheter, och tar en snabbis på
Facebook. Jag går in på mejlen, och jag ser om någon, och i så fall vem har
ringt. Jag har koll på livet.
Min mormor var född 1898. Hon var 64 år när jag föddes 1962.
Under hela sitt vuxna liv levde och arbetade hon på en gård, tillsammans med morfar
och två vuxna söner.
På gården fanns det på den tiden ett kontor, där morfar skötte
gårdens papper. På skrivbordet låg en vacker brevkniv som han öppnade posten
med, och där stod också en gammal svart bakelittelefon.
Jag minns så väl den där telefonen. Framför allt så minns
jag när det ringde i den.
När jag vill kan jag se mormor, hur hon skyndade sig in i
rummet för att svara. Framför skrivbordet stannade hon alltid upp. Hon tog av
sig sitt förkläde och la det på en stol vid sidan om. Med händerna slätade hon
till håret över hårnätet, innan hon andäktigt drog ut kontorsstolen. Hennes
ögon lyste av förväntan. Hon satte sig väl tillrätta, harklade sig och svarade
högtidligt med sitt telefonnummer.
Mormor hade ingen aning om vem som fanns i andra änden av
luren. För henne var det ett spännande äventyr varje gång telefonen ringde.
Hennes värld var inte lika stor som min. Hon hade inte samma koll.
Jag är 56 år, och jag känner mig inte så gammal. Men när jag
tänker tillbaka, så inser jag hur världen har förändrats under de här åren.
Idag kräver vi mer än ett mobilsamtal, för att vi ska tycka
att livet är spännande. Vi reser runt jorden, och vi förverkligar oss själva.
Vi har full kontroll på varandra via alla sociala medier, och det känns som en
katastrof om vi glömmer mobilen hemma.
Vi är ständigt uppkopplade, och vi är ständigt tillgängliga.
Jag läser min jobbmejl när det plingar till i mobilen. Inte spelar det någon
roll om det är en helgdag, en kväll eller på min arbetstid. Om jag hör att jag
får ett sms när jag sitter i ett möte och inte kan läsa det, känner jag mig
stressad och funderar på om det har hänt något.
På sin gård tillbringade mormor den största delen av sitt
liv. Höjdpunkterna för henne var när hon ibland tog cykeln de sex kilometerna
ner till Jämjö för att handla. Förhoppningsvis träffade hon då på någon som hon
kunde prata bort en stund med. Hon lyssnade på radion, och det hände att hon
träffade någon av sina väninnor.
Detta var mormors liv, femtio år tillbaka. Det är lite spännande
att fundera på, hur mina barnbarns liv kommer att se ut om femtio år framåt.
Tanken svindlar. Allting går så fort, och världen snurrar på.
Det är spännande att reflektera, även om det också känns
lite skrämmande.
Jag är sämst på korta inlägg! Hur jag än övar så blir det
alltid längre än vad jag hade tänkt mig.
Nu är huset fullt av liv. Elsa har kommit in, och det börjar
bli dags att ta tag i vardagen igen.
Ha en härlig dag! /Ingrid