Mitt livs första dag som arbetslös
Idag är det min första officiella dag som arbetslös. Den första i mitt liv. Jag har aldrig tidigare stått utan anställning. Det blir inte så långvarigt, men det känns lite märkligt.
Fram till i går har jag haft semester. Nu är den över. Min tid på Funktionsstödsförvaltningen är förbi. Nästan sjutton år lägger jag bakom mig, för att nu gå vidare. Det känns väldigt spännande, men också lite skrämmande.
Jag ser fram emot att börja mitt nya arbete på Rehabkliniken på Blekingesjukhuset i Karlshamn i höst, men det är med ett visst vemod jag lämnar det gamla. För mindre än ett år sedan var jag helt övertygad om att jag skulle bli kvar i specialistteamet fram till min pension.
Saker och ting förändras. Ibland händer det något som vi inte har räknat med, och det blir plötsligt nödvändigt att fatta nya beslut. Bestämma sig. Kanske är det meningen. Kanske var det dags för mig att ta nästa steg.
Susanne och Annika är mina två närmaste kollegor. Trots att de båda är mycket yngre än jag, har de med åren blivit två av mina allra närmaste vänner.
Vi har jobbat ihop i så många år och det känns märkligt att det inte kommer att vara så längre. Jag kommer att sakna dem.
Vi har pratat om allt. Vi har delat både sorg och glädje under de här åren, och det som de inte vet om mig är inte värt att veta.
När jag har haft det tufft i något ärende, har de alltid funnits där. De har gett mig nya infallsvinklar, och lyft på alla stenar för att hitta en lösning. Tillsammans har vi alltid lyckats.
De är så otroligt fina. Även om vi kommer att hålla kontakten, så kommer jag att sakna den här vardagliga samhörigheten. Sakna Annikas och mina härliga diskussioner om de mest märkliga ting. Våra härliga skratt, Susannes otroliga rättframhet, och allt vi har varit med om.
Som när Annika och jag skulle hämta en kommunbil på en verkstad i Växjö. Vi körde upp med en annan bil, lagom till lunch. Vi parkerade, och gick och åt på ett mysigt ställe. När vi var färdiga kunde vi inte för vårt liv hitta bilen. Vi skrattar så gott åt det idag. Det var på något sätt så typiskt oss.
Jag tar så många minnen med mig. Många glada skratt lämnar ett eko, och jag kommer förmodligen att småle många gånger när jag kommer på något vi har sagt eller gjort.
Både Susanne och Annika har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Jag hoppas att jag på något sätt får ha dem kvar länge. Att vi hittar nya vägar, och att vi tillsammans gör det bästa vi kan för att hålla kontakten. Finaste ni.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Fram till i går har jag haft semester. Nu är den över. Min tid på Funktionsstödsförvaltningen är förbi. Nästan sjutton år lägger jag bakom mig, för att nu gå vidare. Det känns väldigt spännande, men också lite skrämmande.
Jag ser fram emot att börja mitt nya arbete på Rehabkliniken på Blekingesjukhuset i Karlshamn i höst, men det är med ett visst vemod jag lämnar det gamla. För mindre än ett år sedan var jag helt övertygad om att jag skulle bli kvar i specialistteamet fram till min pension.
Saker och ting förändras. Ibland händer det något som vi inte har räknat med, och det blir plötsligt nödvändigt att fatta nya beslut. Bestämma sig. Kanske är det meningen. Kanske var det dags för mig att ta nästa steg.
Susanne och Annika är mina två närmaste kollegor. Trots att de båda är mycket yngre än jag, har de med åren blivit två av mina allra närmaste vänner.
Vi har jobbat ihop i så många år och det känns märkligt att det inte kommer att vara så längre. Jag kommer att sakna dem.
Vi har pratat om allt. Vi har delat både sorg och glädje under de här åren, och det som de inte vet om mig är inte värt att veta.
När jag har haft det tufft i något ärende, har de alltid funnits där. De har gett mig nya infallsvinklar, och lyft på alla stenar för att hitta en lösning. Tillsammans har vi alltid lyckats.
De är så otroligt fina. Även om vi kommer att hålla kontakten, så kommer jag att sakna den här vardagliga samhörigheten. Sakna Annikas och mina härliga diskussioner om de mest märkliga ting. Våra härliga skratt, Susannes otroliga rättframhet, och allt vi har varit med om.
Som när Annika och jag skulle hämta en kommunbil på en verkstad i Växjö. Vi körde upp med en annan bil, lagom till lunch. Vi parkerade, och gick och åt på ett mysigt ställe. När vi var färdiga kunde vi inte för vårt liv hitta bilen. Vi skrattar så gott åt det idag. Det var på något sätt så typiskt oss.
Jag tar så många minnen med mig. Många glada skratt lämnar ett eko, och jag kommer förmodligen att småle många gånger när jag kommer på något vi har sagt eller gjort.
Både Susanne och Annika har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Jag hoppas att jag på något sätt får ha dem kvar länge. Att vi hittar nya vägar, och att vi tillsammans gör det bästa vi kan för att hålla kontakten. Finaste ni.
Ha en härlig dag! / Ingrid