Mitt gamla Galgamarken
Det här inlägget skrev jag i fredags kväll. Jag var just då väldigt uppfylld av mitt gamla Galgamarken. Här kommer det:
När jag skriver detta sitter jag i bilen nere i hamnen i Karlskrona och väntar på att Thomas ska ringa. Han är på sommarfest med sitt jobb, och jag är chaufför.
Nere vid kajen står folk och fiskar sill. Det ser så trevligt ut.
Tjejerna och jag har varit inne i centrum och tittat på studenterna som har bal i kväll. Det har varit mäktigt. De är så unga och tillitsfulla. De har hela livet framför sig.
Efteråt avböjde jag att följa med ut till Torhamn. Jag köpte en glass och satte mig på en parkbänk i skuggan. Det var varmt. Glassen svalkade och vinden fläktade. Det var skönt.
Jag har skrivit och funderat mycket på mina tidiga år på Galgamarken under den här tiden jag har bloggat. När glassen var uppäten bestämde jag mig därför för att åka ut en runda, och se hur där såg ut idag. Det var längesedan jag var där.
Det är mycket som är förändrat. Konsumaffären där jag som femåring köpte cigaretter till mamma är borta. Lill-Tures, tobaksaffären där min syster försökte köpa smågodis för en hundralapp, är idag ett minne blott. Lekparken där vi tillbringade så mycket tid är idag täckt med skog. Isbanan nere vid monsunen är borta.
Huset där vi bodde är idag täckt med tegel. Lägenheten är mycket större, och balkongen är inglasad. Men fönstret där vi stod utanför och skrek på mamma finns kvar. Där blev jag stående en stund.
Berget som när jag var barn var så högt, är idag en stor sten. Mina perspektiv har förändrats.
Det är märkligt. När jag ser stenen med en spricka i där vi lekte affär, kan jag fortfarande i minnet förnimma en doft av smutsiga fingrar och vått gräs.
Trots att det snart har passerat femtio år sedan jag lämnade Galgamarken finns där så många minnen inpräntade i hus, sten och mark. Så mycket glädje och så mycket harmoni. Förväntan, och frihet från ansvar.
Nu skymmer det utanför bilfönstret. Thomas har ringt och vill bli hämtad. Det är dags att åka hem.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
När jag skriver detta sitter jag i bilen nere i hamnen i Karlskrona och väntar på att Thomas ska ringa. Han är på sommarfest med sitt jobb, och jag är chaufför.
Nere vid kajen står folk och fiskar sill. Det ser så trevligt ut.
Tjejerna och jag har varit inne i centrum och tittat på studenterna som har bal i kväll. Det har varit mäktigt. De är så unga och tillitsfulla. De har hela livet framför sig.
Efteråt avböjde jag att följa med ut till Torhamn. Jag köpte en glass och satte mig på en parkbänk i skuggan. Det var varmt. Glassen svalkade och vinden fläktade. Det var skönt.
Jag har skrivit och funderat mycket på mina tidiga år på Galgamarken under den här tiden jag har bloggat. När glassen var uppäten bestämde jag mig därför för att åka ut en runda, och se hur där såg ut idag. Det var längesedan jag var där.
Det är mycket som är förändrat. Konsumaffären där jag som femåring köpte cigaretter till mamma är borta. Lill-Tures, tobaksaffären där min syster försökte köpa smågodis för en hundralapp, är idag ett minne blott. Lekparken där vi tillbringade så mycket tid är idag täckt med skog. Isbanan nere vid monsunen är borta.
Huset där vi bodde är idag täckt med tegel. Lägenheten är mycket större, och balkongen är inglasad. Men fönstret där vi stod utanför och skrek på mamma finns kvar. Där blev jag stående en stund.
Berget som när jag var barn var så högt, är idag en stor sten. Mina perspektiv har förändrats.
Det är märkligt. När jag ser stenen med en spricka i där vi lekte affär, kan jag fortfarande i minnet förnimma en doft av smutsiga fingrar och vått gräs.
Trots att det snart har passerat femtio år sedan jag lämnade Galgamarken finns där så många minnen inpräntade i hus, sten och mark. Så mycket glädje och så mycket harmoni. Förväntan, och frihet från ansvar.
Nu skymmer det utanför bilfönstret. Thomas har ringt och vill bli hämtad. Det är dags att åka hem.
Ha en härlig kväll! / Ingrid