Mitt möte med Hjördis

Vilken härlig morgon! Solen skiner redan här i Emmaboda. Jag sitter uppkrupen i soffan, medan jag väntar på att jag ska ge mig iväg. Elsa sover som vanligt i sin fåtölj. Hon är en mästare på att sova den katten.

Jag längtar efter sommaren. Det är min bästa årstid. Värmen och ljuset ger mig så mycket energi.  

Idag funderar jag lite på människor. Ibland möter vi personer som vi tar med oss i minnet. Det kan vara korta möten, som på något sätt ändå stannar kvar.

För många år sedan köpte Thomas och jag en husbil. Det var så roligt. Vi var så exalterade över det här, och redan samma helg gav vi oss ut på vårt första äventyr.

Solen sken, och det var en härlig sommardag. Vi satt och småpratade medan bilen rullade fram. Vi var båda rörande överens om att campinglivet inte var något för oss. Vi ville hitta en avskild plats, och det enda kravet vi ställde var att det skulle ligga vid havet.  

Några timmar senare hittade vi så till slut en liten avtagsväg där vi körde in. Vi körde sakta. Efter en stund var vi framme vid havet. Det var ett fantastiskt ställe. Vid havskanten fanns en brygga, och vid den låg en liten roddbåt förtöjd. Det var lummigt, och vi kunde njuta av både sol och skugga. Platsen var idyllisk, och vi var lyriska.

En bit bort stod en husvagn parkerad. Framför husvagnen upptäckte vi snart ett äldre par som stod och stirrade fientligt bort mot vårt håll. Kvinnan hade händerna i sidan, och det kändes plötsligt inte alls så bra. Vi försökte att inte bry oss om det. Vi parkerade, och Thomas plockade ut våra trädgårdsmöbler.

Jag stod inne i husbilen och gjorde sallad till det grillade köttet när Thomas kom in. Han skakade olustigt på sig. ”Jag tror vi ska köra” sa han. ”Vi hittar ett annat ställe.”

Nu hade det äldre paret demonstrativt gått förbi Thomas, och slängt arga blickar på honom. Det var uppenbart att de ville ha den här platsen för sig själva.

Men jag var trött. Jag hade ingen lust alls att ge mig iväg.

Jag gjorde färdig min sallad medan jag funderade. Så bestämde jag mig för att gå bort till paret och prata med dem. Thomas tyckte att jag var helt galen. Han ville bara därifrån.

Sagt och gjort. Jag travade bestämt bort till husvagnen och log mot paret. Jag sträckte fram handen och presenterade mig. Jag berömde platsen, och frågade om det var okej för dem att vi stannade över natten. Vad skulle de svara på det? De kunde inte gärna neka oss. Allemansrätten gällde för oss som för dem.

Sedan berömde jag deras lilla hund som verkligen var fin. Jag frågade intresserat om honom, och efterhand tinade paret upp. Kvinnan som hade presenterat sig som Hjördis blev väldigt pratsam. Hon tog fram och bjöd på sockerkaka, och hon visade sig vara mycket trevlig.

Jag tror att det här paret i mångas ögon var väldigt speciella. De hade båda taggarna utåt, och de hade säkert skrämt bort andra campare tidigare genom sitt agerande.

Ibland behöver man se bakom det där skalet som människor gömmer sig bakom. Det behövs oftast inte så mycket. Några vänliga ord och ett leende kan man komma långt med.

När Thomas och jag dagen efter körde hemåt igen, stod Hjördis med sin lilla hund i famnen och vinkade. Det kändes så bra.

Jag tänker på dem ibland. Funderar på vad de hade varit med om som hade gjort dem så fientliga. Jag tror alltid att det ligger någonting bakom, och att alla människor i grunden har något gott i sig. Men jag hoppas att de har det bra, och att de snart får njuta i sin husvagn igen.

Ha en härlig dag! /Ingrid