Mitt Björkenäs
Lördag igen. Vi är på plats i paradiset, och bara det får mig att må bra. Idag ska Thomas hjälpa mamma att tvätta ena gaveln på huset, så vi kan måla det i sommar. Det behövs. Havet går hårt åt färgen.
Min plan är att vi efter det ska hinna lägga ett trädäck, som vi kan ha inne i förtältet. Förra året hade vi en plastmatta på golvet, men det var inte helt lyckat.
Vi får se om det hinns med. Huvudsaken är att jag får vara här.
Björkenäs ser väldigt annorlunda ut idag, mot hur det gjorde när jag var barn. Idag är det en liten sovande by. Då var det ett levande samhälle.
Hundra meter från vår gård låg på den tiden Elmers affär. Elmer var en trevlig äldre man, som kände alla. Han sålde allt i sin lilla butik. Förutom matvaror kunde man där hitta leksaker, presentartiklar, husgeråd och cykeldäck. Råttgift, skruvar och allt annat man kunde tänkas behöva.
I evigheter kunde man gå runt och bara titta på allt som fanns. Åtskilliga julklappar och födelsedagspresenter under de första åren inhandlades i Elmers affär. Förutom allt lördagsgodis, och alla veckopengar som spenderades här.
Elmer hade också ett kylrum i anslutning till sin affär. Där hyrde byns invånare frysfack, där man frös ner det man behövde. Det var ganska ovanligt med en egen frys på den tiden.
Det var en häftig känsla att få följa med bort till detta iskalla rum. Särskilt på sommaren när kontrasten mot utomhustemperaturen var enorm.
Mitt emot affären låg kvarnen. Där huserade Nisse, som hanterade mjölsäckarna med lätthet. Min far var ofta borta hos Nisse och malde mjöl till foder, och det var alltid lika spännande att få följa med.
Jag kommer ihåg att det fanns en öppen lucka i golvet, som gick genom flera våningar. Det var en hissnande känsla att stå högst upp i kvarnen och titta ner. Aldrig tror jag att jag någon annanstans har blivit så förmanad att ta det försiktigt, som just där.
Bensinmacken var Välbesökt. På den tiden var det också en cykelverkstad, som Kalle stod för. Kalles son Tomas gick i min klass under hela skoltiden, och det hände att Kalle stack till oss en glass ibland.
Björkenäs camping var på somrarna en central del av mitt liv. Som ung var det spännande med alla snygga pojkar, som bodde runt om i husvagnar och tält. I den lilla kiosken inne på området köpte vi glass, och i timmar hoppade vi från badbryggan nere vid vattnet.
På campingen fanns också ett litet café, där vi ungdomar hängde. I en hörna stod två flipperspel, och en jukebox. De användes flitigt.
Det är otroligt hur minnena väller över mig när jag skriver. Det har gått så många år, men ändå känns allting så levande igen.
Sommartid var det dans nere på Lanternan, som festplatsen på campingen hette.
Innan jag blev tillräckligt gammal för att själv få gå dit, brukade vi i familjen sitta på stentrappan utanför vårt hus på lördagskvällarna och lyssna på musiken. Vi pratade och skrattade. Det kändes så mysigt i magen. Det var vårt lördagsnöje, och ett fint minne.
Under mina ungdomsår tillbringade jag åtskilliga kvällar nere på Lanternan. Vi ungdomar hade sällan några pengar, och stod oftast utanför stängslet och hängde. Vi hade lika roligt där. Halv tolv släppte de inträdet fritt. Då fick vi gå in och dansa en halvtimme.
Ofta fanns det någon utvald man hade span på, och det var mycket pirr i magen. Det var en spännande tid. Underbar att se tillbaka på.
Idag är festplatsen nerlagd. En campingförening driver campingen i en lite mindre skala. Bensinmacken är nu en bilverkstad, och Elmers affär är nerlagd liksom kvarnen. Alla de gamla är borta, och byn känns idag så tyst. Det spelar ingen roll.
Det är mitt Björkenäs. Mitt barndomshem. Trots att allt är så förändrat, finns det ingen plats på jorden där jag känner mig mer hemma än just här.
Min plan är att vi efter det ska hinna lägga ett trädäck, som vi kan ha inne i förtältet. Förra året hade vi en plastmatta på golvet, men det var inte helt lyckat.
Vi får se om det hinns med. Huvudsaken är att jag får vara här.
Björkenäs ser väldigt annorlunda ut idag, mot hur det gjorde när jag var barn. Idag är det en liten sovande by. Då var det ett levande samhälle.
Hundra meter från vår gård låg på den tiden Elmers affär. Elmer var en trevlig äldre man, som kände alla. Han sålde allt i sin lilla butik. Förutom matvaror kunde man där hitta leksaker, presentartiklar, husgeråd och cykeldäck. Råttgift, skruvar och allt annat man kunde tänkas behöva.
I evigheter kunde man gå runt och bara titta på allt som fanns. Åtskilliga julklappar och födelsedagspresenter under de första åren inhandlades i Elmers affär. Förutom allt lördagsgodis, och alla veckopengar som spenderades här.
Elmer hade också ett kylrum i anslutning till sin affär. Där hyrde byns invånare frysfack, där man frös ner det man behövde. Det var ganska ovanligt med en egen frys på den tiden.
Det var en häftig känsla att få följa med bort till detta iskalla rum. Särskilt på sommaren när kontrasten mot utomhustemperaturen var enorm.
Mitt emot affären låg kvarnen. Där huserade Nisse, som hanterade mjölsäckarna med lätthet. Min far var ofta borta hos Nisse och malde mjöl till foder, och det var alltid lika spännande att få följa med.
Jag kommer ihåg att det fanns en öppen lucka i golvet, som gick genom flera våningar. Det var en hissnande känsla att stå högst upp i kvarnen och titta ner. Aldrig tror jag att jag någon annanstans har blivit så förmanad att ta det försiktigt, som just där.
Bensinmacken var Välbesökt. På den tiden var det också en cykelverkstad, som Kalle stod för. Kalles son Tomas gick i min klass under hela skoltiden, och det hände att Kalle stack till oss en glass ibland.
Björkenäs camping var på somrarna en central del av mitt liv. Som ung var det spännande med alla snygga pojkar, som bodde runt om i husvagnar och tält. I den lilla kiosken inne på området köpte vi glass, och i timmar hoppade vi från badbryggan nere vid vattnet.
På campingen fanns också ett litet café, där vi ungdomar hängde. I en hörna stod två flipperspel, och en jukebox. De användes flitigt.
Det är otroligt hur minnena väller över mig när jag skriver. Det har gått så många år, men ändå känns allting så levande igen.
Sommartid var det dans nere på Lanternan, som festplatsen på campingen hette.
Innan jag blev tillräckligt gammal för att själv få gå dit, brukade vi i familjen sitta på stentrappan utanför vårt hus på lördagskvällarna och lyssna på musiken. Vi pratade och skrattade. Det kändes så mysigt i magen. Det var vårt lördagsnöje, och ett fint minne.
Under mina ungdomsår tillbringade jag åtskilliga kvällar nere på Lanternan. Vi ungdomar hade sällan några pengar, och stod oftast utanför stängslet och hängde. Vi hade lika roligt där. Halv tolv släppte de inträdet fritt. Då fick vi gå in och dansa en halvtimme.
Ofta fanns det någon utvald man hade span på, och det var mycket pirr i magen. Det var en spännande tid. Underbar att se tillbaka på.
Idag är festplatsen nerlagd. En campingförening driver campingen i en lite mindre skala. Bensinmacken är nu en bilverkstad, och Elmers affär är nerlagd liksom kvarnen. Alla de gamla är borta, och byn känns idag så tyst. Det spelar ingen roll.
Det är mitt Björkenäs. Mitt barndomshem. Trots att allt är så förändrat, finns det ingen plats på jorden där jag känner mig mer hemma än just här.