Mitt möte med Stina


Den här berättelsen har ingenting med mig att göra. Jag fick den berättad för mig för väldigt många år sedan. Jag har ändå valt att skriva den i jag-form, men de tankar och funderingar som är med är den personens som en gång delade med sig av det här. Även om det är längesedan det hände har jag gjort om delar av berättelsen för att ingen ska kunna känna igen sig själv eller någon annan.

 

Berättelsen om Stina och mig

Jag träffade Stina idag. Jag har inte sett henne på många år och det jag såg gjorde mig ledsen.  

Hennes gråa hår hängde i ovårdade testar runt hennes glåmiga trötta ansikte. Hennes blick var tom och glasartad. När vi möttes såg hon rätt igenom mig utan ett uns av igenkännande. Lätt framåtböjd gick hon gatan fram med små hasande steg.

Stina var kraftigt överviktig och hennes klädsel var i oordning. Hon verkade inte bry sig. Först kände jag inte igen henne. Det tog en stund innan jag med en klump i magen kunde placera henne i minnet.

Stina och jag var födda samma år. Jag vet egentligen inte riktigt hur eller när vi lärde känna varandra, men det känns som om jag har känt till henne i hela mitt liv. På gott och ont.

Stina kom som ett litet sladdbarn många år efter sina tre äldre bröder. Hon var så otroligt söt. När jag vill kan jag se henne framför mig med sina stora blå ögon inramade av svarta långa ögonfransar. Hennes långa ljusa lockar hängde över hennes alltid lika solbrända rygg.

Hennes föräldrar avgudade henne. För att inte tala om hennes bröder. Stina fick allt hon pekade på, och allt hon sa var rätt. Stina fick tidigt lära sig att hon var jordens medelpunkt. Hon var van hemifrån vid att få som hon ville.

Stinas föräldrar var enkla människor. Hennes pappa jobbade på båtvarvet i byn, och mamman var som de flesta andra mammor på landet hemma och tog hand om barn och hem.

De hade väntat så länge på den här lilla flickan. De tappade all känsla för rimlighet när det gällde henne. Stina var deras lilla prinsessa och hon stod skyhögt höjd över alla andra. De gjorde henne ingen tjänst. De rustade inte Stina för livet, men de förstod inte bättre. De gjorde det av kärlek.

Själv var jag ganska blyg som barn. Jag var liten och tanig och hade alltid komplex för mina stora fötter. På något sätt såg jag upp till Stina. Hon var så söt, och alltid så påhittig. Vi hade roligt ihop och vi lekte mycket tillsammans de där tidiga åren. Jag var van vid att lyda hemifrån, och jag hade inga problem med att följa Stina. Hon fick bestämma och jag rättade mig efter henne. Jag hade inte så höga krav, och jag var glad över att få vara med.

Stina var inte alltid så snäll. Hon gjorde ibland tokiga saker, men hon stod aldrig för något. Många var de gånger jag fick stå i skammen efter något som Stina hade gjort. Det räckte med att hon fällde en tår ur sina vackra ögon så smälte hennes föräldrar. De trodde alltid på henne. Mig var det ingen som trodde på och därför fick jag ta skulden så många gånger. Men snart var det glömt och vi fortsatte att vara vänner.

Sju år gamla började vi i den lilla byskolan i utkanten av byn. Vi cyklade dit om morgnarna, och på vintern när det var snö brukade vi få skjuts av mjölkskjutsen. Jag trivdes i skolan. Jag var vetgirig och full av upptäckarlust. Jag fick snabbt nya vänner, och framför allt så fick jag nya perspektiv.

Stina gjorde ingen succé bland kompisarna i skolan. Hennes attityd väckte ilska hos de andra barnen. De var inte ett dugg intresserade av att följa henne, och detta var en ny situation för Stina.

Under de första åren försökte hon med alla medel att ta kommandot över de andra. Hon var överlägsen och lite hånfull, laddad till tänderna med självförtroende. Men hon lyckades aldrig. Istället blev hon mer och mer utanför. Hon passade helt enkelt inte in. Stina hade aldrig fått lära sig den sociala koden. Orden respekt, kompromiss och tillit, var ord som hon inte kände till.

Själv började jag med tiden också att se Stina med nya ögon. Jag började ifrågasätta henne. Jag kunde se hur egoistiskt hon betedde sig. Tyvärr förstod jag inte att det inte var hennes fel. Hon visste helt enkelt inget annat om.

Barn tar ibland saker och ting i egna händer. Och det brukar inte bli så bra. Stina blev med åren utsatt för en del mobbing.

Pojkarna i klassen jagade henne en gång med en spindel och jag minns hur hon skrek i panik. Jag visste att Stina var hysteriskt rädd för spindlar. Det kändes inte så bra, men jag gjorde ingenting för att hjälpa henne. Dagen efter kom hennes föräldrar till skolan. Pojkarna fick be om ursäkt. Man ska komma ihåg att det här var en annan tid. Eleverna hade stor respekt för läraren och man gjorde som han sa.

Men mobbningen fortsatte ett tag till i det tysta. Den blev mer sofistikerad, och svår att sätta ord på. Det var små nedsättande antydningar. En hård knuff av misstag, och ett allt större utanförskap. Stina var allmänt känd för att ljuga till sin fördel, och det låg henne i fatet. Hon hade svårt att få läraren att tro på henne. Men med tiden fick hon vara ifred. Hon gick för sig själv och hon försökte inte längre ta någon plats.

Stina och jag träffades fortfarande en del på fritiden. Det var inte längre detsamma. Jag ifrågasatte hennes nycker och påståenden och jag hävdade alltmer min egen åsikt. Det var svårt för Stina, det vet jag. Hon hade fullständigt tappat fotfästet, och ingenting var längre som hon var van vid. Hon hade gått från att var en dyrkad prinsessa som alltid fick som hon ville, till en tonåring som ingen förutom familjen ville veta av. Det måste ha varit hårt för henne.

Sexton år gammal träffade jag Henry på en dans i folkparken i grannbyn. Det var en härlig sommarkväll. Henry följde mig till min cykel när kvällen var slut och vi bestämde att snart träffas igen. Jag cyklade hem som i ett rus. Jag var så uppfylld av detta stora som hade hänt. Inte en blund sov jag den natten. Jag kan fortfarande komma ihåg hur lycklig jag kände mig.

Dagen efter berättade jag allt för Stina. Det bubblade ur mig, och jag kunde inte prata om något annat. Stina fnös. Hon tyckte jag var löjlig, och hon var inte ett dugg intresserad av att lyssna på mitt dravel. Snopen gick jag hem igen med alla mina känslor.

Jag levde i ett lyckorus den sommaren. Jag var så kär i min Henry, och vi träffades så fort vi hade tillfälle. Stina klagade. Hon tyckte att jag var en dålig kompis, och inte förstod hon vad jag kunde se hos Henry. Stina tyckte att han var både ful och tråkig. Jag visste hurdan hon var och jag lyssnade inte på henne.

Trots att jag med tiden hade lärt mig att säga ifrån, så hade Stina fortfarande en viss makt över mig. Det retade henne att jag inte tog till mig det hon sa. Men Stina var inte den som var den. Hon löste det på sitt sätt.

En dag i slutet av sommaren kom inte Henry till vår vanliga mötesplats som vi hade bestämt. Det förbryllade mig, och jag blev rädd att någonting hade hänt. Henry var alltid så punktlig. Jag tog mod till mig och cyklade hem till honom.

Högröd i ansiktet stammade Henry fram att han inte längre hade några känslor för mig. Han var märkbart besvärad, och när jag pressade honom erkände han att han hade träffat en annan.

På något sätt tog jag mig hem. Jag grät hela vägen. Helt otröstlig var jag. Övertygad om att jag aldrig skulle komma över det. Jag var sexton år.

Byn var liten och ryktena gick snabbt mellan husen. Snart visste alla om att Henry hade lämnat mig för Stinas skull. Jag vägrade att tro på det. Stina var som hon var, men hon skulle aldrig göra så mot mig. Aldrig.

Jag konfronterade henne en tidig höstdag. När jag vill kan jag se henne framför mig. Hur hon nedlåtande och nonchalant konstaterade att hon hade haft helt rätt beträffande Henry. Jag kunde få tillbaka honom igen om jag ville. Stina hade redan tröttnat.

Jag kommer ihåg att jag bara tittade på henne. Det var så svårt att ta in det hon sa. När orden väl sjönk in så vände jag mig om och gick därifrån.

Jag vet att Stina bara ville sätta mig på plats. Hon var aldrig intresserad av Henry. Hon ville bara visa för mig vem som var nummer ett. Jag tror aldrig att hon förstod hur illa jag tog det, och jag tror att hon hade handlat annorlunda om hon hade förstått vad det skulle få för konsekvenser. Stina hade bara mig. Och utan mig hade hon ingen utanför familjen.

Den hösten fick jag ett jobb i en affär inne i den närliggande staden. Jag flyttade med glädje och jag har aldrig ångrat mig. Stina skrev några brev i början, men jag svarade aldrig. Jag ville inte längre ha något att göra med henne. Den känslan skulle hålla i sig.

Det gick ingen nöd på mig. Jag trivdes i staden och jag kom snart över min brustna kärlek. Jag träffade så småningom Göran, och vi har levt många bra år tillsammans. Vi har delat det mesta, och vi har fått fyra underbara döttrar. Idag har vi dessutom flera barnbarn som förgyller tillvaron.

Jag vet genom mina föräldrar att Stina fick ett ensamt liv. Hon förblev utanför, utan att förstå hur hon skulle göra för att bli accepterad.

Stina blev kvar hemma. Hon levde med sina föräldrar fram till deras död för några år sedan. Någon sa att hon tog deras död så hårt att hon blev psykiskt sjuk.

När jag kommer hem laddar jag kaffebryggaren och sjunker ner vid köksbordet. Jag är tagen av mitt möte med Stina. Jag kan inte sluta tänka på henne. Minnena flödar, och det gör ont att inse vad det har blivit av henne. Hur illa hon har farit. Ingenting av hennes vackra yttre finns kvar.

Jag är säker på att hennes familj alltid hade hennes bästa för ögonen. De ville henne så väl, men de stjälpte henne i all sin välvilja.

Det viktigaste vi gör är att fostra våra barn. Vi behöver rusta dem för verkligheten. Barn måste få lära sig att ge och ta, och vi måste lära dem hänsyn och respekt. Kanske hade Stina aldrig någon chans. Och kanske dömde vi henne för hårt. Kanske hade vi alla runt omkring ett ansvar att för att hjälpa henne att hitta en plats i det sociala umgänget. Men vi var bara barn. Vi förstod inte.

I dag är det för sent.

För Stina finns det inte längre någon väg tillbaka.

Ha en härlig kväll! / Ingrid