Mitt skriveri
Häromdagen fick jag ett meddelande på messenger, från en kvinna som jag har lärt känna genom jobbet.
Hon skrev och berättade att hon hade läst första avsnittet av min sommarroman i Hemmets veckotidning. Hon tyckte den var så bra, och hon såg redan fram emot nästa avsnitt.
Jag tyckte det var helt fantastiskt. Hela den dagen gick jag runt och bara log. Jag var så glad. Det betydde så mycket för mig.
Det är alltid lika fantastiskt att få se det man har slitit med på kammaren, publicerat i en tidning.
Mitt skrivande började 2002 då jag drabbades jag av borelia. På vårdcentralen i Jämjö satt jag i väntrummet och väntade på min tur. Jag bläddrade i en veckotidning, och fastnade i en novell.
Jag kommer ihåg det så väl. Jag tyckte inte att den var så bra. Plötsligt kom tanken för mig: ”Kan du få denna novell publicerad så kanske jag också kan”.
Efter att ha träffat läkaren och fått mitt penicillin gick jag hem till min kammare och satte mig framför datorn.
Det var inte så lätt i början. Jag kämpade hårt. Skrev om, och raderade. Tyckte aldrig att det blev bra nog.
Till slut fick jag ihop en julnovell som jag mejlade in till Gunilla Wall, fiktionchef på Hemmets veckotidning. Hon svarade efter bara några dagar att hon tyckte novellen var bra och att hon ville köpa den för Hemmets räkning.
Jag gick som i ett lyckorus. Jag kunde inte göra någonting. Jag som hade huset fullt av barn var helt handlingsförlamad. Det var ett stort ögonblick i mitt liv.
Jag har skrivit ett antal noveller efter det, framför allt till Hemmets veckotidning. I perioder har jag haft skrivkramp och inte fått fram någonting. Det har varit tungt.
Gunilla Wall har funnits med under hela min resa. Med facit i hand ser jag henne lite som min mentor.
Gunilla visade hela tiden på saker jag kunde förbättra. Hon lärde mig vad som var viktigt, och vad jag skulle tänka på. Hon kunde ge hård kritik ibland. Det lärde jag mig mest av.
Efter några år kände jag mig redo att skriva något längre. Gunilla tyckte det var dags. Hon poängterade starkt vikten av ”cliffhangers”, och betonade vad jag var tvungen att tänka på.
Min första roman i Hemmets veckotidning hette ”Orosmoln över Wieskär.” Enligt Gunilla är det fortfarande en av de mest populära romaner de har publicerat under 2000-talet. Galet märkligt.
För mig kommer den alltid att vara speciell. Jag var så stolt, och jag njöt av uppmärksamheten den förde med sig.
Det har kommit många fler efter den, men ingen har känts som den första.
Jag älskar att skriva. Det har jag alltid gjort. Jag kan försvinna in i min egen värld i flera timmar, medan karaktärerna lever sitt eget liv.
Ofta har jag en plan från början om vad jag ska skriva om, men det blir aldrig som jag har planerat. Det slutar alltid som en helt annorlunda historia än den jag hade tänkt. Det är häftigt.
Thomas brukar beskriva det som att jag befinner mig i en bubbla. Det är inte helt fel. Under de perioder jag skriver är jag frånvarande. Familjen suckar, och låter mig hållas. De är vana.
I morgon kommer Hemmets veckotidning ut i affärerna. Då ska jag köpa varsitt ex till barnen, och ett till mamma. Det gör jag alltid.
Nu ska jag sluta gotta mig. Festivalen Garden här i Göteborg väntar på oss!
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Hon skrev och berättade att hon hade läst första avsnittet av min sommarroman i Hemmets veckotidning. Hon tyckte den var så bra, och hon såg redan fram emot nästa avsnitt.
Jag tyckte det var helt fantastiskt. Hela den dagen gick jag runt och bara log. Jag var så glad. Det betydde så mycket för mig.
Det är alltid lika fantastiskt att få se det man har slitit med på kammaren, publicerat i en tidning.
Mitt skrivande började 2002 då jag drabbades jag av borelia. På vårdcentralen i Jämjö satt jag i väntrummet och väntade på min tur. Jag bläddrade i en veckotidning, och fastnade i en novell.
Jag kommer ihåg det så väl. Jag tyckte inte att den var så bra. Plötsligt kom tanken för mig: ”Kan du få denna novell publicerad så kanske jag också kan”.
Efter att ha träffat läkaren och fått mitt penicillin gick jag hem till min kammare och satte mig framför datorn.
Det var inte så lätt i början. Jag kämpade hårt. Skrev om, och raderade. Tyckte aldrig att det blev bra nog.
Till slut fick jag ihop en julnovell som jag mejlade in till Gunilla Wall, fiktionchef på Hemmets veckotidning. Hon svarade efter bara några dagar att hon tyckte novellen var bra och att hon ville köpa den för Hemmets räkning.
Jag gick som i ett lyckorus. Jag kunde inte göra någonting. Jag som hade huset fullt av barn var helt handlingsförlamad. Det var ett stort ögonblick i mitt liv.
Jag har skrivit ett antal noveller efter det, framför allt till Hemmets veckotidning. I perioder har jag haft skrivkramp och inte fått fram någonting. Det har varit tungt.
Gunilla Wall har funnits med under hela min resa. Med facit i hand ser jag henne lite som min mentor.
Gunilla visade hela tiden på saker jag kunde förbättra. Hon lärde mig vad som var viktigt, och vad jag skulle tänka på. Hon kunde ge hård kritik ibland. Det lärde jag mig mest av.
Efter några år kände jag mig redo att skriva något längre. Gunilla tyckte det var dags. Hon poängterade starkt vikten av ”cliffhangers”, och betonade vad jag var tvungen att tänka på.
Min första roman i Hemmets veckotidning hette ”Orosmoln över Wieskär.” Enligt Gunilla är det fortfarande en av de mest populära romaner de har publicerat under 2000-talet. Galet märkligt.
För mig kommer den alltid att vara speciell. Jag var så stolt, och jag njöt av uppmärksamheten den förde med sig.
Det har kommit många fler efter den, men ingen har känts som den första.
Jag älskar att skriva. Det har jag alltid gjort. Jag kan försvinna in i min egen värld i flera timmar, medan karaktärerna lever sitt eget liv.
Ofta har jag en plan från början om vad jag ska skriva om, men det blir aldrig som jag har planerat. Det slutar alltid som en helt annorlunda historia än den jag hade tänkt. Det är häftigt.
Thomas brukar beskriva det som att jag befinner mig i en bubbla. Det är inte helt fel. Under de perioder jag skriver är jag frånvarande. Familjen suckar, och låter mig hållas. De är vana.
I morgon kommer Hemmets veckotidning ut i affärerna. Då ska jag köpa varsitt ex till barnen, och ett till mamma. Det gör jag alltid.
Nu ska jag sluta gotta mig. Festivalen Garden här i Göteborg väntar på oss!
Ha en härlig kväll! / Ingrid